Sextio Dagar

Epilog

2009-10-12T20:27:00.003+02:00

(Har du inte varit här förut kommer detta inlägg verka märkligt så kanske ska du inte läsa vidare utan istället trycka på 01 och sedan leta dig fram i dag-för-dag rutan. Men det är bara ett tips.)

Hej. Jag heter Manuel. Fast bara i mellannamn. Jag bor på Södermalm i Stockholm och jobbar med rörlig bild och text. Min flickvän har ett namn; Lisa. Hon jobbar inte på ett dagis men hon är faktiskt gravid. För andra gången. Min pappa är inte död och har mig veterligen ingen röd sammetsmorgonrock men han somnar alltid till tecknad film. Min mamma är inte ensam och sviken och miserabel. Jag har inga syskon och inga syskonbarn som kallas lillkillen. Men jag har en egen liten kille som heter Allan. Min svärfar är inte nazist – han är arkitekt - och min svärmor är inget mähä och dom bor inte i Sandviken utan i Göteborg och är högst sympatiska. Jag har, vad jag vet, inget kokainlangande rikemansbarn med sportbil till granne och jag har aldrig ens suttit i en BMW z4 men jag har skrivit om en i ett filmmanus en gång. Jag har faktiskt inte ens ett körkort.
Jag har ingen kompis som flyttat till Mallorca men jag hittade turligt nog en som hade bott där. För länge, länge sen. I Valldemossa. Så länge sedan att hon inte mindes hur hög labyrinten i Cartuja var trots att hon älskade platsen och hade varit där många gånger.
Jag har tusen bollar i luften och bygger dagligen luftslott och drömmer storslaget, precis som Manne, men jag har inte försatt mig själv i skuld till en maffiatyp. Inte än i alla fall. Men jag är nog lite galen. Galen nog att helhjärtat kasta mig in i något så dumt som Sextio Dagar i tron att det skulle ”bli stort”. Stolt nog att inte sluta skriva vid dag trettio när jag insåg att det inte skulle ”bli stort” och var så urbota trött på mitt alterego och den massiva tid han stal från mig och min familj. För grundtanken jag hade – att blogga fram ett litet inlägg i sann bloggmanér – utvecklades snart till långa kapitellika inlägg och avancerade intriger. Jag trasslade in och förbannade mig själv ett flertal gånger. Försatte mig själv i klistret för att vinna en natts spänning. Vaknade och undrade varför i helvete jag lät grannen gå in med sin utskrift och orden; jag hör av mig, utan att jag hade en aning om vad det var han ville. Eller nazistflaggan på kontoret. Ett ögonblicksverk med konsekvenser. Eller Mallorca – som ju var ett försök att fiska läsare genom att spela på Mallorcabombningarna. När jag skrev slutet önskade jag innerligt att hans vän flyttat till en plats jag faktiskt varit på – men det hade han inte gjort och jag kunde inte ändra på det för jag påstod ju att det faktiskt hänt. Jag vet att jag vid ett flertal tillfällen undrade varför jag inte gett Manne trettio dagar istället för sextio. Sextio dagar är en ohyggligt lång tid.

Under de sextio dagarna bröt jag mot en del regler jag satt upp för mig själv. Jag hade lovat mig att aldrig tala till min publik – aldrig försöka förklara eller försvara mitt skrivande - vilket jag gjorde redan efter två veckor. Jag lovade mig själv att aldrig frångå historien och blanda in omvärlden vilket jag gjorde både i Israelinlägget och Piratinlägget för varför skulle en man utan framtid bry sig om politik – därför att dess spökskrivare ville få gehör på intressant.se. Jag lovade mig att inte berätta om sextio dagar för mina vänner – drömscenariet var ju att någon av dem skulle börja berätta för mig om min egen blogg – men självklart kunde jag inte hålla käften. Jag lovade mig själv att efter Mannes död låta bloggen vara och inte försöka ta åt mig äran…

Men jag tycker ju att den trots all sin motsägelse och märkliga vändningar är bra skit. Jag tycker att jag trots allt lyckades ta mig ur alla de fallgropar jag grävde åt mig själv med bravur. Tycker ni inte? Och jag är fan stolt att jag avslutade alla sextio dagar trots att det i mitt- tid var så trögskrivet och tog så mycket tid och kraft av det verkliga livet att jag gav stackars Manne svininfluensen och tänkte faktiskt låta honom försvinna redan där men kunde bara inte med att lämna det så snörpligt. Och min tjej var så jävla trött på Manne och mina vänner tyckte det var helknasigt att jag ägnade så mycket tid åt något jag inte skulle få ut något av och på sätt och vis har dom ju rätt. Men jag tyckte det var kul. Jag hade så kul bara.
Och nu är Manne död. Han ligger under en Cypressbuske i en labyrint utanför Cartujaklostret i Valldemossa och han kommer aldrig att vakna och det är ju väldigt sorgligt för han hade blivit en kärleksfull pappa till sitt ofödda barn. Men å andra sidan finns han ju inte. Men jag finns. Och jag heter Kalle. Och jag finns här. Frågor på det?

Föresten – jag har en fråga till er. Trodde ni någonsin att det var på riktigt?

______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, bluff, epilog, Kalle
Intressant.se

En dag kvar - till Honom

2009-10-04T23:19:00.000+02:00

Jag såg dig. Jag såg dig igår men då trodde jag inte. När jag såg dig idag så visste jag. Du var så tydlig där du satt och drack din kaffe på fiket med dina gorillor. Är dom alltid med dig? Är dom också rädda för dig? Jag skulle köpa bröd men jag vände och gick hem. Tankarna snurrade i huvudet. Är det en slump? Kan det vara en slump? Att du åker på en plötslig semester och råkar hamna här. Att du säger till dina muskler att; ”Nä, grabbar vet ni vad. Nu tycker jag att vi gjort oss förtjänta av en liten semester. Vad säger ni om Valldemossa. Det ska finnas en vacker munkträdgård där med cypresser och rosor.”
Verkar lite långsökt, tänkte jag och reglade dörren med båda låsen - samtidigt som jag inser att hon hade rätt. Hon sa att det fanns en risk att du läste – även då jag ansåg att den var mikroskopiskt så fanns det en liten jävla risk. Och risken blev ett faktum. Du läser denna blogg, eller hur? Du har hittat mig? Eller nån du känner har hittat mig och förstått. Fiskat bland hur många miljoner bloggar. En nål i en höstack. Men det spelar ju ingen roll hur osannolikt det är - för det bara är. Hur länge har du läst? Gillar du den? Har jag porträtterat dig rättvist? Jag minns att jag såg ett teveavsnitt av Lilla Spöket Laban med lillkillen en gång. Labans pappa fyllde år och Laban ritade en teckning till honom i present. Men ju längre dagen gick desdå argare och mer besviken blev Laban på sin far – av olika anledningar som jag faktiskt inte minns längre – och teckningen som Laban ritade blev svartare och svartare och bilden av pappan förvrängd och elak. Sen, när det var det dags att dela ut paket var Laban var rädd för att han ritat sin far för fult – att pappan skulle bli ledsen för nu hade Laban hunnit förlåta honom för allt det dumma som hänt och såg inte svart längre. Men när pappan öppnade teckningen och såg på bilden blev han överlycklig. För så diaboliskt ond som han framställts av Laban hade han ju aldrig framställts förut – och för ett spöke är det ju bra. Att vara läskig. Hur är det för en gangster?
Jag tänker att du också trivs i din roll på sextio dagar. Du är en ond fan – det har jag ju inte dolt. Och när jag ser på det med nya ögon, med dig som läsare – så känner jag att jag aldrig borde ha beskrivit dig överhuvudtaget. Men nu är det gjort. Nu är du för evigt etsad i cyberrymden som en man utan samvete, utan gränser.
Men i samma ögonblick som jag såg dig på caféet på torget. I samma stund som jag såg dig torka bort lite bocadillosmulor från mungipan med en sån där meningslös servett dom envisas med att ha på alla caféer i här Spanien. Samma sekund som du lät blicken svepa över torget och inte såg mig. Då slutade jag vara rädd för dig. Känslan som hemsökt mig de senaste dagarna var inte saknaden efter bloggen, eller henne heller hur tragiskt det än låter. Det var känslan av att lämna något oavslutat, halvfärdigt. Känslan av att ständigt behöva fly och missa allt det där som skulle ha blivit mitt liv. Som kunde ha blivit bra. När jag såg dig blev jag lugn. Jag visste att allt hade en mening. Jag visste att jag fortsatt skriva bara för att du skulle hitta mig. För att det skulle få ett slut. För att du skulle få läsa dessa ord jag just nu skriver till dig.

Du är ful. Inte bara till utseendet utan även i själen. Du är ful inuti och du vet det så väl. Du är så ful inuti att du inte längre anser att det går att rädda. Du har dödat för många. Bränt för mycket. Sänkt så många drömmar. Släckt så många livslågor. För visst var det väl så att du hade andra drömmar som barn – drömmar som barn drömmer. Om att bli brandman, eller polis, eller racerförarare eller vad fan vet jag? Florist? Men oavsett vad; visst gick du och drömde om att få hjälpa folk och inte skjälpa folk. Vad som hände sen vet jag inte. Var det gick fel? Varför du blev så feg och så korkad att du började tro att respekt handlar om rädsla. Började särga folk med ockerverksamheter. Snärja folk som inte gjort annat än sin grej hela sitt liv tills du traskar in och tar för dig. Av sånt som inte är ditt för beskydd från dig själv. Får folk som har sköna liv att fly hals för huvud. Lämna hela livsverk bakom sig. Ta sin familj in i skyddade identiteter och leva i skuggan eller kanske lämna sin flickvän kvar med ett frö i magen. Som jag. Fan ta dig, jag är inte rädd. Jag har slutat fly för mitt liv är mer värt än så.

Jag tänker att du vet inte var jag finns – i vilket hus. Men det här är ingen metropol och någon känner säkert till var jag gömmer mig. Någon som sett mig tillsammans med den där galna svensken som alla vet var han bor. Och de är jag rädd för. Att du kommer hit och att han bladas in - för han vet inget.

Det ska ta slut nu. På det ena eller andra sättet ska denna lek sluta i morgon – dag noll. I Cartujas trädgård väntar jag dig när solen gryr och jag vill att du kommer ensam. Heder är väl viktigt för er. Heder och manlig stryrka. Ballar av stål. Så kom ensam – ditt fega as. Du och jag bland rosor och cypresslabyrinter. Det kommer bli vackert. Det kommer bli så fint, Daniel. Kan du se det framför dig med?

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, ocker, gangster, rädsla, feghet, flykt, slut, duell
Intressant.se

Två dagar kvar - Svarta Bouganvillas

2009-10-03T20:51:00.003+02:00

Ringde henne. Inget svar. Gick ut. Såg himlen mellan molnen. Svart och blått. Inte mina färger. Tog ett andetag. Tog ett till. Känslan var där. Kvar. Fan. Han öppnade bildörren och jag steg in. Slingrig väg ner till hamnen. Väldigt slingrig. Mådde lite illa men höll det i schakt. Havet var oroligt. Stranden var lite stenig. Öde. Vi kastade macka. Han fick till sju studs. Jag fick inte till några studs alls. Mina stenar bara sjönk - som stenar. Vi tog en öl i baren. Atmosfären. Det lokala tjattret. Jag tänkte att jag inte mådde något vidare. Han; ”Vadå då?”. Jag förstod att jag tänkt högt men hade inget svar att ge. Han släppte det. Vi pratade lite minnen - eller han pratade och jag lyssnade inte alls. Jag tänkte istället på henne. Förstod varför hon inte svarade när jag ringde men jag ville ju så gärna att hon skulle det. Jag ville säga allt det där som inte kunnat sägas. Jag lät tankarna vandra medan min vän öppnade och stängde munnen framför mig. Jag tänkte på kvällen vi träffades – hon och jag. Hur hon raggat upp mig i en fånig dans på en födelsedagsfest. Hur hon så målmedvetet dragit med mig hem längst skeppsbron. Hur jag hängt min kavaj över hennes axlar för att skydda dem från den kyliga vårnatten. Och ankorna - eller änderna kanske - som simmat bredvid oss i vattnet som det lyckligt kuttrande par vi skulle komma att bli. Fast det visste vi inte då. Jag ville nog bara ha lite sex och hade inte tänkt längre än så. Inte tänkt på dagen efter, eller den magiska, långa frukosten i vårsolen eller den sömnlösa natten som följde med märkliga nya känslor och fjärilar i magen. Jag tänkte på det vi haft. Och det vi gjort. Och det vi hade framför oss. Barnet. Skrev jag hade nu?
     Jag tänkte på brorsan och på lillkillen och morsan. En tanke föll på gymveteranen och hans barnbarn. Han var en man som jag spenderat en knapp en timme av mitt snart trettioåriga liv med. Ändå fick han en tanke. Sen tänkte jag på fläcken jag lämnat efter mig på sovrumsgolvet. Förbannade mig själv att jag inte kunde fixat det innan jag försvann. Att jag lämnat detta åt henne som var gravid och inte borde hålla på med målarfärg och starka lukter eller kraftjobb överhuvudtaget kanske. Inte ska hon behöva stå på knä med sin mage och...
     Jag tänker på mig själv som död. Fan, jag lever än. Jag ska ju komma hem snart och bli en bra farsa och måla det där jävla golvet vitt.
     ”Vad fan snackar du om? Är du full, eller?”
     Jag insåg att jag tänkt högt igen men sket i att ens kommentera det. Kanske var jag full? Såg en man vandra längst stranden. Misstog honom för ett ögonblick med Honom. Kände en isande kyla genom hela kroppen och rös till. Men det är klart att det inte är han. Vad skulle han göra här?
     Vi åkte hem igen. Slingrade oss upp för berget och parkerade utanför huset. Blev sittandes tysta i bilen en stund innan han sa att jag fick skärpa till mig. Att han ville ha tillbaka sin vän och lämna tillbaka den här deppiga tråkhögen som satt bredvid honom i bilen. Man kan inte bli så personlighets-förändrad på bara två månader, påstod han och jag visste inte vad jag skulle säga. Jo, det kan man faktiskt. Eller nej, det har du rätt i. Jag sa; "Nej, det vore ju udda." Och log spelat. Skyllde på lågtrycket och att jag saknade henne. "Vem?", sa han.

Jag är så påverkad och jag förstår det inte. När jag nu sitter här och ser ut genom fönstret borde jag se den vackert upplysta poolen och det klarblå, iskalla vattnet. Jag borde se de lila bouganillabuskarna i sin punktbelysning. Jag borde se den vita fasaden med dess charmiga skavanker. Jag borde se den stjärnfyllda himlen och den gigantiska månen. Men jag ser bara svart. Jag ser svart och grått. Jag har ju flytt nu. Nu får det väl räcka då. Nu är jag safe för en tid och sen smyger jag tillbaka eller fortsätter – med henne. Det här är ju hoppet. Det här är ju vackert för fan. Jag älskar lila bouganvillas men dom är svarta. Jag älskar henne och hon är inte här. Var är hon? Varför svarar du inte? Varför mår jag så dåligt.

Förlåt mig för alla dessa lögner.

_______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, skuld, hot, flykt
Intressant.se

Tre dagar kvar - Chopin

2009-10-02T11:54:00.002+02:00

En mulåsnas sjuka skratt? Eller en mås? Eller något okänt spanskt djur? Jag vet inte vad det är som låter. Men det låter inget vidare. Nästan spöklikt, skadat. Vädret är bättre. Hoppfullt på något sätt. Känslan är sämre. Jag känner mig svag som trodde att det var bloggen jag saknade, att det var dess frånvaro som stört mig igår, men jag kan mycket väl ha fel. Det verkar så för skriver gör jag ju nu. Jag klurar på vad mer jag lämnat efter mig fast jag ju redan vet.

Vi sitter i köket – det vackra köket – och dricker en kaffe och en konjak. Han berättar om staden. Han berättar att Fredric Chopin bott här någon gång på artonhundratalets början, i klostret Cartuja, för att den friska bergsluften skulle göra honom frisk från någon lungsjukdom.
     ”Jaha”, säger jag. ”Blev han det då? Frisk?”
     ”Nej, han blev sämre och tillslut var han tvungen att dra. Sen dog han väl?”
     ”Bara så där”
     ”Bara så där… men det var inte det jag ville berätta om. Stället han bodde på – Cartuja – jag var där när jag var liten och kollade och där finns en trädgård med cypresser och rosor och jag minns att jag tänkte att det var den vackraste platsen på jorden och att jag inte förstod varför Chopin inte bara stannade kvar och dog för det var en plats som man ville dö på.”, säger ha och ler gåtfullt. ”Jag var vadå; sju kanske åtta – fattar då viket stört barn jag var? Mina föräldrar pajade så mycket.”
     Jag ser på honom och jag känner en vrede – eller kanske sorg. Han sveper sin kopp och fortsätter.
     ”I den där trädgården så fanns det en sån där häcklabyrint. Som The Shining du vet. Jag sprang in där och gömde mig och Pappa letade runt efter mig och låtsades att han inte hittade – eller så hittade han inte. Jag satt där och kände mig trygg på något sätt och det var då jag tänkte det där om Chopin. När vi kom hem sen blev allt skit igen. Det är nåt med den här byn – den där platsen. Eller hur?”
     Jag nickar men håller inte riktigt med. Här är vackert och rofyllt och säkert bra för en stressad själ som honom. Men jag känner inte lugnet. Jag känner.
     ”Vi får gå dit och kolla.”, säger jag men han skakar på huvudet.
     ”Jag går inte dit, har inte varit där sen dess. Jag vet hur det blir. Verkligheten möter inte upp tanken och fantasin. Det kommer inte vara som jag minns det. Häcklabyrinten kommer inte gömma mig – jag tror egentligen att den inte är högre än en meter. Jag vill inte se det.”
     ”Du är så dramatisk”, säger jag. ”Du ska vara enkel och impulsiv.”
     ”Äh, jag är precis som vanligt. Det är du som har blivit dramatisk” säger han och reser sig. ”Nu ska jag bajsa och ta en siesta – sen kan vi väl åka ner till stranden och kasta macka eller nåt.”

____________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, Mallorca, Valdemossa, Chopin, Cartuja
Intressant.se

Fyra dagar kvar - Valldemossa

2009-10-01T08:30:00.001+02:00

Jag vaknade tidigt i morse med en bitande känsla av att något var fel. Jag steg upp och gick ett varv i huset. Stengolvet var kallt och jag påminde mig själv om att jag måste köpa ett par tofflor för varje steg ilade under fotsulan. Han sov fortfarande i sitt rum. Snarkade tungt, sövd av rödvin och öl. Jag log och kände mig trygg i det. Något annat. Det var något annat. Jag öppnade upp dubbeldörrarna och gick ut på pation. Vädrade. Drog in den fuktkyliga bergsluften genom näsan. Andades ut genom munnen. Rök utan eld. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Det som kändes fel. Något. Jag gick bort till poolen och sänkte försiktigt i tån. Det var kallt men friskt och jag satte mig på poolkanten och doppade ner hela foten. Och sen den andra. Sakta. Obehaget försvann i samband med att kylan fick mig att vakna. Kanske var det något jag drömt. Något som dröjt sig kvar, en känsla. Som om någon tittade på mig. En känsla. En dröm. Jag lutade mig bakåt och såg upp på den regntunga himlen. Jag tog ett djupt andetag. Såg molnen röra sig där uppe. Totalt skymma en himmel som säkert var djupblå och helt annorlunda den som svävade över Söder. Något. Det kom tillbaka. Känslan igen. Något var annorlunda sen igår. Något saknades mig.

Palma de Mallorca. Flyget släppte av mig och jag hittade min väska och jag hittade två skjutdörrar som flög upp och illusionen skapad av en hårt arbetande AC sprack. En luft så tung av fukt men med en härlig värme stod framför mig som en vägg. Och samma värme återfanns i människorna. En livskvalité som säkert bara uppfattas som enastående av vi som inte är vana. Jag hade en spansk vän förut som fnös åt, till exempel, Pedro Almodovars filmer. Han sa att dom var överspelade och otrovärdiga. Jag förstod ingenting. ”Det är ju så ni är”, sa jag ”Ni är ju överdramatiska och hetlevrade och ni dansar flamenco och dricker vino fino dagarna i ända. Eller hur?” Han såg dumt på mig och påstod att han drack Carlsberg och lyssnade på hip hop och hade aldrig höjt rösten eller dansat flamenco heller för den delen – det var ju förlegat och fjantigt – tyckte han och pekade på likheter med våran folkdans och knätofsbyxor. Det tyckte alla han kände och alla dom som han kände kände. Sa han. Men jag kunde ändå inte låta bli att misstro honom när jag steg ut ur flygplatsen igår och andades fukt och sopor och avgas och ilskna högljudda taxichaufförer och ett himla tutande och visst hörde jag en sprucken bilradio spela flamenco och visst tog en man i min närhet ett zigienardoftande danssteg till musiken. Eller snubblade han? Det var oklart men min vän stod där och log. Vi kramades hjärtligt för sånt är vårt förhållande och han visade mig mot sin lilla röda bil. Han sa att de inte haft så fint väder på sistone och att det tydligen skulle fortsätta vara mulet och regnigt en tid till. Jag nickade och sa att det inte spelade någon roll. Jag var inte där för att ligga i solen – jag var ju där för att lura i skuggan, tänkte jag.

Jag hade trott att han bodde centralt i Palma. Det var ett antagande baserat på hur han var som person och jag hade ju aldrig brytt mig om att fråga. Men jag hade haft fel. Vi lämnade staden och körde en bra bit bort. Upp på slingriga bergvägar genom, mäktiga landskap. Stundvis, ju längre upp vi kom var utsikten så vacker att jag tappade andan. Jag bad honom stanna vid en vägficka och steg ut. Jag ställde mig vid ett litet meningslöst räcke och såg ner i en dalsänka som sträckte ut sig under mig som ett stort öppet gap. Jag var inte van vid detta – vid luften, rymden, tystnaden. Ensamheten. Enormheten. Det var tyst och tomt till skillnad från storstadsbruset på Södermalm. Jag kände ett lugn, en slags salighet. Här tänkte jag – här är jag trygg – här kan jag andas. Han stod bredvid mig med händerna i sidan och log åt mitt ansiktsuttryck.
     ”Välkommen till livet, Mannen”, sa han och dunkade mig i ryggen. ”Kom nu, det här är ingenting”
Och han hade rätt. Bakom en krök en kort bit därifrån syntes plötsligt en liten stad så olik de klassiska vitkalkade städerna vi förknippar med Spanien. Denna stad, eller by kanske, var byggd av sandfärgade stenar som andades medeltid.
     ”Valldemossa!”, sa han med inte lite dramatik i rösten. Jag fnittrade till.
     ”Bor du här?”, sa jag och han nickade.
     ”Varför bor du här?”
     ”Varför inte?”
     Varför inte. Helt korrekt och jag kunde inte tala emot. Jag ville inte göra det heller. Medan vi fortsatte in i staden och bort mot hans hus - som låg byggd i sutteräng med en märklig pool och en utsikt som gjorde en blödig - berättade han att han besökt byn med sina föräldrar som mycket ung. De hade spenderat några somrar här, hyrt en kåk, och han minns dom somrarna som i ett rosa skimmer, med sådan magi. Kanske var det för att hans föräldrar var kära och lyckliga då. Kanske smittade deras ömhet till varandra av sig på platsen. Men när han nu återvänt till byn för knappt två månader sedan ingav sig samma känsla. De var inte dom. Det bara var. Här.
     ”Jag har aldrig känt sådan frid, Manne”, sa han och öppnade dörren till sitt hus och bad mig stiga in.
     Det var ett mycket enkelt hus. Spartanskt och sparsmakat. Det behövdes ingenting där. Man ville inte ha något annat att vila ögonen på än utsikten. Jag kände hur jag skulle kunna sitta och se ut genom det där fönstret i timmar. Dagar. Han lotsade mig genom rummen – fyra till antalet. Och han visade mig sin välfyllda vinkällare och på vägen ut ur den grep han tag i en flaska och öppnade den med en väggfast öppnare vid dörren. Tog två glas från en liten hylla som bara rymde just de två glasen. ”Kom.”
     Vi gick upp på hans takterrass och drack och såg ut över bergen och havet som sytes nedanför. En liten hamn sträckte ut sig, nästan blygsamt, långt därnere. Som om den inte vågade ta plats av havets enormhet. Han förklarade att det fanns en liten strand därnere också men den var karg och lite stenig. Vi såg på varandra och jag började le åt detta nonsensproblem han målade upp. Lite stenig. Hon förstod och log tillbaka. Sen började jag skratta och han hakade på. Vi skrattade utan att kunna sluta en lång stund och han blev tvungen att gå in för att kunna bryta den överglade, onyktra stämningen. Jag torkade några glädjetårar och suckade. Det var så jävla vackert. Så satans gudomligt. Du skulle varit här, tänkte jag.

Jag drog mina stelfrusna fötter ur poolen och tog några trevande steg på tarrakottaplattorna. Jag såg ner i dalen – ner mot stranden och havet som levde busliv kanske femhundrameter under mig. Jag stod så rätt länge och insåg följande.; Jag skriver, alltså finns jag. Jag skriver, alltså finns jag. Jag skriver, tänkte jag. Fuck it! Jag skriver. Och jag finns. Ta det inte ifrån mig.

__________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, resor, Valldemossa, Mallorca
Intressant.se

Fem dagar kvar - Löftet

2009-09-30T10:56:00.003+02:00

Hon hade inte kastat ut någon macka under kvällen eller natten men när hon klev ut ur köket 06.45 hade hon med sig en. Skinka och ost på en rågkaka och en kopp kaffe. Jag satte mig yrvaket upp och tog tacksamt emot hennes gåvor. Hon var rödgråten och såg trött ut – oerhört trött – och gammal. Som om hon hade åldrats tio år på en natt. Men när hon talade var hennes röst lugn och sansad och hon uttryckte sig sakligt.
     ”Jag har inte sovit något i natt. Jag har läst din… Ja, och nyss ringde jag in till jobbet och sa att jag fått någon magbakterie. Att jag nog skulle bli hemma några dagar. Men jag kommer inte följa med dig, Manne. Jag tror… att du och jag… att vi behöver lite tid ifrån varandra. Du måste hitta tillbaka… till dig… Förlåt, men är det meningen att jag ska tro på din historia?”
     Jag hade munnen full med macka och huvudet fullt med tankar på likheten med mina föräldrars öde. Min pappas flygbiljetter och hur det gick, och att han dog. Likheter - tänkte jag – inte ärlikamedheter. Jag svalde fort – både mackan och tankarna och nickande och sa; ”Jag kan förstå att det kan verka osannolikt men allt som står där är sant.”
     Hon såg på mig med en blick jag aldrig sett förut. En blick av total misstro.
     ”Du påstår att min pappa är nazist – att han sagt dom här sakerna om mig och att… det är ju helt sjukt ju. Jag har bott ihop med den där gubben i tjugo år och jag har aldrig sett några som helst spår av det du påstår.”
     ”Det är sant alltihopa. Jag…”
     ”Du, jag känner inte ens igen mig själv i din... skröna… Det är en jättespännande historia – om än motsägelsefull... men den är inte sann. Skulle du ha gjort allt det här? Grannen? Rånet? Snott bilar?”, sa hon och lät inte lika stadig längre.
     Jag pekade mot mitt ansikte. ”Hur tror du jag fått det här då? Suttit och slagit mig själv med knytnävarna?”, sa jag och gestikulerade med händerna som om jag gjorde just det – slog mig själv. Som för att påvisa hur osannolikt det var. Men hon såg på mig som om jag målat upp en sanning och sa; ”Har du det?”
     Jag skakade besviket på huvudet och tog fram bilnyckeln ur fickan. ”Här”, sa jag. ”Här är bilnyckeln. Varför skulle jag ha den. Pengarna ligger i en värdebox på centralen. Jag kan visa dig dom när vi åker till...”
     ”MEN FATTAR DU INTE, MANNE. Jag följer inte med. Du är ju helt galen. Det kan inte vara sant för man skriver helt enkelt inte en blogg om sånt här. Fattar du inte? Om man inte är sinnessjuk”
     ”Folk skriver bloggar om sin kamp mot Cancer…”
     ”Men då är man ju sinnesjuk, Manne. Är du det? Se på mig nu.”
     Jag såg på henne. Hon grät igen.
     ”Åk iväg du. Åk ensam. Och när du kommer tillbaka ska vi snacka igen. Vi ska se om det går att laga. Det kanske går. Jag vet inte. Vi får se hur det blir med..."
     Hon strök sig över magen.
     "Men jag vill att du lovar mig än sak. Sant eller inte – sluta skriv. Jag vill inte vara med och Han – om han finns – kan ju hitta dig.”
     ”Det är ju så…”
     ”Nej, din jävel. Lova mig det. Sluta skriv nu!”

Och så lovade jag det. Att aldrig mer skriva på Sextio dagar.

_______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, blogg, gråt, avsked, löften
Intressant.se

Sex dagar kvar - En blogg

2009-09-29T23:33:00.002+02:00

Jag hade packat hennes väska med vad jag ansåg var nödvändigt – jag var dock osäker på om jag tänkt rätt. Om jag förstått vad som var viktigt för henne. Jag har alltid tänk att gränsen mellan manligt och kvinnligt inte var så stor och välbevakad som många verkar tro – att det är en invand ovana snarare än en genetisk skillnad. Och jag måste kapitulera inför ovanan när det gäller hur man packar till en semester. När man undersöker hennes väska och min väska finns där mycket annorlunda tänk nedlagd i den. Men hon hade tid att packa om. Jag ville bara ha startat upp det, gjort det enklare. presentera möjligheten att bara hals över huvud dra iväg på en romantiskt blixtsemester – hon och jag. Allt var klart vi kunde bara tillsammans njuta av resterande dag och sedan imorgon eftermiddag ge oss iväg. Bara lämna allt för en vecka – precis som i filmerna. Fira att vi skulle bli föräldrar. Det var min simpla plan. Två saker gick emot. För det första; mitt svullna, blåslagna ansikte. För det andra; hennes jobb. Men det kunde gå.

Mycket riktigt var det första hon sa när hon steg in; ”Men gud, vad har hänt med ditt ansikte?”.
     Jag log och det gjorde ont så jag slutade le och sa att jag ramlat när jag skulle gå av en spårvagnen i Göteborg i går kväll. Det hela var väldigt olyckligt men det hade gott bra tillslut. En snäll Göteborgare hade tagit hand om mig. ”Men skit i det nu.”, sa jag som om mitt ansiktes demolering vore en petitess. ”Jag har en överraskning!”
     Jag räckte fram ett kuvert mot henne och hon tog tveksamt emot det. ”Vad är det här?”
     ”Titta efter.¬”, sa jag och bet mig neröst i underläppen men ångrade mig genast. Smärtan. Hon vek upp kuvertet och tog fram de båda flygbiljetterna. Höjde ögonbrynen.
     ”Palma de Mallorca?”
     ”Yes, vi åker imorgon”, sa jag.
     Hon sänkte kuvertet och tog några steg mot mig. ”Manne jag jobbar imorgon. Vad är det du håller på med?”
     ”Kan du inte ta ledigt då, en vecka. Eller sjukskriv dig. En romantisk utsvävning – det kan dom väl köpa. Jag menar; någon gång i livet måste man ju få gå förbi alla tråkiga regler och bli lite galen?”
     Det var mitt förberedda tal till det största fartguppet. Någon gång i livet måste man väl få bli lite galen. Jag såg på henne med bedjande blick men hon gav sig inte. Hon gav sig fan inte.
     ”Vad håller du på med?”, frågade hon igen och jag kunde inte möta hennes blick. Det hade inte gått. Jo, det hade gått. Åt helvete och min plan. Alla mina planer. Jag kunde inte möte hennes blick för mina ögon var förgiftade, oärliga, sjuka.
     ”Jag…”, sa jag och tystnade. Jag såg hennes fötter. Hennes anklar, så vackra och bleka, i kontrast till de svarta leginsen som slutade strax ovanför.
     ”Jag… jag har packat din väska” sa jag till hennes nakna fötter. Till var och en av hennes tår.
     ”Sluta nu!” sa hon med förhöjd röst. ”Nu räcker det! Jag vill veta vad det handlar om. Jag vill veta varför du har blåmärken i ansiktet. Jag vill veta vad du flyr. Jag vill veta nu.”
     ”Det är en komplicerad historia” Jag såg upp på henne. Såg att hon grät. Såg att jag gjort att hon grät. Insåg att det skulle göra för ont att berätta det. Att det skulle vara för jävla svårt att hålla en tråd upprätt till någon som inte skulle vilja höra. Önskade att jag hade tid att skriva henne ett brev som hon kunde läsa i lugn och ro. Insåg att det redan fanns ett brev och sa; ”Det finns en blogg?”
     ”Vad… fan menar du?”
     ”En blogg. Jag har skrivit en blogg. Allt finns där nedtecknat.”
     ”En blogg?”, sa hon och jag tyckte hon lät äcklad.
     ”Sextiodagar.blogspot.com”, sa jag och nickade. Hon såg på mig länge innan hon tog upp sin lilla HP-dator ur handväskan och gick in i köket. Smällde igen dörren. Vad hade jag gjort? Det rätta hoppades jag och sjönk ner i soffan.

Nu har hon varit där inne i några timmar. Jag vet inte vad hon gör. Om hon läser fortfarande eller bara tänker eller jag vet inte. Så mycket läsning är det väl ändå inte? Eller? Jag låter henne vara hur som helst. Jag vill inte störa. Jag vill inte störa dig älskling och om du läser det här vill jag bara säga – som ett ynkligt men ärligt försvar att det aldrig var min mening att blanda in dig så här. Det, och att jag älskar dig. Mycket och innerligt. Jag väntar i vardagsrummet. Jag är lite hungrig men jag vill inte gå in i köket. Kan du bara slänga ut en macka är jag tacksam men du behöver inte. Puss.

______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, blogg resväskor
Intressant.se

Sju dagar kvar - Mötet

2009-09-28T13:10:00.003+02:00

Vi hade inte avtalat någon tid. Kom på måndag hade han sagt och sen lagt på. Så jag antog att det var upp till mig och tog mig ut redan efter en tung frukost bestående av gröt och ett grovt bröd. Jag är vanligtvis ett fan av vitt bröd men jag kände ändå en dragning till det grövre idag. Jag hade på känn att det skulle bli en hård morgon och att jag behövde en bra grund att stå på. Men redan efter bara några minuters promenad – med den värdefulla ryggsäcken på ryggen - kände jag hur benen började ge vika och hur hela kroppen skälvde. Jag tvingades ner på en bänk på Medborgarplatsen och blev sittandes. Efter några minuters meditativ andning reste jag mig. Fortfarande skakig men lite starkare och i behov av sprit hade jag intalat mig själv. Jag tog mig in i Söderhallarna och bort till systemet som precis hade öppnat. Jag tog en lapp och blev med omedelbar respons kallad utan att ha hunnit tänkt igenom vad jag skulle ha. Jag gick fram till disken och log överdrivet åt expediten.
     ”Hej.”, sa jag.
     ”Hej”, sa han tillbaka och såg granskande på min skakiga uppenbarelse.
     ”Hur mår du?”, fortsatte expediten misstänksamt.
     ”Inget vidare, hurredu”, sa jag med allvarsam ironi och såg honom djupt in i ögonen. Blottade hela min sorgliga svaghet. ”Jag behöver något stärkande.”
     ”Jag kan tyvärr inte sälja till påverkade”
     ”Jag är inte påverkad, jag är nervös – så jävla nervös att jag mycket väl skulle kunna skita på mig när som helst och det är inget bra. Jag ska till ett möte som kanske är det viktigaste mötet i mitt liv och då vill man inte lukta skit. Så, kära du. Kan du rekommendera något stark, snabbverkande – en styrketår – så kanske jag har en chans att möta mitt öde någorlunda rakryggad.”
     ”Sprit är inget bra botemedel mot ångest”, sa han präktigt och jag var tvungen att pausera och le åt hans föga övertygande brådmogenhet. killen var kanske tjugotre.
     ”Nej, men det gör en lite modigare och om jag bara kunde vara lite, lite modigare just nu skulle jag vara glad. Kom igen – du hör på min röst att jag är klar”
     Expediten såg på mig en kort stund och nickade sedan. Han gick in bakom disken och kom strax tillbaka med 350 ml Explorer.
     ”Du får en kvarting.”
     Jag nickade accepterande och tänkte att om jag dricker hela den däckar jag nog. Expediten bad om nittionio kronor och jag gav honom en hundralapp – sa att det var jämt men han gav mig ändå en krona i växel. Innan jag vände mig för att gå sa han; ”Vad är det får nåt då? Ditt möte? Läkarbesök eller…”
     Han tystnade som om han ångrat att han frågat. Kanske kommit till insikten att han gått för långt – för sent. Jag log.
     ”Jag ska be en man att skona mitt liv trots att jag inte uppfyllt hans krav för förskoning”
     Killen såg förvirrat på mig. Tänkte säkert att han misstagit sig. Att jag ändå var hög på någon kemiskt substans men nu stod jag ju där med den lila påsen i handen så han sa bara; ”Jaha, lycka till då” och tryckte på knappen bakom disken som fick nummertavlan ovanför honom att slå över till 002. En fullegubbe med gott mod vinglade fram mot disken och jag gick skakande därifrån. Bara desperata människor handlar sprit klockan to på morgonen. Eller folk med god framförhållning.
     Jag satte mig på bänken igen. Vred om korken och hörde kraschet från den perforerade metallringen. Jag la den lilla glasflaskan mot underläppen och lyfte huvudet. Lät den rusande drycken nå halsen och tvingade tillbaka en kväljning.
     En gång tidigare hade jag använt alkohol i detta syfte; att bli stark och modig. Då hade jag behövt modet till att ge mig på en yngre kille som hade hånglat med min dåvarande flickvän. Jag var tjugoett, hon var sjutton, vi hade olika tankar kring framtiden och just därför kunde jag inte släppa henne. Hennes sätt att påpracka mig känslan av att vårt förhållande var tillfälligt gjorde mig vansinnig. Gjorde att jag kvävde henne och plötsligt hände det då att hon i fyllan och villan hade hon kysst den här killen. Kysst, hånglat – sa hon – men det räckte för att väckte en vrede inom mig. Jag drack en halv flaska billig whiskey bara för att våga göra det som stod så långt ifrån mina vanliga värderingar; hota någon till livet. Och jag gjorde det och jag tror det bet. Jag tror han gick på mitt hot om att om han någonsin skulle visa sig i stan igen skulle jag döda honom. Det hotet kunde jag aldrig infria, visste jag med smärtsam klarhet dagen efter - men som tur var dök han aldrig upp.
     Nu var problematiken annorlunda. Jag ville inte bli full. Bara starkare. Så efter att jag druckit en tredjedel av flaskan och kände hur spriten värmde min kropp gick jag bort till alkisen som uppenbarligen fått nobben av expediten och gav honom resterande innehåll. Han var överdrivet tacksam.

”Mannelito!”, sa han med sedvanlig munter ton och slog ut med armarna i en falsk omfamning. ”Du kommer tidigt men du är välkommen – sätt dig”
     Han visade mot en stol och jag krånglade mig ur ryggsäcken och satte mig med den i knäet. Han pekade på den.
     ”Är det till mig?”
     ”Ja.” sa jag och reste mig och la den framför honom på skrivbordet. Satte mig igen. Han såg på ryggsäcken en stund och sen öppnade han den och kikade in. Tystnad. Hans ögon rörde sig fram och tillbaka över innehållet som om han räknade pengarna med blicken. Gorillorna bara tittade stint på mig. Bakom dom var väggen tapetserad med en landskapstapet. Solnedgång, palmer, hav. Scarface. Varför var allt så klyschigt? Varför var Scarface alla bovars hjälte. Har dom inte sett klart filmen. Har dom inte uppfattat hur han degar ner sig i ett kolaberg och dör en fruktansvärd död.
     ”Manne.”, sa han och ryckte mig ur mina tankar. ”Det här är inte alla pengar va?”
     ”Nej”, sa jag och skakade samtidigt på huvudet. ”Det är knappt hälften. Jag kan inte få tag på mer.”
     Hans ansikte. Så uttryckslöst. Så omöjligt att läsa. Jag reste mig och rotade fram nyckeln till grannens bil. Slängde den på hans skrivbord.
     ”En BMW Z4. Den borde vara värd en del.” Jag fortsatte leta i fickorna. Kände svärfars medalj och fotot. Tänkte att jag inte hade något att förlora. La upp den bredvid nyckeln.
     ”Hitlers Medalj”, sa jag alldeles för svajigt. ”Kolla fotot här – den är äkta. Borde vara värd en jävla massa.”
     Han såg på mig och hans blick fylldes med avsmak.
     ”Hitlers medalj? Du skojar, Manne? Säg att du skojar? Vad fan ska jag med Hitlers medalj till?”
     Han började skratta och vände sig mot sina gorillor som även dom börjat le.
     ”Känner ni nån som skulle vilja köpa Hitlers medalj?”, sa han och dom skakade plikttroget på huvudet. Han vände sig mot mig igen och hans leende försvann som om han släckt det med en lysknapp. Jag pillade på trisslotten som låg skrapad i fickan. Tjugofemspänn. Jag vet inte varför jag la den på bordet bland de andra grejerna men det gjorde jag utan förklaring och sa sen; ”Det är allt. Det är allt jag har och äger och kan uppbringa. Jag vet att det inte är vad du hoppats på men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Du förstår; för några dagar sen fick jag veta att jag ska bli farsa. Min flickvän är gravid och allt blev annorlunda. Jag kan inte mer. Jag vet inte vad du vill att jag ska göra; sno en helikopter och råna en värdedepå som dom där rånarna, eller robba en bank eller rycka handväskor på Östermalm – jag kan bara inte. Mitt liv har liksom fått en mening – det har blivit värdefullt. Jag ska bli någons pappa. Jag kan inte hålla på och göra brott. Jag är inget bra på det. Jag kommer antingen åka dit eller blir dödad och det kan jag inte riskera. Inte nu. Så nu ber jag dig; Ta emot det du fått här. Det är ändå mycket pengar. Och låt mig gå. Snälla. Snälla. Snälla.”
     Jag tystnade. Det fanns inget mer att säga. Han såg på mig utan att släppa blicken – precis som han suttit under hela min monolog. Så hände något. Jag tyckte mig skönja en tår i hans ögonvrå. Bara för en sekund hängde den där och sen sögs den liksom upp igen. Han skakade stillsamt på huvudet och sänkte äntligen den intensiva blicken.
     ”Det är så sorgligt.", sa han. "Att du inte trots alla de dagar som gått inte alls fattat allvaret i din situation. Att du felvärderar allting. Om du vill behålla ditt liv ska du ju inte ge upp utan bara kämpa mer. Alla är farsor, Manne. Alla är farsor och morsor och söner och döttrar och makar och makor. Hur många gånger har jag inte hört att jag har två små barn därhemma och jag har en fru som och och du vet; hade jag lyssnat på all den där smörjan skulle jag inte kommit någonstans. ALLA HAR EN JÄVLA URSÄKT OCH JAG TYCKER DET ÄR SÅ SORGLIGT ATT DU INTE FATTAT VEM JAG ÄR!!! ATT DU VÄRDERAR DIG SJÄLV SÅ LÅGT. GÖR DIG SÅ VÄRDELÖS ATT JAG MÅSTE DÖDA DIG.”
     Han skrek nu och reste sig från stolen i ett sånt ryck att den föll bakåt och slog i golvet. Han tog två snabba kliv mot mig och måttade ett slag i ansiktet på mig – nu var det inga örfilar längre utan kraftiga hårt knutna nävar som träffade med precision och blixtrar slog upp framför mina ögon när jag föll ner i heltäckningsmattan. Han sparkade mot min kropp i en serie av jag vet inte hur många träffar och sen lugnade han ner sig en smula och stod andfått och såg på mig. Jag låg stilla på golvet och såg tillbaka. Magen värkte och det smärtade kring revbenen. Jag kände blodsmak i munnen och det bultade i huvudet och över näsen.
     ”Sju dagar kvar – eller hur. Du har sju jävla dagar på dig att fylla den där jävla väskan med åttahundrafemtiotusen. Jag vill inte ha någon bil. Ingen jävla medalj. Ingen lott. Pengar, Manne. Förstår du mig nu? Jag vill ha pengar”
     Jag försökte prata men det gjorde för ont så jag nickade bara. Han vände sig mot sina muskler och bad dom slänga ut mig och skiten jag haft med mig.

Jag kunde inte gå hem idag. Kunde inte. Jag ringde och sa till henne att jag var tvungen att åka på ännu en researchresa och att vi skulle ses hemma efter hennes jobb imorgon. Lämnade henne inget utrymme till att protestera. Jag gick upp till ett hotell där jag kände en vän som jobbade. Han hade tidigare hållt på med film men lagt ner hela apparaten – insett att hans chanser att kunna leva ut sin dröm varit minimala och pluggat till hotellmaneger. Nu stod han där och såg förfärat på mig och jag bad honom att inte skulle fråga, att jag haft en dålig dag bara och behövde ett rum för natten, en dusch och en uppkopplad dator. Han gick med på det.
     Efter en lång dusch såg jag faktiskt rätt okej ut. Med blodet borta framträdde en färgglad blåtira och en svullen, något sned näsa men det fanns inga sår. Jag satte på mig mig min t-shirt men sket i tröjan som var blodbestänkt. Sen satte jag mig på sängen, ringde min vän på Mallorca och bad om att få hälsa på. Han gick med på det utan att jag behövde förklara något. Lät glad. Tänkte att jag berättar sen. Jag hade lånat en bärbar dator i receptionen – säkert en privat för jag hade svårt att tro att utlåning av datorer var en tjänst de höll sig med. Påminde mig själv om att lämna rikligt med dricks. Jag köpte två biljetter till Mallorca avgång på onsdag.

Och nu sitter jag här och skriver. Nu skiter jag i allt. Jag skiter i honom. Jag skiter i svärfar. Jag skiter i min situation och det jag flyr från för nu tar jag allt och drar. Jag kan dock inte skita i henne. Jag måste få henne med mig. Hur? Det - det ska jag klura på nu.

____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, våld, hopplöshet
Intressant.se

Åtta dagar kvar - Två skott från höften

2009-09-27T20:30:00.031+02:00

Jag skjuter vilt nu och i blindo. Tänker att jag stämt möte med mitt öde imorgon och kan faktiskt inte leverera. Jag kan bara tala till hans samvete men jag är osäker på att han har något sådant. Så bara för att försäkra mig om vad jag skrev igår; att jag gjort allt som stod i min makt, så följde jag upp två spår jag lämnat lite löst. Det ena är baserad på tur och enbart tur. Den andra är fylld av antaganden som visade sig vara felaktiga.

Den ena.
     Jag smög upp på vinden och till vårt förråd där jag gömt väskan med min svärfars förmögenhet. Jag tog tre femhundralappar ur penninghögen och sprang ner till tobaksaffären på hörnan och köpte sextio trisslotter. Sen gick jag till närmsta parkbänk och så skrapade jag. Som fan. Helt okänsligt gick jag över lotterna med en femkrona utan att stanna upp någonstans eller följa några mönster för att skapa spänning. Spänning fanns det nog av som det var. Jag kollade alla sextio lotterna tre gånger och kom överens med mig själv om att det var vinst på sex av dem. Tre stycken hade triss på tjugofem och en hade triss på tjugofem - fast gånger två. En var en triss på femtio och den sista var triss på sjuttiofem. Tvåhundrafemtiokronor. En viss förlust. Jag gick tillbaka till tobaksaffären och bytte ut skrapet mot tio nya. Vinst på enbart en av dem; femtio kronor. Jag hämtade två nya och fantastiskt nog var en av dom vinst på tjugofem. Men när jag för fjärde gången på mindre än en halvtimme återvände till min lilla spelbutik sade mannen bakom kassan att han hade slut på lotter. Jag la min vinstlott i fickan och gick ut. Kände att turen inte varit med mig.

Den andra.
     Signalerna gick fram. En. Två. Tre. "Ja, hallå!"
     "Jag har något du kanske vill ha tillbaka?", sa jag genom den orangea leksaksliknande röstförvrängaren. Den såg ut som en liten megafon eller en vattenpistol men han som krängt den till mig i affären sa att den fungerade och att det var den enda dom hade. Jag hade slagit till och visst förvrängde den rösten.
     "Jaha..." sa svärfar med ett frågande tonfall. "Vad skulle det vara?"
     "En medalj."
     Rösten lät snarare lustig en otäck som man ju hade önskat.
     "Vad menar du?"
     "Hur nu på mig, din jävla nazist. Jag har din lilla medalj här och jag har också fotot så jag tänker att med tanke på vad fotot visar borde den vara värd en del. Hur mycket? Säg ett pris?"
     "Fyrahundra"
     "Fyrahundratusen?", sa jag lite ivrigt samtidigt som hoppets låga tändes i mitt bröst.
     "Fyrahundra kronor. Det är inte Hitlers medalj - det är en dålig kopia. Jag har den när vi har rollspel i vår förening och fotot hittade jag på nätet. Emanuel - sluta lek nu. Stäng av den där larviga robotrösten."
     Först blev jag irriterad på att han alltid sa Emanuel till mig med svenskt uttal och inte Manuel som jag ju heter eller Manne som alla andra kallar mig. Sen hajade jag till och registrerade vad han faktiskt sagt. Mitt namn - felaktigt eller inte. Emanuel. Jag. Min tystnad var tydligen talande nog för strax tog han upp tråden igen och sa; "Vi har kameror installerade överallt. Hade du maskerat dig hade det ju blivit svårare men nu är det ingen tvekan. Hur är det med din hand?"
     "Öh... bra.", sa jag lite förvirrat och insåg att jag fortfarande pratade med förvrängning. Jag stängde av apparaten och la till "Det såg nog värre ut än vad det egentligen var."
     "Det var skönt att höra. Hur mår min dotter?"
     "Bra."
     "Fint.", sa han och jag förstod inte varför han var så jävla hurtig. Snart skulle han ju berätta för mig men då förstod jag alltså inget. Jag hade inte ens lekt med tanken att detta skulle hända. Att det skulle utvecklas till det här. Han hade ett mäktigt övertag i min totala förvirring och han var väl medveten om det och körde på som en ångvält i nedförsbacke.
     "Så här tänker jag - du har en hel del pengar som är mina. Du har säkert listat ut att de är pengar som passerat lite vid sidan om skattesystemet och jag ska inte gå in på detaljer här - du har väl ett humm om hur transportbranschen fungerar. Nog om det. Jag, i min tur, har en liten film här i vilken du har ihjäl mina hundar, slår sönder en ruta och tar dig olovligt in på mitt kontor. Jag har spännande bilder på hur du i en halvtimma försöker ta dig in i mitt kassaskåp. Nu gör vi så här tycker jag. Du lämnar tillbaka mina pengar och för all del krimskramsmedaljen också - den var inte dyr men den gör mig till en bättre Führer på fredag. På detta vis slipper vi båda obehag. Jag slipper gå till polisen och må hända uppdaga ett litet skattefusk med efterhängande kvarskatt eller var min advokat nu kan få ner det till. Du slipper fängelse och du får behålla flickan - i alla fall tills hon förstår vilken idiot du är. Vilket dessvärre kan ta lite tid."
     "Jag kan sätta dit dig också. Jag vet vem du är."
     "Emanuel - det är inget brott att sympatisera med nazisterna. Väldigt många gör det faktiskt. Men jag är inte ute om nätterna och klubbar ner invandrare - det gör andra så mycket bättre - jag sitter här hemma i stugvärmen bara och muttrar om ett bättre Sverige och spelar rollspel med mina vänner. Inga konstigheter. Du, vi säger så här - tänk igenom dina alternativ och kom hit om - ja, men säg en vecka då. Du inser säkert att du bara kan vinna på ett sätt - mitt sätt. Hej på dig"

Sen la vi på.

__________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, skuld, nazister, svärföräldrar, trisslotter
Intressant.se

Nio dagar kvar - Ett samtal

2009-09-26T17:33:00.002+02:00

     ”Hej, det är jag.”, sa jag och hörde hur den starka vinden brusade i luren.
     ”Vem?”, sa han helt blasé - som om han sket i vilket.
     ”Manne.”
     ”Mannelito!”, nästan skreks ut och jag hörde hur han skrattade, eller skrockade, till någon i bakgrunden.
     Jag stod bakom korvkiosken vid Björns Trädgård. Jag var alldeles för kallt klädd för det som verkade soligt och varmt genom fönstret visade sig istället vara blåsigt och kyligt. Kissie, av alla människor, satt på gräsmattan nedanför mig med ett gäng grabbar. Jag tror det var hon i alla fall. Jag har vanligtvis svårt att känna igen dussinkändisar – det gör min flickvän mycket bättre med sitt nästan fotografiska minne – men Kissie trodde jag mig kunna känna igen för hon ser liksom inte levande ut. Hon ser ut som en plastdocka – en barbie. Så svår att ta miste på.
     ”Manne, vad vill du?”, sa han i luren och drog mig tillbaka till verkligheten.
     ”Jag vill ses.”, sa jag bestämt. ”Kan jag komma ikväll?”
     Han skrattade igen. ”Manne, ikväll har jag annat för mig. Bättre saker.”
     ”Imorgon?”, fortsatte jag envist.
     ”Har du mina pengar?”
     Jag tvekade. Hon sitter så stilla – Kissie, tänkte jag. Rakryggad och stel stack hon ut i ringen av normala, hösäcksungdomar som rökte och halvlåg slängda på gräset med sina finnar och sina kepsar. Jag blev sugen på att gå fram och peta på henne. Se efter om hennes hud var av plast eller kanske porslin. Se efter om hon levde. Han frågade igen.
     ”Har du pengarna, Manne?”
     ”Ja”, ljög jag och tänkte att jag fick förklara när vi sågs. Det var enda sättet. Han var tyst en lång stund. Så pass lång att jag trodde han lagt på och skulle precis till att säga något när han talade igen.
     ”Måndag.”, sa han kort och la sedan på. Jag stod kvar en stund och betänkte min situation. Jag gick igenom det som varit och det som kanske skulle komma och om det skulle kunna sett annorlunda ut. Jag tror inte det. Jag tror jag agerat precis enligt min kapacitet och nu var det slutspurten kvar och det skulle gå bra. Det skulle gå bra. Det skulle gå. Jag släppte blicken från Kissie och började vandra hemåt i snålblåsten. Undrade om det verkligen varit hon eller någon som bara ville likna henne. Hon hade ju ändå en del anhängare.
     När jag stod i hissen på väg upp mot lägenheten kom jag på att jag helt glömt köpa godis – vilket ju var min ursäkt till att gå ut från första början. Jag hade sagt att jag blivit så vansinnigt sugen på lördagsgodis så jag bara var tvungen och hon höll ju med och ville gärna delta. Och hon ville ha dumlekolor. Fort. Jag tryckte på B och åkte ner igen.

_____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, Kissie, blåst, samtal
Intressant.se

Tio dagar kvar - Familjemiddag

2009-09-25T13:20:00.002+02:00

Vi satt runt bordet. De grekiska köttbullarna smakade härligt. Vinet gjorde oss glada och stämningen var god, mycket god. Till och med lillkillen åt – vilket tydligen var ovanligt. Han åt och han pratade på om en kompis på dagis som minsann fick fredagsgodis och då tyckte han att han också skulle få det. Idag. Vi sa att idag - idag var det ju inte ens fredag utan torsdag och hans föräldrar uttryckte en tydlig önskan att behålla godiset på lördagen. Jag och brorsan hade aldrig haft sådana regler. Det hade ofta stått en skål med sött framme och vi hade, enligt mamma, sällan rört den – det hade slutat vara spännande. Men jag har lite svårt att tro på den historien. Brorsan hade ofta uttryckt att det inte, för hans del, handlade så mycket om att begränsa sockerintaget eller satta regler och gränser. Nej, för honom var lördagsgodiset mer egobetingat. Han själv njöt nämligen så mycket av att få ge sin son påsen en gång i veckan – att se honom skina upp och njuta av varje tugga, att få vara lite hjälte under någon halvtimme i en vardag som annars handlade så mycket om mamma. Se det som en muta – sa han och skrattade. Skulle lillkillen få godis när än han önskade skulle magin kring lördagen vekna. Det ville han inte. Han ville behålla makten om godispåsen. Kanske skulle jag förstå honom mer om några år. Kanske.
     Vi hade valt att inget berätta om graviditeten ännu. Eller hon hade valt det och jag hade nickat. Jag ville berätta, ville se hur dom sken upp och gladdes av nyheten. Hur dom skulle säga att; ”Du var ju den sista man trodde…” och så vidare. Jag ville uppleva det och hade allt varit som vanligt hade jag inte haft några problem med att vänta men allt var inte som vanligt. Känslan blev bara mer och mer påtaglig. Ingenting var som vanligt. Jag visste inte hur mitt liv skulle se ut om tio dagar. Visste inte. Och jag kunde inte förklara för henne. Jag visste att jag var tvungen. Snart. Men det tog emot så mycket för det skulle välta allt på ända. Så jag splelade mitt ohållbara spel och maten var slut och alla var mätta och mamma reste sig som alltid och erbjöd sig ta disken. Jag fick en blick av min flickvän och förstod att jag borde protestera. Axla ansvaret – men istället reste jag mig och sa; ”Jag hjälper till.” Jag ville prata med henne i enrum.

Vi stod i köket med all disk och fyllde sakta diskmaskinen. Mamma och jag var lika i vårt pedantiska sätt att stapla allt i ordning. Stora tallrikar först, sedan små – uppradade i fallande ordning. Glas i prydliga rader sorterade efter sort. Man blandade inte. Besticken likadant. Ett fack för knivar, ett för gafflar, ett för skedar och så vidare. Jag hade fått det av henne för så hade det alltid sett ut hemma. Allt hade sin plats. Till och med i diskstället. Sen kunde det vara lite skit i hörnen eller damm under sängen – så länge allt var i sin ordning i ögonhöjd. Min flickvän levde efter andra regler. Man fyllde skåp i totalt kaos och stängde dörrarna men dammsög varje vecka. Städade bakom spisen. Vi var annorlunda där.
     ”Mamma…”, sa jag och placerade ett vinglas på rätt plats. Hon såg upp. Jag tog ett litet andetag och sa; ”Det här kommer att låta konstigt… men… jag har träffat pappa”
     Ja, det lät ju förstås konstigt med tanke på att han varit död i snart sjutton år och hon såg nästan bekymrat på mig - som om jag blivit galen. Jag log: ”Ja, alltså inte på riktigt utan i en... när jag låg med den där febern så drömde jag att jag träffade honom. Jag trodde i ögonblicket att jag var död och att han – ja, men typ mött mig vid himlens portar eller nåt. Det var hemma hos oss, i lägenheten, framför brasan. Han hade sin morgonrock på sig och luktade… som vanligt. Det kändes väldig verkligt. Nästan lite kusligt”
     Jag stannade upp och mindes för ett ögonblick exaktheten i allt som varit. Kände att jag faktiskt var osäker på att det var en dröm – något i mig – minnet av händelsen – sa att det verkligen hänt. Men det är ju ologiskt, tänkte jag och skakade det av mig. Såg mot mamma igen. Fortsatte.
     ”Han var liksom där och han sa något… eller han fick mig liksom lite ur balans… i tankarna. Alltså jag fick känslan av att det finns mer att berätta. Att jag inte fått veta allt.”
     Mamma såg på mig med stora ögon men sa inget. Jag väntade ut henne. Så stod vi tysta i någon minut säkert och bara såg på varandra. Jag tyckte att jag såg hur hennes blick blev glansig. Sen vände hon sig bort och sa; ”Manuel… kan vi sätta oss.”
     Vi gjorde det och hon såg fortfarande förbi mig som om min blick skrämde henne.
     ”Så dumt. Ni var så unga och då var det ett ritigt beslut, tyckte jag, bestämde jag mig för. Jag ville behålla… oss. Men nu är du ju vuxen och relativt förnuftig och väl medveten om kärlekens regler så – jag tror du kan förstå och…”
     Hon skrattade till av okänd orsak.
     ”…förlåta.”
     Hon mötte in blick igen och såg faktiskt lättad när hon sa; ”Jag hade träffat en annan.”
     Märkligt nog kändes det så självklart. Som en misstanke som gruvat i mitt undermedvetna blev bekräftad. Hon suckade och fortsatte.
     ”Det var en man på jobbet som tände mig och vi blev förtjusta och kunde inte motstå. Jag och din pappa hade gått isär lite. Jag tror mest det var jag som tappat känslan. Den nya mannen kom som en befrielse och när vi blev avslöjade blev din pappa först rasande, sen bedjande. Han blev dramatiskt och skulle göra allt sa han – allt för mig men jag kände inte att jag kunde lova detsamma. Hans tjat gjorde mig snarare ändå mer motvillig. Jag tyckte liksom att det som hände, uppbrottet – att det var bra. Att jag behövde det. Och han bara kedjade och kedjade. Klängde sig fast. Höll i. Jag ville skiljas och han vägrade acceptera. Kom med blommor och löften och till sist kom han med två flygbiljetter till en resa till… jag tror det var Egypten eller nåt. Jag ville självklart inte följa med. Jag sa åt honom att åka själv. Att han skulle ta en paus från mig och inse faktum. Fundera. Förstå att det aldrig skulle fungera. Han blev tom i blicken. Det var som om han provat allt, visat alla sina talanger och nu hade han inget kvar att erbjuda. Men en slags acceptans då. Okej, sa han med stor självömkan i rösten. Sen vet du ju hur det gick. Jag vet inte om det var så illa att han faktiskt tog sitt liv eller om han bara druckit sig så full att han tappade kontrollen. Det kommer jag aldrig få veta. Hur som helst så gick det inte att fortsätta romansen med mannen på jobbet. Det blev för tungt. Vi kände oss skyldiga till hans död fast vi samtidigt var fullt medvetna att vi inte borde klandra oss själva. Och då tänkte jag att om jag hade sagt till er så hade ni skuldbelagt mig och just då orkade jag inte det. Det räckte gott som det var. Jag ville skona oss från mer elände. Kan du förstå?”
     Jag nickade. Jag hade lyssnat och allt hade fallit på plats. Min pappas rätt märkliga beteende de sista dagarna. Alla blommor i vaser överallt. Jag hade trott mig minnas att de kommit efter hans död – från folk som hälsat på. Men nu stod det klart att de redan varit på plats. Att minnet förvrängts eftersom det verkade mer logiskt att blommor kom efter döden än före.
     ”Jag skulle berätta om skiljsmäsan medan han var borta. Han hade sagt det så; att det var min grej – att han inte ville medverka när era liv förstördes. Så dramatiskt.”
     Hon fångade upp en tår som rusade ner för kinden. En enda tår slapp ur henne. Det var allt.
     ”Okej…”, sa jag ihopbitet. Jag ville inte vara arg på henne för min vuxna logik sa mig att hon inte gjort något fel. Man kan inte styra över kärleken. Så är de. Men ändå var det något som svartnade i mig. Något jag försökte trycka ner utan föga framgång. Skitsamma, tänkte jag. Nu vet jag sanningen. Det var ju det jag ville – eller?
     ”Han sa att jag skulle hälsa dig att han hade det bra.”, sa jag lite som för att märka henne. Peta henne lite.
     ”Vad bra.” sa hon och reste sig för att fortsätta fylla maskinen. Genom dörren hördes Lillkillen protestera högljutt att han inte ville gå och lägga sig.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Maffia, hot, skuld, otrohet, sanninga, familjemiddagar
Intressant.se

Elva dagar kvar - Regn

2009-09-24T14:21:00.003+02:00

Vi vaknade i en sked. Utanför var himlen mörk och hotfull. Det skulle nog bli regn idag, tänkte jag och visste plötsligt att sommaren var slut. Det var en dyster men, vad jag då trodde, en fullt hanterbar insikt. Hon gick upp. Gick till jobbet och jag blev kvar. När jag såg hennes ryggtavla lämna sovrummet och dörren stängas kom jag att tänka på hennes pappa. Och rånet. Han hade inte hört av sig till oss. Inte ringt och berättat om vad som hänt. Om inte hon glömt att berätta det för mig – vilket jag fann osannolikt. Man glömmer bara inte sånt. Han hade sina hemligheter och han ville behålla dom hemliga. Så tolkade jag det. Jag hade vissa samveteskval över att jag visste och inte kunde säga något. En stark lust att exponera det aset fanns ständigt närvarande men det fick vänta. Kanske kom det ett tillfälle senare tänkte jag och gick upp.
Senare satt jag en stund och stirrade mot grannens fönster men allt därinne var oförändrat. Ingenting hände i lägenheten och troligtvis skulle det dröja innan det gjorde det igen. Efter några månader av obetalda hyror och obesvarade påminnelsebrev skulle värden gå in och finna golvet i hallen dolt av oöppnad post. Polisen skulle kontaktas. Kanske. Han skulle vara försvunnen eller hittas död någonstans och efter ett tag skulle lägenheten börja leva igen. Inte förr. Jag mindes plötsligt att han nämnt en far och en bror men de ingick inte i mitt inbillade scenario. Jag trodde helt enkelt inte att de skulle sakna honom. Jag tänkte samma om hans arbete. De skulle ringa lite, söka honom men sen bara låta det passera och anställa en ny. Så trodde jag. Varför trodde jag så?
Det började regna. Först som ett stänk, ett stilla silande men sen hysteriskt. Det stod som en vägg framför mig och jag kunde inte ens se över gatan till hans fönster. Det försvann och sköljdes bort. Och jag kände en växande klump i halsen. En olust, en misstro över allt. Först trodde jag att det var en glipa i fönstret för jag kände stänk av vatten i mitt ansikte men snart förstod jag att jag faktiskt grät. Rätt kraftigt och jag lät det komma, rinna ur mig och försvinna. Jag backade bort från fönstret och tog mig samman. Undrade varför jag höll på så här.

Idag mår jag inget bra konstaterade jag. Inget bra alls. Som ett ont varsel. Jag tror jag behöver någon. En fysisk person. En famn att landa i. Sjunka ner i. Jag känner mig så orolig. Illa till mods. Regnet. Himlen är mörk och hotfull. Kanske är det det. Så enkelt. Eller att jag behöver lite uppmuntran och bekräftelse. Eller är det barnet. Fostret. Embryot. Eller det faktum att jag... elva dagar kvar. Jag skakade det av mig. Förnekelse är bästa medicinen.

Ikväll ska min mamma och bror med fru och lillkille komma på middag. Jag ska laga mat och gå och köpa vin och fixa i ordning. Det känns nästan lite högtidligt för de här sortens tillställningar är mycket ovanliga och jag tycker det ska bli trevligt. Det förvånar mig.

Mycket.

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, regn
Intressant.se

Tolv dagar kvar - En ny människa

2009-09-23T13:16:00.002+02:00

Jag låg fortfarande vaken på soffan när hon kom ut ur sovrummet. Nyhetsmorgon stod på. Jag hade lugnat ner mig lite när dagsljuset kommit. Ångesten hade veknat. Det är konstigt att det är så förknippat med mörker. Med natten. Ångest. Eller är det så konstigt egentligen? Det är säkert nån detalj ifrån vår tid som stenåldersmänniskor – att natten var farlig och att vi inte såg något och därför var lätta byten för vilda djur och annat ondsint. Natten fick en att fantisera och om den attackerar när men är bara lite ur balans blir allting fel.
     Jag minns ett tillfälle när jag och hon var på semester. Vi satt i Spanien på en makalös terrass omgivna av boganvilllas och drack gott rött och var så där nykära. Det var nog inte så sent men den Spanska natten är väldigt mörk och i det mörkret hörde vi ett ljud – det lät som en hostning – nära – bakom muren bara någon meter bort. En hostning? En gammal dam – en gammal, gammal död dam som hostade diabolisk ondska under sitt svarta höckle. En änkedam. En vålnad. Så tänkte vi – två vuxna och till vardags logiskt tänkande människor. Vi sprang in i huset vi hyrde och lämnade allt vad mat och dricka hette åt sitt öde. Vi reglade dörren och drog igen alla gardiner. Vi la oss i sängen och lyssnade efter steg, knackningar, skrapljud, nya hostningar – vad som helst som kunde bygga på bilden av dödens närvaro. Jag skulle aldrig vågat dra isär gardinerna och titta ut för jag var helt övertygad om att damen skulle stå där utanför – tyst och stirrandes helt stilla med ett elakt grin på läpparna. Nära. Vi trodde att hon var riktig. På riktigt.
     Vi somnade på något vis till slut och vaknade till en solig, ljus spansk dag. I samma ögonblick som jag slog upp ögonen och kände ljusets trygghet mot min kind visste jag vad det var vi hört. Det var inget mänskligt ljud om än från en död tant utan det var husets katt som hostade upp en hårboll. Jag hade hört ljudet tusen gånger innan och var oerhört bekant med det men ändå – ändå slog det mig inte en enda gång under natten. Trots ologiken i att det skulle stått en död gammal kärring och hosta bakom en mur var det just det som var vår sanning. Då. I mörkret.

Min natt hade inte handlat om vålnader eller spökhistorier eller ens mardrömmar. Den hade varit en förlängning av det jag börjat känna igår. Då kunde jag inte riktigt sätta ord på den. Förklara varken dess syfte eller orsak men runt klockan tolv inatt – strax efter det att vi släckt lampan och hon somnat och tystnaden och mörkret dominerat så hade jag kommit till en fullkomlig och skrämmande klarhet. Det hela var mycket enkelt. Jag var livrädd.

Det kom i olika stadier – i olika vågor.

Först blev jag rädd för Henne. För att binda mig och vara bunden. Även då jag just nu älskade henne kunde jag inte garantera att det skulle vara för alltid. Känslan. Jag hoppades det innerligt men jag visste inte säkert. Kunde aldrig veta. Ett barn skulle foga oss samman tills döden skiljde oss åt. Så var det. Det är stort. Är det för stort. Jag började hitta fel hos henne. Brister. Saker jag irriterade mig på. I hennes sett, i hennes utseende. I vårt samspel. I vårt sexliv. Nu var det för alltid. Jag skulle aldrig med gott samvete kunna knulla med en annan tjej. Om jag inte bröt upp från min familj. Lämnade mitt barn. För jag är inte den vänstrande typen. Kunde aldrig bli det. Herregud – det kan jag inte för lite jävla sex. Jag slog det ifrån mig. Det kändes löjligt. Mina resonemang saknade grund – de var förvirrade – jag var inte mig själv, tänkte jag och såg henne sova. Såg dom där felen i hennes ansikte. Saker jag aldrig sett förut eller detaljer som innan varit charmiga och nu var störande. Vad håller jag på med, frågade jag inåt och reste mig från sängen. Jag var tvungen att störa tankarna. Döva. Så jag steg upp och lämnade sovrummet.

Jag la mig framför teven. Såg på den men registrerade inget så jag vet inte vad som var på. Jag vet inte om det var en komediserie eller ett polisdrama eller en talkshow eller kanske bara en testbild. Jag var uppslukad och okontaktbar i mitt nya jag som blivande pappa. Nu var det inte hon som var problemet längre – nu var det barnet. Så bräckligt där inne. Än så länge bara en förviirrad klump med celler som skulle dela sig och dela sig och dela sig och tillslut skulle det ligga där en trekilos baby med armar och ben och snopp eller vagina – snippa kanske man säger? Bara en sån sak? Vad fan säger man? Fitta? Skitsamma, ett barn i en mage bland vatten och navelsträng och moderkaka. Och det skulle gå bra, växa och sen komma ut genom… genom hennes snippa. Det är ju helt absurt. Hur fan ska det gå till? Hur fan ska klumpen med celler kunna bli ett barn. Det är ju utom all logik. Det är ju faktiskt bara konstigt. Det kommer ju inte fungera. Det kommer bli ett missfall i typ vecka tolv och det komer vara blod och elände och hon kommer bli så ledsen och kommer bli så ledsen och vi kommer försöka igen och vara helt skraja vare gång det blir och sen försvinner. Blir och försvinner och blir och försvinner. Dör.

     Jag skakade på huvudet och försökte le ut mn totala misstro till något som ju var så naturligt. Som nästan alla kvinnor genomförde och klarade av. Skärp dig nu, tänkte och slog mig själv på kinden i tanken. Det kommer gå bra. Det kommer komma ut en liten bebis och den kommer vara frisk och vi kommer vara så lyckliga. Så lyckliga. Plötslig spädbarnsdöd? Barnet dör sömnen och vaknar aldrig upp igen. Hur fan går man vidare efter en sån sak. Det går ju inte. Då är det ju bara att ge upp. Vilken makalös sorg. Vilket rent helvete ens resterande liv skulle vara. Vi skulle göra slut. Skiljas åt. Vi skulle inte kunna se på varandra igen utan att påminnas om det där. Vårt barn. Statistik? Jag måste se statistik, tänkte jag helt vilt och reste mig till halvsittandes på väg mot dator. Sen hejdade jag mig och stannade. Jag ska absolut inte se någon statistik. Då kommer jag bli galen. Jag la mig igen och stirrade mot teven. Bad tankarna att lugna sig lite. Bad om sömn. Men mina böner hörsammades inte.
Istället såg jag bilder av en ettåring som sätter en legobit i halsen. En tvååring som sticker in en gaffel i ett vägguttag bara för att den ser ut att passa. En treåring som faller från en lekställning med huvudet före. En fyraåring som springer ut i gatan utan att se sig för. En femåring som följer med en ful gubbe med en godisklubba. En sexåring som nyfiket lutar sig ut genom ett högt beläget fönster för att den tyckt sig se en katt på gatan. En sjuåring som tror sig kunna simma men inte kan. En åttaåring som bara inte kommer hem från skolan en dag. En mobbad och helt knäckt nioåring som tappat hoppet och självkänslan och bara är en flisa av sitt sanna jag. En tioåring som leker med elden. En elvaåring som tror att man ska se ut som alla modellerna på teve och svälter sig smal. En tolvåring som röker en cigg i ett soprum för att den är rädd för att bli upptäckt och tanklöst lägger fimpen bland soporna. En trettonåring som dricker sans och vett ur sig i en första fylla. En fjortonåring som testar droger och snedtänder. En femtonåring som blir våldtagen i en buske. En sjuttonåring som blir misshandlad till döds för att den har ett par åtråvärda sneakers. En artonåring som tar studenten utan framtid.
     Oron. Jag kommer alltid vara orolig. I resten av mitt liv kommer jag ligga vaken och vara rädd för att något ska hända mitt barn. Eller? Så kan man ju inte tänka. Så kan man ju inte leva.
     En ny bild dyker upp. Bilden av ett barn som föds faderlös. Bilden av ett nollårigt barn utan pappa för han inte kunnat betala sin skuld. Eller kanske mer rätt; för att han försatt sig i skuld.
     Och så låg jag och grubblade hela natten och så fann hon mig. Den modlösa natten hade gjort mig svag. Sömnlösheten gjort mig trött. Men hennes uppenbarelse – hennes kvinnliga styrka och stolta klappande på sin ännu opåverkade mage suddade ut alla tankar. Med ens blev jag hoppfull igen. Jag tänkte att det kanske inte var så konstigt. Att dessa tankar ingick i övergången till ett nytt liv. Att alla blivande föräldrar genomlevde dessa helveteskval. Att alla var tvungna att tvingas till nya människor. Men mina funderingar hade en knorr i min egen situation. Hotet. Honom. Återigen tänkte jag att det inte fick hända. Att det tvunget måste lösa sig.

”Varför ligger du här?”, undrade hon.
     ”Jag kunde inte sova bara.”, sa jag och steg upp och gick fram till henne. Gav henne en innerlig kyss men hon ryggade tillbaka.
     ”Sluta. Jag har så jävla dålig andedräkt.”, sa hon och jag kände att hon hade rätt.

____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om skuld, oro, maffia, nojor, hot, sömnlöshet
Intressant.se

Tretton dagar kvar - Nya känslor

2009-09-22T12:21:00.002+02:00

Hon hade ringt i flera dagar påstod hon och jag svarade ju aldrig. Aldrig kunde jag lyfta på luren och svara när det var hon, sades besviket. Hon visste minsann att hennes namn och nummer syntes på min mobil när hon ringde. Hon visste att jag tog upp luren, läste av displayen och la sedan ner den igen utan att svara. Hon visste. Minsann.
     ”Men mamma…”, sa jag inte helt oväntat för det är ju så man uttrycker sig när man inte vet vad man ska säga. När det man står åtalad inför faktiskt är sant och allt försvar är lamt och alla förklaringar tröttsamma. Jag orkade inte protestera utan nöjde mig med en halv, föga betydelsefull mening följd av tre punkter. Så. Nu fick det vara bra. Nu räckte det med självömkan.
     ”Nu sitter vi ju här så då är det väl bra”, sa jag och log. Jag tog en klunk av mitt kaffe och såg ut genom konditoriets fönster. Inget hände där ute. Mamma surplade. Gud, vad hon började bli gammal.
     ”Hur har du haft det då?”, undrade hon. ”Hur mår du? Du var ju så sjuk? Var det influensan? Svininfluensan?”
     ”Jag vet inte. Antagligen.” , sa jag och såg henne i ögonen. Hon såg tillbaka. Mamma. Farmor? Jag ville berätta om barnet men jag hade lovat Henne att inte göra det än. Hon ville vänta till vecka tolv då risken för missfall var mindre. Så jag sa bara; ”Men nu mår jag bra igen”, och fortsatte med; ”Hur mår du?”
     ”Usch, jag vet inte. Jag känner mig gammal.” Hon försvann bort en stund. Tycktes försvinna till någon annanstans dit jag inte hade tillträde. Hennes blick blev för ett kort ögonblick svävande och glansig men så skakade hon det av sig och återvände till mig och konditoriet och småkakorna och kaffet och sorlet från alla pensionerade tanter och farbröder som höll i sina små koppöron med pekfingret och tummen och sög i sig den svarta drycken silad en sockerbit som dom knep fast mellan tänderna. Allihopa. Det här var långt ifrån Götgatan och Espressobarerna.
     ”Har du träffat din bror på länge?”
     ”Nja, det var några veckor sedan. Vi åt lunch och sen hämtade jag lillkillen och han sov faktiskt över.”
     Mamma log. ”Det är en bra liten pojke. Jag önskar att jag kunde träffa honom oftare.”
     ”Det kan du väl? Du är ju ledig hela dagarna.”
     ”Varför skulle han vilja hänga med en gammal tant som jag?”
     ”Det tror jag säkert han vill. Han är inte så komplicerad.”
     ”Vi kanske skulle kunna baka lite bullar?”, sa hon frågande och nästan lite hoppfullt.
     ”Jättebra, det skulle han gilla. Gör det”
Hon nickade för sig själv och jag tänkte att det var länge sen jag själv träffade honom, den lille. Och min bror också för den delen. Och alla andra man känner. Jag har egentligen inte träffat någon på en och en halv månad, konstaterade jag. Har jag inga vänner? Varför har dom inte ringt mig? Undrat var jag hållit hus? Undrat varför jag inte hört av mig? Jag insåg att det var jag som alltid ringde. Att jag höll igång alla relationer. De flesta hade skaffat familj och barn och villa och det där. Ett liv. Dom hade inte tid och om man inte ringde och tjatade kom dom aldrig ut ur sina grottor. Tydligen. Är det så man blir när barnet kommer? Skulle jag bli så? Jag gladdes av den hoppfulla tanken. Inte att jag skulle bli en förändrad person utan att jag ändå trodde att jag skulle ha ett liv om nio månader. Vara vid liv. Hur ond kan han egentligen vara. En blivande pappa?
     ”Kan vi inte samlas hela familjen och äta middag snart.” sa jag plötsligt och blev förvånad över mig själv. Mina ord. Det brukar inte vara jag som föreslår sånt utan mamma, Och jag brukade alltid försöka komma ifrån det. Hitta en ursäkt. Vad är det som händer med mig?
     Hon verkade också förvånad. För ett ögonblick stannade hon upp och bara såg storögt på mig utan att ens kommentera det jag sagt. Som om hon trodde jag skämtade.
     ”Det vore jättetrevligt. ”, sa hon sen med viss bävan i rösten. Jag nickade som bekräftelse. Jag visste saker som inte hon visste. Hade nya planer som jag inte ens uttalat för mig själv än men dom fanns där. Den här historien har många alternativa slut men middagen skulle mycket väl kunna bli som ett avsked. Det trodde jag alldeles säkert.
     ”Jag kollar med brorsan och så hör jag av mig”, sa jag och reste mig. ”Jag måste gå nu.”
     ”Var ska du? Ska du inte dricka upp ditt kaffe?”, sa hon förfärat.
     ”Varför ställer du alltid minst två frågor på raken, mamma? Det blir så svårt att svara då. Hej då.”
     Jag gick. Jag skulle ingenstans och hade ingenting att göra, inget ställe att vara på. Men jag kunde inte dricka upp mitt kaffe. Det fungerade inte. Jag var tvungen att lämna världen en stund, krypa ner under ett täcke. Gömma mig för att sedan finna mig igen. Något hade hänt? Något var annorlunda. Jag trodde jag skulle kunna kunna hantera de ångestlika känslor som bubblade upp inom mig. En slags panik. Jag trodde säkert att de skulle rinna av. Att jag skulle kunna bli cool med att de fanns. Acceptera med tiden. Men just nu kände jag ett skrämmande behov av att omfamna dom och känna efter. Och då – då ville jag vara ifred.

___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, mamma, skuld, gravid, vänner
Intressant.se

Fjorton dagar kvar - Livet på en sticka

2009-09-21T16:11:00.004+02:00

Vi satt vid köksbordet och såg på varandra. Det var en högtidlig stämning i luften. Nästan andlig. Tyst och spänd och på samma gång gnistrande och sprakande. Hon öppnade förpackningen och tog ut innehållet. Läste igenom instruktionerna tre gånger. Jag läste också. Vi trodde vi hade förstått och hon reste sig och nickade innan hon gick ut. Kort därefter kom hon tillbaka. Satte sig på stolen och började pilla på naglarna med en tandpetare hon säkert hittat i badrummet. Brödrosten slog upp en aning brända formbröd med en smäll men ingen av oss reagerade. Ingen av oss kunde ta in annat än det vi just nu var inne i. Utanför passerade världen förbi i någon slags hyperfart och vi satt koncentrerade och lät den bara gå. Lät den hålla på. Det spelade ingen roll för vi var liksom fast i stunden. Sekunderna segade sig fram. Minuterna dröjde sig kvar. Klockan saktade ner. Vi sa inget. Ingen av oss vågade prata. Jag undrade vad det var som skrämde oss. Hon såg upp – upp mot klockan och sen ner mot naglarna igen. Jag hade en tidning uppslagen framför mig men jag läste den inte – jag bara tittade på den som om den var ett vitt papper och pillade samtidigt på ett av dess hörn. I över tre minuter stirrade jag ner i uppslaget men jag skulle inte kunna frammana vad det handlade om ens om jag hade en pistol tryckt mot huvudet och det gällde mitt liv. Till slut sa hon; ”Vill du?”
     "Jag?”
     "Jag vågar inte... kan inte du?"
     "Men du vill veta sen då? När jag kollat?"
     "Ja, det är klart", sa hon nästan lite irriterat.
     "Spelar det nån roll då vem som..."
     "Men vad fan. Kan du bara göra som jag säger!"
     Det kunde jag. Jag reste mig och gick ut ur köket mot badrummet. Hon var strax bakom och jag log åt henne, av henne, åt det som kanske skulle hända nu, det som skulle ändra på allt. Femtio femtio, antingen eller, gravid eller inte gravid. Det var frågan.
     Jag såg stickan som låg på handfatet upp och ner. Jag satte mig på toalettlocket och stirrade på den. Försökte förstå innebörden med ordet som kanske skulle visa sig där under. Jag såg mot henne som stod i dörren - som bara stod där så jävla söt och hade sin hand över ögonen med glesande fingrar. Sen ryckte jag åt mig stickan och bara läste. Omedelbart började jag skratta. Jag vet inte varför lättnad, spänning, galenskap. Det gick inte att stoppa. Det bubblade liksom upp och tog sig ut hur jag än gjorde. Hon såg förbluffat på mig.
     "Vad stod det?"
     Jag sansade mig, tog två djupa andetag och sa; "Gravid", varefter jag började skratta igen och hon föll snart in också och hennes ben vek sig av nervositet eller av tyngden av det nya livet i hennes mage även då det bara vägde några gram än så länge. Vi satt där på golvet. Länge. Och när vi inte skrattade mer så fnittrade vi och när vi slutat fnittra så log vi. Inte för att vi tyckte att det var så himla kul utan för att vi båda var så skrämda så vi nästan sket på oss och lyckliga så vi skämdes över allt annat lidande runt omkring oss och vi var chockade, nollställda, osäkra och stolta och nu bundna till varandra med ett band vi aldrig skulle kunna knuta upp. Ett barn. Det var så övermäktigt att det enda rimliga att göra var att öppna munnen och skratta.
     När stunden tog slut och den där världen utanför gjorde sig påmind igen i form av en telefonsignal -som vi lät ringa ut - reste vi oss och gick ut i köket. Jag slängde de kalla, hårda rostmackorna och la i två nya. Hon satte sig på en stol och jag lutade mig mot diskbänken. Vi log igen. Men nu med ett stundens allvar. En kollektiv undermedvetenhet om att allt annat blivit oviktigt.
     Hon; "Vad gör vi nu då?"
     Jag; "Vi äter en macka"
     Och så gjorde vi det.

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, graviditet, gravtest, gravid
intressant.se

Femton dagar kvar - En sällsynt morgon

2009-09-20T16:37:00.006+02:00

Jag slog upp ögonen och såg henne sova. Såg hennes lugna andetag. Hennes avslappnade ansikte. Hennes hand som låt lutad med pekfingret mot mitt bröst. Ett pekfinger. Jag kände ändå att det var nog så ömsint med tanke på hur jag skött saker på sistone. Det kunde mycket väl vara ryggen mot men nu var det alltså ett pekfinger eller spetsen av ett pekfinger. Hon tog på mig om så bara i sömnen. Jag log och tänkte hur lycklig jag var. Och hur viktigt det var att upprätthålla lyckligheten. Nu fick det bara gå bra.
Jag hade kommit en bit på vägen - längre än jag trott var möjligt. Svärfars förmögenhet mötte mitt öde ungefär till hälften. Det var en bit kvar och dessvärre hade jag slut på idéer. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle göra för att få ihop återstoden av pengarna. Jag hade redan ansträngt mig över min kapacitet. Herregud - jag var en tjuv, en brottsling nu. Han - Honom - Hade fått mig att begå brott. Flera brott. Och ändå var det så långt kvar. Bilen tänkte jag. Bilen. Hur blir jag av med den? Blocket?

BMW Z4 med personlig registreringsskylt utan papper säljes. Prutbar vid snabb affär. Kontakta Manne.

Det var nog ingen vidare idé. Ingen skulle sakna den i alla fall. Jag hade ju fått den. Sa han - Honom.

Jag smög upp och Hon rörde sig bort när hennes pekfinger lossnade från min hud. Hon mumlade något och vände sig om utan att vakna. Jag såg på henne ytterligare en stund. Får inte slarva bort henne. Får inte tappa henne ur sikte för den där jävla gangsterns skull. Han hade redan förstört så mycket.

Den här söndagen gick det vägen. Jag hann handla och komma hem innan hon slog upp ögonen. Jag dukade en bricka med uppskivat grekiskt lantbröd och körsbärstomater, buffelmozarella, havssalt, olivolja och färsk basilika. Jag färskpressade apelsiner och det blev lite väl surt men det sket jag i. Det var hantverket som räknades nu. Tanken. Tevattnet kokade och jag lät två muggar fyllas och ta smak. Sen gick jag in till henne. Jag fick hejda en plötslig vilja att sjunga ja må hon leva vilket fick mig att inse att jag gjorde detta alldeles för sällan. Istället viskade jag hennes namn och smekte henne på kinden tills hon öppnade ögonen. Hon log när hon såg brickan och klippte yrvaket med ögonen.
     "Oj!", sa hon "Vad är det vi firar"
     "Söndagen, livet eller vad fan vet jag. Måste man alltid fira? Kan man inte bara få bjuda sin dam på en härlig frulle helt utan orsak"
     "Det finns alltid en orsak."
     "Okej, förlåt för att jag varit konstig och tyst, och hemlighetsfull. Förlåt att jag sa allt det där till din farsa, förlåt att jag försvann en hel natt när jag hade feber. Jag antar att det är en orsak om du nu måste ha en"
     Hon satt tyst och verkade smälta det jag sagt. Hon tog en tugga av sin medelhavsmacka och det rann lite olivolja från hennes mungipa. Sen sa hon; "Ibland kan jag undra vad du gör här om dagarna?"
     "Vad menar du?"
     "Nämen, jag drar iväg till jobbet - du ligger kvar i sängen - och sen då? Skriver du verkligen?"
     Jag kände hur jag rodnade men hoppades att hon inte skulle se det. "Det är lart jag gör... eller jag försöker. Det är ju inte som om... jag kan inte vara kreativ på beställning liksom"
     "Okej, jag köper det. Grejen är att så länge jag känt dig har du babblat på oavbrutet om dina idéer och projekt. Saker du ska skriva, filmer du ska göra eller vad det nu kan vara. Du har berättat passionerat om karaktärer och intriger. Du har även haft alla dina sidosysslor - dina inkomster för att kunna hålla på som du gör. Att drömma. Och jag vet, Manne att en del av dessa små jobb du haft har varit mer eller mindre tvivelaktiga. Jag är inte dum. Men jag älskar dig och respekterar din vilja att kunna drömma och jag tror att du en dag kommer att nå dit du vill. Att drömmarna blir verklighet. Men sen jag kom hem från Grekland har det hänt något. Du har liksom slutat prata. Slutat dela med dig och det känner jag inte igen alls. Jag har så svårt att tro att om du sitter och skriver på något som du tycker är bra så skulle du inte kunna hålla käften om det. Inte en chans. Du skulle prata om det och skryta om det på ditt charmiga sätt och jag skulle lyssna och se säga vad jag tyckte utan att ha en chans att påverka för du litar bara på dig själv i din kreativitet. Nej, lyssna nu. Jag tror inte på att du vill skriva klart något och sen visa mig för ofärgad kritik. Det går jag inte på. Tanken är helt idiotiskt. Jag tror mer att du sysslar med ännu ett av de där tvivelaktiga och jag tror att du skäms så över något att du inte vågar berätta. För mig. Men snacka måste du ju. Du och ditt nästan maniska behov att tala sanning. Vet du att jag trodde du led av en mild variant av Torrets syndrom när vi träffades. Det tror jag föresten fortfarande så antagligen har du nån annan du snackar om detta med. Din polare eller den andra polare eller din brorsa eller fan vet jag - den där grannen och du verkar ju vara bundisar. Du måste ha ett forum med lyssnare för att kunna vara så tyst med mig. Men det är okej. Jag, till skillnad från dig tycker att det är okej att ha det. Hemlisar. Man behöver inte berätta allt för varandra hela jävla tiden. Däremot hoppas jag inte att du har hamnat i något strul. Att du inte mår bra. Att du vet vad du gör."
     Jag öppnade munnen för att droppa ännu en lögn om att jag hade kontroll men hon avbröt mig.
     "Nej, jag är inte klar än.", började hon och tystnade sen. Hon såg ut i rummet och tycktes försvinna någon annanstans.
     "Jag älskar dig", sa jag utan att veta varför. För att jag gjorde det. För att jag trodde att det här var stunden då hon skulle göra slut. Att pausen var lugnet före nådastöten. Stunden då man samlar sig för allt det där jobbiga som skulle följa. Men jag hade fel.
     "Min mens är sen", sa hon och såg mig i ögonen för första gången på väldigt länge.

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, frukost, kärlek
Intressant.se

Sexton dagar kvar - Inbrottet

2009-09-19T21:20:00.005+02:00

Hemma igen. Hon;" Hur gick det?" Jag; "Jo, det gick bra."
     "Hittade du vad du sökte?"
      Jag tystnade och såg på henne. Nu, tänkte jag. Nu kan det väl ta slut på lögnerna. Fan, din jävla fegis - hackade jag på mig själv i mitt huvud. Berätta allt nu då - berätta hela skiten som det verkligen hände. Hon kommer ju ändå få veta en dag så berätta hur du stod där i en löjlig svart kroppsstrumpa och handskar för att inte lämna fingeravtryck. Hur du stod där utanför åkeriet - utanför stängslet - och hur hundarna där innanför gjorde resultatlösa utfall mot dig. Berätta hur du tog upp kött ur väskan - två hängmörade bitar entrécote som var dyra som fan men allt annat var ju slut - och hur du spetsat dom med sömnmedel precis som i en film...

Jag satt utanför stängslet och såg dom slafsa i sig köttet. Sen blev dom mer fogliga och kom fram och gnydde efter mer. "Jag hade inte råd med mer, lyxjyckar", sa jag tyst men dom verkade inte förstå mig alls. Efter ett kort tag slutade dom be snällt och började morra igen. Jag lät dom hålla på och väntade tålmodigt på att sömnmedlet skulle göra sin verkan. Jag väntade och väntade och efter ett tag började jag tro att jag tänkt fel. Att hundar inte alls somnar av mänskligt sömnmedel som i filmerna utan bara blir jättepigga och har skitkul. De två hundarna lekte vilt framför mig. Dom busade och bets och plötsligt var den ena på väg att betäcka den andra fast jag var tämligen säker på att de båda var hannar. Jag kollade på burken en vänlig läkare skrivit ut åt mig under min tid som svårmodigt sömnlös opublicerad författare. Jag skrattade åt formuleringen. Väldigt lite har hänt, tänkte jag. Nu är jag en gammal svårmodigt sömnlös opublicerad författare. Så pass gammal att medicinen hunnit gå ut för tre år sen. Hade den tappat sin effekt? Hade den förvandlats till Viagra? Den kåtare av de två hundarna började jaga den andra och jaktens iver sprang den rakt in i en lykstolpe och slocknade omedelbart. Jag blev orolig att den dött och reste mig från mitt knäsittande för att se bättre och hann precis se att även den andra föll ihop bakom en buske. Jag väntade ytterligare några minuter innan jag klättrade in och kollade att båda hundarna hade puls. Och det hade dom.
     Jag gick mellan de många långtradarna som stod parkerade framför lastkajen. Svärfars firmatryck på fordonskroppen. Jag hade vid ett tillfälle frågat om jag fick provköra en sån där jätte men han hade nekat mig den glädjen. Han hade sagt att det inte var som att köra ett hyrsläp från Statoil direkt och bet sen av det han egentligen ville säga; att jag inte var man nog. Nu var jag ju, i min totala brist på hans övervakning, väldigt sugen men det var ju inte därför jag var där. Jag var tvungen att tygla alla barnsliga upptåg och göra det jag skulle. Fokusera. Jag slängde upp ryggsäcken med alla verktyg på kajen och klättrade upp. Tog några djupa andetag och såg ut över industriområdet som omringade mig. Tänkte att här kom den svagare delen av min plan. Den delen jag byggt på endast min förhoppning av att det inte skulle börja tjuta ett larm när jag kraschade rutan. Och det gjorde det inte.
     Min svärfars kontor var lika smaklöst som han själv. Det fanns ingen röd tråd någonstans - allt var ett virrvarr med olika saker från olika epoker i olika stilar och av olika material. Den gemensamma nämnaren skulle väl vara att allting hade en praktisk användning - enligt min svärfar då. Den dansande colaburken från tidigt nittiotal var kanske en stämningshöjare. Den fula ramen i mahogny med plats för olika foton i olika storlekar var med största sannolikhet ett smart sätt att visa alla men tycker om på en och samma gång utan att det tog för mycket plats. Jag la märke till att ett foto saknades. Miniräknaren med enormt stora knappar var ett bra sätt att alltid träffa rätt knapp. Fiskargubben på väggen var kanske ingen skönhet men väldigt, väldigt billig. Och så vidare.
     Kassaskåpet stod i en garderob. Det hade en mörkgrå målad front och ett digitalt kodlås med en knappsats. Jag kunde inte avgöra om det var ett bra skåp eller ett dåligt skåp. Sånt kan jag inte se för jag vet ju ingenting alls om kassaskåp. Jag hade kikat lite på nätet utan att hitta något som var av direkt värde och sen hade jag sett ett gäng heistfilmer. Jag var väl medveten om att film är på film och verkligheten oftast inte är lika spännande och därför ser annorlunda ut men ändå samlade jag min information därifrån. Det funkade ju med hundarna. Tillslut. Jag hade bestämt mig för att det skulle gå bara. Jag tänkte att jag hade till på måndag på mig att få upp skiten och att man vill något så går det. Och jag ville. Som fan.
     Jag öppnade ryggsäcken och tog upp de tunga verktygen. Kofot, slägga, metallsåg, borrhammare med extra starka metallborrar som gått ut med rekommendation från Järnaffären på Folkungagatan. Jag la upp allt på en rad framför skåpet och kände efter. Helt ogrundat valde jag borren. För känslan - bara - och för att jag skulle få ha på mig gultonade skyddsglasögonen. Jag förberedde mig, tog ett djupt andetag och riktade in borren. Jag sa lågt åt kassaskåpet att det inte var någon idé att det kämpade emot för jag skulle inte lämna rummet fören det var öppet. Sen tryckte jag in triggerknappen och startade mitt borrmonster.
     Efter sju minuter och trettiofem sekunder hade de tre extra starka metallborrarna som jag köpt med rekommendation från Järnaffären på Folkungagatan gått av på mitten som tändstickor. Jag vet den exakta tiden för att jag tittat på klockan sekunden innan jag börjat. 7.35. Låter som något slags rekord. Jag tänkte att jag borde gå in och klaga när jag kom hem men ångrade mig sedan. En liten och i sammanhanget obetydlig inbuktning hade bildats i skåpets plåt. Jag la ifrån mig borrhammaren och suckade. Jag hade tänkt borra ett hål och fylla skåpet med vatten. Någonstans ifrån hade jag hört att det skulle öppnats då. Av trycket. Nu lät det dumt. Eller var det bara ett enklare sätt att acceptera faktum. Tänk om.
     Släggan höjdes och jag hivade den med all min kraft mot skåpets tak. Det sa klonk. Jag tappade greppet av rörelsens totala tvärnit och det tunga skaftet for in i mitt smalben. Jag svor som aldrig förr. Vanligtvis försöker jag undvika att använda det kvinnliga könsorganet som ett skällsord. Jag tänker att det är något vackert man borde hylla istället för att smutskasta. Men nu bubblade det ut ramsor ur min mun som gick emot allt det jag tidigare tänkt och tyckt. Trots detta tog jag upp släggan igen och drämde den mot skåpets front istället. Det gjorde ändå ondare. Våld löser nog inte allt tänkte jag där jag låg utmattad på den smutsiga heltäckningsmattan. Han tar nog aldrig av sig skorna, tänkte jag och drog åt mig kofoten. Jag såg mot skåpet och insåg att jag inte kunde se ett enda ställe där en sådan kunde vara användbar. Det fanns ingenstans att sticka in den. Sågen då. Jag hade hoppats att slippa den men nu fanns det inget val. Jag kom på fötter och gick fram. Smekte skåpets alla sidor som om det skulle avslöja för mig vart jag lättast kunde ta mig in. Var svagheterna satt. Men så känsliga händer har jag inte. Jag lutade sågbladet mot ovansidan av skåpet och började såga. Efter bara några tag slant jag med sågen mot den glatta opåverkade ytan och den föll ner över min hand. Först trodde jag att den var avsågad. Att bladet hade tryckts in djupt. Men när jag fått av mig handsken såg jag att det var en grov överdrift. Jag blödde men mycket mer än så var det inte. Jag höjde armen över huvudet och försökte hålla tillbaka kroppens egen vilja att bara svimma som den alltid vill göra så fort den ser blod. Jag började andas djupt och lungt och insåg att jag nu droppade ner den förfärliga heltäckningsmattan med bod. Finns CSI i Sandviken? Fan, jag måste hitta ett bandage eller något liknande, tänkte jag. Det måste finnas här i denna boning av funktion och praktiska prylar för just nu; just nu vore det väldigt praktiskt med en liten blodstoppare av något slag.
     Jag började öppna lådor och skåp. Letade efter någonting av tyg som kunde hjälpa mig och när jag slutligen satt vid hans skrivbord och dess lådhurts fann jag en flagga i översta lådan. Den låg prydligt ihopvikt - praktfullt röd med en vit cirkel i mitten och det välkända svarta korset. För någon sekund tappade jag fattningen helt och glömde att jag blödde ymnigt. Han är en jävla nazist, tänkte jag. Det finns ingen annan förklaring. Sen fick jag en blodsdroppe i ansiktet från min högt höjda hand och slet upp flaggan. Jag virade in mig i hakkorset och kände mig direkt obehaglig till mods. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva ta i en sån flagga och nu hade den fått ett syfte för mig. Det var en märklig känsla faktiskt. När jag nu var bandagerad sjönk jag lite bättre till mods ner i kontorsstolen. Jag läckte i alla fall inte. Jag tänkte på min svärfar, den snåla nazisten som i alla fall hade lagt lite krut på ett bra skåp. Nazist? Jag kände att det inte alls förvånade mig och såg ner i lådan för att se om där låg något mer spännande. En luger? Men lådan var tom. I alla fall till första ögonkastet. Sen såg jag där i något litet men fullt synligt. I botten var en lapp klistrad med genomskinlig tejp. En sifferkombination. Han kan väl inte vara så dum?
     Men precis så dum var han.

"Hittade du vad du sökte?"
     Jag flinade till och sa; "Ja, det gjorde jag faktiskt. Det blir en bra bok det här.". Jag ljög men det jag skämdes mest över var att jag samtidigt skyddade hennes pappa vars skåp innehöll saker man inte talar högt om. Jag kan sammanfatta det så här; Min svärfar var ett svin med många hemligheter. Ett rikt svin. Nu är han ett fattigt svin med inga hemligheter. Inte för mig i alla fall. Och jag tror inte han kommer berätta för någon om vad som hänt. Jag tror inte det. För det kommer att kosta mer än det smakar.
     God natt.

____________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, inbrott, kassaskåp, nazister
Intressant.se

Sjutton dagar kvar - På tåg

2009-09-18T22:46:00.004+02:00

Jag sitter på tåget. Det är nåt visst med att åka tåg på kvällen. När det är mörkt ute och man tänder den lilla riktade lampan. Och att man sitter där bland alla andra fast i sitt eget lilla sken – i sin egen lilla värld. Och utanför rusar världen förbi blott som svepande skuggor. Och så ljudet – det dämpade swischande ljudet – som inger känslan av att jag är på väg någonstans. Att jag färdas fast jag inte ser det.
Jag vet inte vad hon trodde när jag sa att jag skulle åka iväg och bli borta över natten. Att jag äntligen hade fått den där efterlängtade idén på romanen i min svininfluensafylla och att jag nu var tvungen att åka ner till Göteborg – där den delvis skulle utspela sig – för att göra research. Att jag var tvungen att smida medan järnet är varmt. Hon ville veta vad den skulle handla om men jag sa att hon inte skulle få veta än. Hon skulle bli den första att läsa den och jag ville ha en helt ofärgad åsikt. Jag började till och med förklara att det var det som hänt i helgen som passerat – när jag varit borta hela natten. Ett första infall. Hon skulle få veta allt sen. Skulle få läsa. Göteborg sa jag nog bara därför att jag inte ville leda tankarna uppåt, mot Sandviken som ju var mitt verkliga mål. Sandviken och hennes jävla farsa.
Trodde hon mig? Tror jag på mig? Jag skjuter bara lögnerna framför mig. Jag kommer ju att få tillbaka skiten tillslut som en loska i motvind. En stor snorig jävel som inte går att torka bort så lätt. Men man lever i nuet och nuet är ju nu. Nu är jag på väg. Framåt. Och jag är väl förberedd. Jag har en plan.

___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, skuld, tåg, hot
Intressant.se

Arton dagar kvar - Paranoja

2009-09-17T20:24:00.002+02:00

Ägnade morgonen åt att stirra på Grannens fönster. Åt en tunnbrödmacka med leverpastej samtidigt. Inget hände där inne. Jag vet inte vad jag ska tro. Att han blivit mördad? Att han gömt sig någonstans? Att han har lämnat landet? Lämnat landet. Bilen står kvar på gatan. Orörd sen i söndags. Nyckeln hade jag i fickan. Jag tänkte att jag kanske borde flytta den härifrån. Göra mig av med den liksom. Den är ju något slags bevis. Eller? För vad händer då om dom hittat Grannen död i skogen och så sitter polisen och väntar, gömda någonstans i närheten, på att mördaren ska visa sig. Och när jag då sticker in nyckeln i låset så hoppar dom fram ur en skåpbil med ett firmatryck på – typ nåt slags tvätteri eller kanske en variant av glassbil man aldrig hört om och så riktar dom massa puffror mot mig och skriker; FREEZE MOTHERFUCKER!

Eller är det inte så dom gör. Polisen. Och äter munkar.

Men jag ser inte en enda skåpbil på gatan och tänker att om dom nu hittat ett grannelik någonstans så är det väl inte så konstigt att hans bil står här. Rakt utanför hans egen port. Han är ju grannen liksom. Var ju. Är ju. Eller? Jag sakade på huvudet över mina paranoida tankekedjor och gick ut i köket. Läste ändå igenom varenda artikel i tidningen – ekonomin och kulturen inräknat – men det stod inget som verkade passa in. Jag drack lite kaffe och stirrade in i väggen. Kom på att jag borde söka lite jobb. Det var väl dags att redovisa för arbetsförmedlingen snart? Jag skrattade till åt tanken. Varför bryr jag om det nu? Jag satte på radion – intervju med Ken Ring. Kunde inte bestämma mig för om jag tyckte han skön eller en idiot. Han skulle flytta från Sverige i alla fall – till Afrika. För andra gången denna morgon föll tankarna på att fly. Att bara dra. Ja, men till Mallis då. Till min polare. Jag borde ringa honom. Flagga lite för en eventuell visit. En långvisit liksom. Det borde inte vara helt omöjligt att få med mig Henne. På en semester som dröjer sig kvar. Länge. Allt ska ju bara gå lättare där nere. Jag tänker att vi sitter där i varsin korgstol utomhus i en varm sensommar kväll. Jag öppnar upp en god flaska rött och vi säger att vi älskar varandra och lyssnar på cikadorna som sjunger och havet som brusar och sen börjar jag bara - att berättar allt om vad som hänt. Förklarar att jag aldrig kan återvända – att hon gärna får stanna med mig – att det skulle göra mig glad. Att jag aldrig mer skulle ljuga.
Jag spillde kaffe på min tröja och svor. Insåg hur dumt det var. Att jag skulle bli tvungen att ljuga redan följande dag eftersom jag skulle sticka över natten och robba hennes farsa. Ha ha… jag är fan inte klok.

____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, skuld, hot, paranoja
Intressant.se

Nitton dagar kvar - Lördagsgodis del 3

2009-09-16T22:00:00.002+02:00

Jag kollade på bilens klocka och läste 22.45 – en dryg halvtimme hade vi väntat men det kändes som en evighet. Flera gånger hade jag hållit tillbaka en vilja att slänga upp dörren och bara rusa in i skogen – försvinna. Men jag var osäker på var vi befann oss och det var mörkt ute så att utgången av den situation som skulle uppstå behövde inte bli bättre än den jag just då befann mig i. Vi sa ingenting. Radion var inte på. Ingenting lät i den där förbannade bilen. Alltig var följsamt och mjukt och omsorgsfullt uttänkt, Ingenting gnisslade eller skavde. Allt vad tyst. Och han var tyst. Vid ett tillfälle fick jag för mig att han sov för hans andning var så lugn men när jag såg efter var hans ögon var alltjämt öppna och fästa vid vägen där jag antog att en bil skulle dyka upp vilken sekund som helst. Men det kom ingen. Tillslut frågade jag om vi var tidiga eller om de vi skulle möta var sena och han sa att det var en blandning av båda. Men att jag skulle ta det lugnt och att de skulle komma.
”Det här är en deal man inte missar”, menade han och log. Någonstans inom mig fanns en förhoppning att det var en misstolkning från hans sida. Att den just skulle missas.
Men tillslut skymtade jag ett ljusspel mellan träden. En bil närmade sig. Mitt hjärta börja slå snabbare och grannen nickade för sig själv som för att bekräfta det han reden visste. En svart Mercedes med tonade rutor svängde upp i gläntan och parkerade framför oss. Bilens framljus bländade mig och jag höll upp handen framför ansiktet för att skydda mina ögon mot det plötsliga, starka skenet. Det är som i en film, tänkte jag, precis som i en jävla actionrulle och går såna här överföringar någonsin bra i dom? Nej, det slutar alltid med att nån blir skjuten. Människan är för girig. Det har jag ju redan konstaterat. Och den överbryggande känslan var att i denna affär var det vi som var underlägsne. Dom lös på oss. Vi skulle bli blåsta. Jag visste det och öppnade handskfacket. Tog pistolen med en darrig hand och insåg plötsligt att jag inte visste hur jag skulle göra med den.
”Okej, jag går ut.”, sa grannen kallt. ”Se galen ut bara.”
Jag nickade men kände mig allt annat än galen. Kunde inte komma på någon som skulle bli det minsta rädd av min darriga uppsyn. Jag höjde upp pistolen så den syntes genom vindrutan men kände direkt hur löjligt det måste se ut och sänkte den igen. Jag såg inte vem jag visat den för. För vad jag visste kunde dom stå och rikta ett maskingevär mot mig. I så fall måste min uppenbarelse tyckas skrattretande.
Grannen gick ut och jag hörde att han öppnade bakluckan. Han tog upp något – en väska troligtvis – stängde och gick sedan förbi bilen igen. Mot Mercan. Jag såg att han höll upp handen som skydd för ljuset och sen försvann han in i det. Jag hörde en dörr öppnas i andra bilen. Lågmälda röster. Pratade dom engelska? Det var oklart. Sen var det tyst en liten stund. En liten stund blev en lång stund. Jag undrade vad dom gjorde. Undrade vad jag skulle göra? Skulle jag gå ut? Börja skjuta? Sen hördes plötsligt rösterna igen och jag slappnade av. Än så länge gick det sansat till. En affärsmässig ton. Det verkade vara under kontroll. Kontroll? Fan, tänkte jag och kände en dålig smak i hela munnen. Jag kände mig så utsatt - så blottad i det starka skenet. Så idiotiskt att jag satt där med en pistol jag inte kunde hantera och såg ingenting av vad som försegick framför mig. Kontroll var det sista jag hade. Någon höjde rösten några decibel. Jag stelnade. Nu händer det, tänkte jag. Nu jävlar är det mors och goodbye med mig. På riktigt nu. När som helst börjar dom skjuta och jag kommer få en kula i skallen utan att ens förstå det själv. De skrek och gormade. Och sen blev det tyst. Jag försökte se genom ljuset. Kupade handen. Kisade. Såg byxben. Eller var det trädstammar. Fanken också! Jag satte handen på handtaget och skulle precis öppna dörren när jag hörde den andra bilen starta. När nyckeln vreds om blinkade ljuset till men mina ögon hann aldrig vänja sig vid mörkret innan lamporna tändes igen. Bilen backade ut och ljuset riktades om. Jag blinkade frenetiskt med ögonen och försökte att se något genom alla fläckar och vita punkter som dansade i min blick och vad jag såg var två röda baklyktor som försvann mellan träden och en öde skogsglänta som trädde fram framför mig.
Jag väntade några minuter med hög puls till jag kände mig trygg i att Mercan var borta. Sen vred jag igång bilens el och tände lamporna. Tomt. Jag steg ut och såg mig omkring. Tog några steg från bilen. Kollade det höga gräset. Såg in bland de närliggande trädstammarna. Grannen var ingenstans. Han måste åkt med. Avslutat affären någon annanstans. Eller? Jag satte mig i bilen igen och väntade. Tysnaden var tillbaka. Anspänningen hade lättat. Jag lutade mig tillbaka och tänkte. Trodde jag på allvar att han skulle komma tillbaka? Borde jag inte bara dra? Fuck! Jag bestämde mig för att vänta en liten stund. Ge honom en chans att komma tillbaka. En chans.

Plötsligt ringde det någonstans. Jag hoppade till och insåg att jag måste somnat. Det hade börjat ljusna över trädtopparna. Jag hade stängt av min egen telefon eftersom jag antagit att hon skulle börja ringa som en galning när hon funnit sängen tom så det var inte min som ringde. Det måste finnas en annan telefon någonstans. Jag rotade nyvaket runt i alla skrymslen och fann den till sist på golvet i baksätet i innerfickan på grannens kavaj som han slängt där. Jag läste på displayen och frös till när jag kände igen namnet. Det slutade ringa. Tankarna snurrade runt – fick inget fäste. Varför ringer Han till Grannens lur? Vad… Telefonen började ringa igen i min hand och jag ryckte till. Efter två signaler svarad jag.
”Hallå”, sa jag.
”Mannelito.”, sa han.
Jag sa ingenting. Kunde inte komma på hur jag skulle kunna kommentera det ohyggliga.
”Din telefon funkar inte. Har du batteritorsk?”
”Hur visste…?”. Jag tystnade och såg mig omkring. Fick för mig att jag skulle se hans fula nuna mellan träden.
”Jag är ledsen, Manne – ledsen att vi lämnade dig där. Men du såg så ynklig ut där du satt med ditt leksaksvapen att jag kände mig tvungen att låta dig sitta kvar. Dessutom respekterar jag din ambition här, Manne. Starkt. Jag trodde du hade gett upp och så sitter du där – och försöker. Nu gick det ju inget bra. Den här affären var ingen bra affär att hoppa på, Manne. Du måste välja bättre. Hur som helst – jag vill belöna dig för din insats. Man kan ju säga att jag blåste dig nu så jag drar av femtio lakan från skulden och så kan vi säga att du får bilen och så ses vi snart. Eller hur? Hur många dagar är det kvar nu?”
Han ställde frågan till någon annan i rummet där han satt och någon annan sa att det var sjutton dagar kvar.
”Nitton!” Rättade jag lite för snabbt och Han skrattade från andra sidan tråden.
”Okej, Mannelito. Nitton.”, sen klickade han mig.

Jag vet inte varför jag inte var hemma förens många timmar senare. Det är som om det är ett svart hål från det att jag sänkte luren från örat och till dess att jag steg ur bilen på min gata och minuterna senare mötte hennes oro och mitt eget dåliga samvete och hörde mina lama ursäkter. Mellan gryningen och runt klockan tre på eftermiddagen är det en lucka. Jag kan inte förklara det bättre än så. Jag kan inte förklara för er och jag kan inte förklara för henne. Hon är arg för det och jag försöker få henne och acceptera. Grannen har jag inte sett röken av. Jag har haft hans fönster under uppsikt men det är alltjämt släckt där. Inte en rörelse, inte en skugga, inte ett ljus.
Jag mår bättre. Mycket bättre nu. Jag tänker gå ut imorgon och börja livet igen. Börja jakten. Börja slåss för fortsättningen.

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om skuld, hot, maffia, droger, brott
intressant.se

Tjugo dagar kvar - Lördagsgodis del 2

2009-09-15T23:36:00.002+02:00

On the road. Vi satt i bilen - Grannens bil - och det var han som körde. Jag tänkte att han kanske inte borde göra det - med åtminstone en öl och en drink under västen och någon slags kemisk substans under näsan. Men jag kom mig ändå aldrig för mig att påpeka detta. Han gav mig aldrig utrymmet för även då han var tyst fanns där en tjock hinna av outtalade ord runt honom. Jag hörde dom så tydligt och visste därför att vad jag än skulle välja att säga skulle det slås ner med verbalt våld och hot.
      När vi åkt tjugo minuter norrut var jag ändå tvungen att fråga vart vi var på väg. Och som svar kom följande harang.
      "Du vet - jag är inte den du tror. Du tror att jag är någon slags överklasskille med medfött flyt - att jag har köpt mig en licens med mitt goda efternamn eller nåt men det är fel - så jävla fel. Ett Von-namn är inte likställt med framgång. Trodde du det? Det gjorde du va? Att jag fick allt serverat på ett jävla silverfat bara för att min farsa hade pengar. Pappa betalar och allt det där. Nej. Man får det aldrig gratis. Den lösningen kommer med biverkningar, kompis och det är inga lustiga grejer. Tro mig. Pappa betalar - det är röda triangel all over. Tungt jävla skit. Pallar du inte att spela spelet, att stå pall för alla jävla regler och etiketter och dolda agendor och alla jävla internatskolor och universitetsutbildningar och; Pappa - jag vill inte bli advokat - men vad säger du barn har du blivit kommunist och mor hämta prygeln. Jag ville fan inte bli advokat, Manne. Jag pallade inte plugget. För svårt, för långt - men det fanns liksom inga alternativ i min förtryckta verklighet och brorsan gick det ju bra för och oj oj oj vad han gled fram på sin jävla räkmacka och jag satt där och kliade mig i huvudet under studiebelysningen med farsan och hans ridpiska bakom mig och så plötsligt en dag... plötsligt en dag behövde jag något för att orka med alla tråkiga lektioner om saker jag sket fullständigt i och det var då jag presenterades för det vita, fina, kicklande pulvret. Jag fungerade igen. Och jag tog mer och kämpade på och pappa blev nöjd och släppte tyglarna lite och jag kunde ta ändå mer och ännu mer och så jävla mycket att jag nästan flög iväg. Och så gjorde jag det. Flög. Åt helvete. Jag är en jävla knarkare, Manne. Jag är en koltorsk av god ätt som skiter rätt och slätt i etikett och farsan jävla prygelkäpp. Jag är också en jävla borgarbracka med samma skeva värderingar som min farsa och hans jävla patriarkatiska arvsanlag. Jag är otäck på alla plan och kanske är det så, nu när jag tänker efter - att jag visst fått min licens jst på grund av mitt namn för juridik - ha ha - det kan jag ingenting om. Vart vi är på väg undrar du? Vi ska göra en deal. Med en snubbe. Utbyte av varor. En jävla massa varor faktiskt - detta är en affär jag kommer minnas. Du behöver bara sitta kvar i bilen och hålla lite tufft i pistolen som ligger i handskfacket. Se lite galen och farlig ut. Se till att jag får en väska i utbyte av en väska och som tack för hjälpen får du lite slantar och jag låter dig vara. Vi kanske ses ute på gatan vad vet jag och om du vill kan jag spela lite spel ochvi kan leka goda grannar - sånt där är jag bra på. Hon får inget veta. Allt är frid och fröjd. Okdoki?"

Jag satt stel som en pinne och såg mot handskfacket. Han såg var jag tittade och lutade sig fram och öppnade luckan. Det låg en manual, en CD-skiva med blandad hitmusik, en CD- skiva med Erik Satie, ett paket kondomer av märket profil, tre parkeringsböter och några kvitton. Och just det; en pistol. Det låg fan en pistol där.        Grannen nickade mot mig och smällde igen facket. Sedan svängde han av vägen och styrde in mot en skogsväg. Klockan var 22.03. Jag kände på mig att jag inte skulle hinna hem till elva.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, knark
Intressant.se

Tjugoen dagar kvar – Lördagsgodis del 1

2009-09-14T22:48:00.003+02:00

Jag lämnade er i en liten cliffhanger igår men det fanns varken tid eller lust att gå in på det som hänt närmre. Det är kanske mest det här med lusten. Jag är allt från mitt gamla jag. Jag orkar inte vara uppe, orkar inte måla ut mina berättelser lika flitigt från min plats i sängen. Tycker att texterna blir lite innehållslösa och blasé. Men ni måste förstå; jag är fortfarande febervarm. Ändå skriver jag plikttroget för det har blivit min plikt. Att berätta. Så jag betar av lördagsnatten i så många inlägg som det nu krävs. Jag ligger ändå bara i sängen och vilar hela dagarna så inget händer. Än.
     Och Hon är sur och ringde bara in och frågade helt kort hur jag mådde och när jag sa att det var okej sa hon att hon skulle sova över hos en väninna i Tullinge. För att det var för långt att åka hem på kvällen. Jag accepterade. Vad kunde jag annars göra?

Lördagkväll. Klockan är strax efter åtta.
     Jag kom in på den krogen lite efter avtalad tid. Jag stannade till vid ingången och såg mig om, försökte hitta honom bland alla glada. Han satt vid baren och såg ner i en stor stark. Jag stod så lite – betraktade hans ryggtavla, hans hållning, hans trovärdighet. Det rådde hög feststämning på krogen men grannen såg allt annat än festig ut där han satt. Han satt ensam med en tom barstol på vardera sida om sig och kutade med ryggen. Kavajen hade han antagligen lagt ifrån sig på en av stolarna men den hade glidit av och låg nu i en skrynklig hög på marken och lät sig trampas på. Hans skjorta hade åkt upp lite ur byxorna och blottade linningen på ett par Calvin Klaine. Förstås.
     Jag gick fram och plockade upp kavajen från golvet. Satte mig bredvid och räckte honom den.
     ”Hej.”, sa jag. ”Den låg på golvet.”
     Han tog emot kavajen och såg på den en stund utan att säga något. Sen såg han upp och mötte min blick. Jag såg direkt att han var rejält påverkad. Av något. Och antagligen var det inte alkohol.
     ”Hej på dig!”, sa han och log det mest oärliga leendet jag sett på länge. ”Du är sen”
     Innan jag hann förklara viftade han det ifrån sig och beställde in två drinkar. Två Mojitos. Och jag tänkte först protestera och peka mot att jag just vaknat upp från en resa till helvetet med febertoppar av abnorma mått men när jag såg hur bartendern öste upp krossad is i ett glas lät jag det vara. Det såg faktiskt svalkande ut och svalka kändes angeläget. Han vände sig mot mig och lutade sig fram med stirrig blick. ”Vad är din grej då?”, sa han. ”Vad går du igång på?”
     ”Vad menar du?”, sa jag för jag förstod faktiskt inte alls.
     ”Droger? Bankrån? Scams? Gamla kärringar? Bilar? Vad är din grej?”
     Jag såg storögdt på honom. Han gungade fram och tillbaka i en rytm som inte alls stämde in på musiken som öste ut ur högtalarna. Jag skakade på huvudet och visste inte vad jag skulle säga. Han skrattade till.
     ”Nåt skit håller du på med. Det vet jag. Jag ser det på dig? Vad är din grej?”
     ”Min grej? Vad fan snackar du om? Jag är… ”
     Och sen tystnade jag snopet för jag kunde inte komma på vad det vad jag var. Vad är jag? Alla behöver en identitet idag. Ditt yrke + stadsdelen du bor i och på hur många kvadratmeter + kläderna du bär på kroppen = din identitet. Varför är vi så ytliga egentligen? Varför kan man inte bara få vara.
     ”Jag är en vanlig snubbe”, sa jag bara lite fånigt men nog helt riktigt. Drinkarna kom in och flyttade fokus tillräckligt länge för att jag skulle komma undan med fortsättningen; ”Vad är din grej?”
     Han log och sa att det skulle han berätta senare. ”Nu ska vi fokusera på kvällens uppgift. Drick upp så drar vi sen. Vi har en liten resa framför oss.”
     ”Jag måste vara hemma innan elva”, sa jag och kände mig som en tonåring som inte riktigt höll måttet. Han smällde ner sitt tomma glas i disken och klappade mig på axeln. ”Då får vi skynda oss”

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, skuld, hot, grannar
Intressant.se

Tjugotvå dagar kvar - Lamt försvar

2009-09-13T22:19:00.005+02:00

"Var har du varit?" sa hon från soffan när jag haltade in i tamburen vid tretiden i dag. Jag kunde inte förklara. Inte än. Jag hade inte hunnit tänka ut nåt som skulle täcka det faktum att jag försvunnit från min sjuksäng och varit borta hela natten och halva dagen utan att lämna ett spår efter mig. Hon hade varit orolig, sa hon, jävligt orolig. Och det förstod jag ju. Men hon ville ha ett svar och jag hade inget att ge. Så hon skrek och hon grät och jag sa att jag skulle berätta sen - att jag inte kunde nu - och hon bara; "Vad fan är det för en jävla ursäkt. Kan inte?! Jag har suttit uppe hela natten och trott att du var död eller att du knullar runt eller nåt - samtidigt så fattar jag ingenting för killen jag lämnade i sängen var ju så svag och sjuk att jag hade dåligt samvete för att jag gick. Och så haltar du in här arton timmar senare och säger att du inte kan berätta? Jag har ringt runt till alla vi känner, jag har snackat med polisen och fan ta dig!"
"Det skulle inte bli så här", förklarade jag sansat. "Jag skulle komma hem innan dig och du skulle aldrig märkt nåt. Det gick snett och galet och hade jag vetat det hade jag aldrig gått ut"
Hon log ansträngt och sa; "Jaså. Då så". Sen såg hon ut att koka över av ilska och vände mig ryggen, gick in i sovrummet och smällde igen dörren.

______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om skuld, hot, maffia, dåliga förklaringar
Intressant.se

Tjugotre dagar kvar - Grannens samtal

2009-09-12T16:14:00.004+02:00

     "Hallå?"
     Men det var ingen som sa något. Jag hade satt mig upp i sängen för att nå mobilen som ringde och den hastiga rörelsen hade gett mig en kort yrsel.
     "Hallå?", sa jag igen och nu var det någon på andra sidan tråden som yttrade sig.
     "Jaså, du är frisk nu? Skulle du inte ringa?", sa grannen lite surmulet. Jag tappade lusten och förbannade min tanklöshet. Jag visste ju att han skulle ringa så varför hade jag svarat? Därför att han väckt mig ur en dröm och jag agerat av en ren reflex. Jag ska nog inte klandra mig själv. Hon hade gått ut och skulle träffa några polare under kvällen. Hon hade lagt telefonen på nattygsbordet så jag skulle nå den och hon lovade att ringa in och kolla hur jag mådde.
     "Hallå?" Nu var det han som påkallade uppmärksamheten.
     "Vad vill du?", undrade jag.
     "Jag vill att du möter mig i kväll."
     "Det kan jag inte."
     "Du, det är jag som sätter spelreglerna."
     "Jag har precis vaknat till liv efter något som sannolikt var svininfluensan. Jag är darrig som ett asplöv. Du får vänta lite."
     "Jag har väntat. Jag kan inte vänta längre. Ikväll."
     Han sa ett namn på en pub och han sa en tid jag skulle vara där till. Sen slängde han på luren i örat på mig.
     Jag la mig ner i sängen och tänkte. Vad spelade det egentligen för roll? Han kunde väl ringa upp henne och berätta då? Så fick jag förklara antingen allt som det var eller något i stil med att jag gått förbi bilen och sett att nyckeln suttit och och bara inte kunnat bärga mig. Jag hade ju faktiskt inte snott bilen. Bara tagit den på en tur och återlämnat den i gott skick. Skulle hon bli arg? Eller skulle hon skratta och tycka det var kul - att hon gjort samma sak i mitt ställe. Å andra sidan hade jag ju satt igång en massa nu. Startat upp en händelsekedja som kanske skulle ta mig ur detta utan att hon någonsin fick veta. I den den planen ingick att skinna hennes pappa på alla besparingar. Nej, det var nog bäst att hon inget visste. Jag kunde ju i alla fall vänta tills jag visste vad grannen hade på lur. Kanske kunde jag tjäna på det också?
     Jag tog mig in i badrummet och betraktade mitt hålögda, bleka ansikte i spegeln. Tänkte att en dusch kanske vore på sin plats. Tänkte att jag skulle ladda med några Alvedon och blåbärsoppa. Tänkte att jag inte fick bli senare än elva för då skulle hon komma hem.

_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, grannar
Intressant.se

Tjugofyra dagar kvar - Ställer skärpan

2009-09-11T22:44:00.003+02:00

Jag tar igen mig nu. Samlar kraft. Ligger i sängen och klurar. Hon är hemma. VAP:ar (Vård Av Pojkvän). Jag hör henne pyssla i köket. Jag lyssnar på hennes pysslande och planerar. Med datorn i knäet bokar jag resor, hittar på undanflykter, smider vita lögner och vattentäta alibin. Nu har det startat. Jag kan inte vila längre. Inte vänta. Jag har för mycket att förlora.

_________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld

Tjugofem dagar kvar - Uppvaknande

2009-09-10T20:54:00.003+02:00

Jag slog upp ögonen. Kände mig mör. Hon låg bredvid.
     ”Hur mår du?” frågade hon.
     ”Jag vet inte riktigt”, svarade jag och kände mig stel och svag. ”Vad hände?”
     ”Du har haft vansinnesfeber sen i lördags – sovit i stort sätt oavbrutet. Yrat.”
     Jag klippte med ögonen och kände hur törstig jag var.
     ”Vad är det för dag i dag?”
     ”Torsdag”, sa hon och log. ”Säg inte att du inte minns nåt.”
     Jag tänkte efter. Jodå, jag mindes tillfällen mellan feberdrömmarna. Stunder. Men de var minst sagt fragmentariska. Och overkliga. Men jag ville inte snacka om det.
     ”Du då. Hur mår du?”, undrade jag istället och hon sa att det gick över fort och odramatiskt för hennes del. Så är det alltid. Att jag blir sjukare. Eller så är det bara den manliga ynkligheten. Jag bad om ett glas vatten och hon hämtade. Jag drack i stora klunkar och spillde ner min T-shirt. Rapade. Kände ett sådant lyckorus över att hon fanns där hos mig.
     ”Jaha, har det hänt nåt i världen då?”
     ”Kravaller i Uppsala, Fuglesang i rymden – det vanliga liksom. Det enda avvikande är väl att han mittöver – han med bilen – har ringt flera gånger och sökt dig med en nästan desperat framtoning. Jag har lovat tre gånger att du ska ringa när du blir bättre”
     Jag nickade och blundade. Tänkte att jag fortfarande var trött. Att jag inte alls var bättre. Inte än. Jag bad om att få sova lite till och hon smekte min kind och gick ut. Jag tänkte på det hon sagt; att jag yrade. Hade jag sagt något högt? Hade jag babblat om Hotellet, om Pappa, om Honom, våldtäkten, barnet? Hade jag nämnt mitt dilemma? Tankarna blev grumligare och grumligare och jag omsveptes av känslan att det inte spelade någon roll.

När jag vaknade kände jag mig lite starkare. Jag steg upp från sängen på darriga ben och gick ut i lägenheten. Fick stödja mig mot väggen flera gånger. Hon var inte hemma. En lapp låg på köksbordet och förklarade att hon gått för att handla och göra lite andra ärenden. Hon skulle nog bli borta några timmar. Lappen bad mig ringa om jag behövde henne.

Nu har det gått några timmar. Skönt att vara tillbaka om så bara som en blek kopia av mig själv. Men det kommer fort. Jag tar form. Jag har dött och återuppstått. Hade redan börjat glömma de vansinniga dagar som passerat. Glömt obehaget i dem – förstått att de bara var drömmar. Men ändå tagit till mig och ställt skärpan. Jag vet inte hur jag ska förklara det, någonting har ändrats.

________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, drömmar
Intressant.se

Tjugosex dagar kvar - Barnet

2009-09-10T20:45:00.003+02:00

Jag vaknar på ett sjukhus. Vill inte vara här. Känner instinktivt att jag måste gå. Fort bara ut därifrån. Något är fel och farligt. Sen ser jag henne bredvid mig. Hon ligger på britsen. Jag förstår att det inte är jag som är sjuk utan hon. Jag minns. Frågar; ”Hur mår du?”
     Hon ler och ser trött ut. Men såren och blåmärkena är borta. ”Bra”, säger hon. ”Nu är det bra. Hur mår barnet?”
     Jag ser på henne och reser mig sedan fort och lämnar rummet. Hon ropar oroligt efter mig. Frågar om det är något fel.
     Jag möts av en sköterska i korridoren som verkar ha i avsikt att gå in i vårt rum. ”Vad bra.”, säger hon. ”Jag vill tala med dig först. Barnet mår bra, trots omständigheterna men det är ju inte helt okomplicerat. Jag vet inte hur jag ska… Din son…”
     Hon hejdar sig och letar efter orden. Jag ser på henne förvånat.
     ”Min son?”
     ”Ja.”, säger hon. ”Det kanske är bäst att du ser efter själv.”

Jag följer sköterskan genom kulvertar och korridorer. Jag inser att om jag blev lämnad ensam här skulle jag aldrig kunna hitta tillbaka. Tillslut stannar hon till framför en omärkt dörr och hejdar sig i någon sekund. Som för att samla kraft innan hon öppnar. Sen öppnar hon.
     Där inne står en samling förbryllade herrar i vita rockar lutade över ett barn. När jag närmar mig gör dom plats och ger mig blickar som inte direkt gör mig lugn. Min son. Jag ser på min son och jag ryser när jag ser hans ansikte. Jag förstår sköterskans osäkerhet. Jag förstår läkarnas blickar. Barnet ler mot mig. De grova gubbdragen dras ihop. Det är leendet. Mustaschen lyfts lite uppåt. Blicken som är allt annat än busig. Ärren på kinden. De buskiga ögonbrynen. Rösten. En mörk mansröst som säger; ”En påminnelse bara”. Jag förstår att det inte är helt okomplicerat och jag säger att; ”Det där, det där är inte mitt barn.” och lämnar sedan rummet med spädbarnet skrattandes efter mig och sarkastiskt skrikandes; ”Pappa, pappa. Lämna mig inte”.
     Jag kommer aldrig hitta tillbaka till henne, tänker jag och förvillar in mig i gångarna.

_______________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om skuld, hot, maffia, spädbarn, mardrömmar
Intressant.se

Tjugosju dagar kvar - Hotellet del 2

2009-09-10T20:35:00.003+02:00

Pling. Jag slår upp ögonen. Hissen har stannat. Dörrarna slås upp med ett svagt gnissel. Hur länge har jag legat här? Det är oklart men jag är stel i nacken och ryggen värker. Fortfarande är jag så varm. Så himla varm.
     Jag minns att jag drömt att jag varit hemma hos oss. Att jag legat i sängen och varit svettig och att Hon sagt att vi skulle ringa en ambulans. Att det var dags nu. Att jag var för sjuk för att vara hemma. Men i drömmen hade jag gjort motstånd. Jag ville inte till sjukhuset för det var inte så farligt med mig och visst kände jag mig bättre, sa jag och ville bara sova lite till. Hon hade granskat mig noggrant och sagt att jag skulle vara tvungen att säga till om jag kände minsta antydan till försämring. Om andningen skulle börja knasa. Jag lovade och sen lämnade hon mig ensam i drömmen och jag hörde henne prata i telefon med någon som jag tror var min mamma. Sen vaknade jag.

Jag går genom korridoren där jag gått förut. Där jag blivit mördad. Blodstänket är kvar på väggarna. Det har runnit och gjort tapeten smakfullt randig. Fönstret är trasigt och gapar stort med skärvor till huggtänder och ett svalj som en hel natthimmel. Jag går fram till dörr trettiotvå och sätter nyckeln i låset. Öppnar.

Hon sitter där inne. Hon är bunden mot en pinnstol med munkavel. Naken. Placerad mitt i rummet på en matta av persisk modell och säkert äkta. Dom har slagit henne. Hon blöder ur flera sår i ansiktet och ser rakt på mig med en blick jag inte kan tolka riktigt. Hon ser liksom arg ut, förbannad – inte lättad att jag äntligen hittat henne. Jag känner hur två starka nävar griper tag i mig bakifrån och tvingar ner mig på knä. Jag behåller blicken på henne. Hon suger fast mig. Det känns inte som det är på riktigt. Hennes hatiska blick kan inte vara. Det är fel, tänker jag. Jag tror dig inte.
     Kall stål mot bakhuvudet. Ljudet av en hane som spänns. Rösten. Hans röst; ”Hur går det, Mannelito? Har du fått ihop några pengar?”
     Jag blundar och skakar försiktigt på huvudet. En kraftig örfil får mig att reflexmässigt öppna ögonen och möta hans onda blick – så full av misstro.
     ”Inga alls? Vad har du gjort då? I trettio dagar?”, undrar han och jag kan inte svara. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad kan jag säga? Jag ser att han hade en tång i handen och jag ser att han ler när han går fram till henne. Han sätter sig på huk framför hennes avklädda kropp och ser på henne i tystnad. Sen kniper han tag i hennes stortånagel med tången och rycker ut den i en enda rörelse. Hon skriker under kaveln. Ett förvrängt, kvävt skrik. Han kniper tag i nästa tånagel av bara farten och drar ut även den. Lite trögare går det – han får ta den i tre ryck. Jag försöker resa mig men trycks tillbaka. Jag ber honom att sluta. Att hon inte vet något och att hon är oskyldigt. Att tiden inte är ute än. Han sliter bort en nagel till och vänder sig mot mig med vrede i blicken. Han håller kvar den stympade, blodiga nageln i tången.
     ”Hon vet nu, ingen är oskyldig och jag skiter i att du har tid kvar, Manne. Det handlar inte om det. Det här är inte min bestraffning för icke betalande, inte i närheten. Det här som en påminnelse bara. En upplysning om vem du jävlas med. Så du sätter fart nu.”
     Han ler inte längre. Han skjutsar iväg nageln så den träffar mitt ansikte och släpper sen tången. Han ser mot henne igen och knäpper sedan upp sitt skärp. låter sina lösa kostymbyxor falla till marken. Inga kalsonger. Äcklig kuk. Jag blundar. Vill inte se mer. Vill inte veta. Ignorence is bliss. Men det går inte den här gången. För jag hör. Hör allt och budskapet tränger sig på. Jag gråter och gorillorna bakom mig skrattar åt mig. Dom säger att jag är vek. Dom har pistolerna. Då är det så lätt att vara kaxig. Det svartnar åter för mina ögon. Jag svimmar och såg mig själv hemma hos oss igen. Hon står bredvid mig som en ängel. Orörd, ovetande – så verklig. Jag ler och tänker att detta är himlen. ”Drick lite nyponsoppa”, säger hon och sträcker mig en mugg.

_______________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, hotell, våld, tortyr, hopplöshet, förtvivlan
Intressant.se

Tjugoåtta dagar kvar - Ensam i världen

2009-09-10T20:14:00.004+02:00

...och dörren går igen med ett klick. Jag stannar upp och ser mig om, håller fortfarande i handtaget. Jag befinner mig i en gränd – som i en amerikansk film. En rökdimmig återvändsgata med pölar, soptunnor och bråte. Jag ser mot dörren jag just kommit ut genom. En nerklottrad metalldörr. Det går inte ihop. Jag öppnar och sticker in huvudet igen – in i vad som sekunder tidigare varit en replika av mitt barndomshem men nu är något slags grovsoprum. Jag stänger förvirrat, hör klickljudet igen. Hans doft är kvar i min närhet. Men han – han är borta..
     Jag går bara ut från gränden, ut på gatan, som jag finner fullkomligt öde. Inte en själ rör sig där, inte en enda bil står parkerad längst trottoaren och inte ett enda fönster i de många fastigheter som kantar gatan lyser som om någon lampa var tänd där innanför. Som om det finns liv. Jag börjar gå gatan ner, mitt i vägen går jag för det tycks inte spela roll. Jag rundar hörn och möts av samma ödslighet överallt. Är jag den sista överlevande på jorden? Eller är jag död? Så hör jag ett ljud. Långt borta hörs ljudet från en skrikande kvinna.
     Jag börjar springa. Jag rundar flera hörn, springer över korsningar. Skriken hörs tydligare. Jag närmar mig. Plötsligt står jag framför ett hotell. Hans namn i en blinkande neonskylt ovanför porten. Hans namn. Honom. En bokstav glappar och sprakar. Hotellet?
     Jag går in och en apa, klädd i kostym, stod bakom receptionen. Ännu en gorilla. Jag stiger fram till honom och stannar. Vi ser på varandra. Jag är osäker på hur jag ska tilltala honom. Om han kommer att förstå mig och i så fall vad jag skulle säga. Gorillan skakar misstänksamt på huvudet som om det är jag beter mig konstigt. Som om det är jag som är avvikande och inte han. ”Ja, vill du något, har du en reservation?”, frågar apan på klanderfri svenska och sneddar huvudet en aning mot axeln. Jag blir lite perplex.
     ”Ja…”, säger jag. ”Vad tror du?”
     Apans kolsvarta ögon betraktar mig en lång stund och sedan vänds blicken ner i en loggbok.
     ”Rum trettiotvå.”
Han sträcker mig en nyckel och visar med hela handen mot en hiss. ”Längst upp”

Hissen är långsam. Kanske är det värdens långsammaste hiss – eller världens högsta hus - därför timmar passerar på vägen uppåt. Jag lägger mig ner på golvet. Jag är så varm, tänker jag. Jag kokar, tänker jag. Jag kommer aldrig komma fram, tänker jag och somnar.

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, hotell, apor, hissar
Intressant.se

Tjugonio dagar kvar - Pappa

2009-09-10T20:06:00.003+02:00

Allt är vitt. Vitt och lugnt. Stilla. Det finns ingenting att se. Ingenting att röra. Ingenting att göra. Ingenting att höra - annat än en svag ton av rummets oändlighet. Här ligger jag nu. Jag svävar. Eller jag ligger på något men det syns liksom inte så då måste man väl kalla sig svävande. Allt är så vitt. Så förbannat vitt och bländande. Det finns inget golv, inget tak, inga väggar. Eller? Jag reser mig och slår huvudet i något. Jag tar ett steg framåt och slår näsan i något annat. Jag sträcker ut armarna och finner mig själv i en kub på en och en halv gånger en och en halv meter. Det hela är mycket förvirrande. Jag känner mig yr och sätter mig på det golv, den botten jag inte kan skönja. Jag ser mig omkring. Inga handtag, gångjärn, fogar, vinklar. Inga fläckar, tummavtryck, immiga andetag. En oändlighet framför men ändå är jag instängd – inspärrad i ett litet osynligt fängelse. Är jag död? Är detta himlen? Eller är det helvetet? Fan, jag tror ju ändå inte på det där.
     Steg hörs. Ekande steg. Klink, klonk, klink, klonk. Jag ser mig omkring men ingen kommer. Ingen närmar sig men ändå hör jag det så tydligt. Låg klack mot stengolv. Vad är detta? Stegen blir tystare och byter helt karaktär som om underlaget ändrats. Sen stannar de. Nära. Det är tyst i en minut – kanske mer – och sen hörs ett ohyggligt ljud. Ljudet av något som kraschar sönder, vrids ur led, bryts av - och en fyrkantig öppning visar sig i allt det vita bara en meter ifrån mig. Jag kryper fram mot den och kryper ut till något nytt.
     En lukt? Öppen brasa, bränt trä, gran? Ett ljud? slowfox, gammal, LP-knaster. Jag kryper ut. Mjukt? Ryamatta, röd, varm, säkert dammig. Jag stannar vid ett par tofflor och ser upp på ett par håriga ben och en röd sammetsmorgonrock och först tänker jag att jag hamnat på The Playboy Mansion - att jag blivit mött av Mr. Hefner. Men så var det inte. Mannen kändes bekant men det är inte Hugh. Det är nån annan. Han ber mig stå upp och jag gör som han säger. Sen ber han mig sitta med honom framför brasan i en stor mjuk fåtölj och jag går honom till mötes även där. Det känns inte konstigt alls att krypa upp i hans knä och kura ihop mig trots att vi är nästan lika stora i omfång. Han lägger en arm om min kropp och låter den andra ligga i mitt knä med handen som klappar mig på benet.
     ”Åh, Manuel”, säger han bara. ”Såja…”
Jag ser över hans axel tillbaka mot där jag kom. Det är en stor och symetriskt fyrkantig låda av grovhyvlat trä som står mitt i rummet på ryan. På den sitter en lapp klistrad – någon slags avi. Till Pappa. Så står det. En av sidorna är uppbruten – en kofot ligger på mattan bredvid – och därinne kan jag se det där vita. Det konstant vita ingentinget.
     ”Det var inga lampor därinne”, konstaterar jag försiktigt. ”Hur kunde jag se? Det borde väl varit svart, pappa?”
      ”Bry dig inte om det nu”, säger han lugnande. ”Det är oviktigt nu”
     Han ler sitt leende. Det jag minns så väl, det som alltid värmde min kropp.
      ”Hur mår mamma?”, frågar han.
     ”Bra, tror jag. Hon känns lite ensam”
     ”Har hon inte träffat nån ny?”
     ”Nej”
     Vi tystnar en stund. Lyssnar på slowfoxen som dansar på från grammofonen och knastret – smällarna – från brasan. Jag suckar och påstår att jag inte tror hon sörjt klart än. Att hon med största sannolikhet aldrig skulle göra det. Han ger mig en oförstående blick – en kort sak som jag inte hinner tolka innan han säger: ”Du då?”
     ”Vadå?”
     ”Har du sörjt klart”
     Jag blir tvungen att känna efter, verkligen framkalla känslor som jag tryckt undan under så många år, som jag lyckas gömma och låsa in i någon skrubb i mitt undermedvetna. Jag känner hur mitt högra öga fuktas. Hur det fylls av vätska tills det är på bristningsgränsen. Hur tårarna balanserar på den undre raden av ögonfransar. Hur min blick blir helt suddig. Hur en tår faller. Och sen samma sak med det vänstra. Har jag sörjt klart?
     ”Jag trodde det”, säger jag bara.
     Hans grepp hårdnar. Jag gråter stilla men hans värme, hans faderliga hetta som jag saknat så, får mig att känna mig trygg.

Jag var tretton år när han gick bort. När han kraschade vår bil och dog. Den andra dog inte. Alltså den som körde bilen som pappa frontalkrockade med. Den andra gick ifrån olycksplatsen i närheten av Arlanda på raka ben. Gravt chockad men utan en fysisk skråma. Han satt på en stubbe ute på en åker när polisen och ambulansen kom. Min pappa togs därifrån på en bår. Med en filt över hela kroppen. Det fanns inget de kunde göra, sa dom. Han dog ögonblickligen i kollisionen och han kände ingen smärta, lovade dom. ”Jag då!”, ville jag skrika som svar på deras meningslösa dravel.
      ”Min smärta då!? Jag känner en FÖRJÄVLIG SMÄRTA!”
     Men istället nickade jag, sa; ”Vad bra” och såg ner. Ignorerade hela grejen. Det var min botgöring. Lås in och glöm. Må inte dåligt. Må bra. Ignorence is bliss. Och det har fungerat. Jag är frisk i huvudet, tror jag. Jag mår väl bra? Ja, inte just, just nu kanske men i stort är det bra. Ingen ångest. Eller?
Pappa somnade alltid på bio minns jag. På tecknad film. Han sa att det var som ett sömnmedel för honom. Att det liksom inte gick att stoppa. Så fort de där underliga figurerna på duken började röra sig och sjunga glada visor så for hans ögonlock ner och han somnade. Ibland snarkade han till och med. När vi var och såg Peter Pan tillsammans snarkade han så mycket att jag tyckte det var jobbigt. Så att jag skämdes. Men det är enda gången. Kan det vara så? Att jag bara hann skämmas över min far en enda gång i livet? Han dog medan han fortfarande var min idol och inte en jobbig förälder. Skulle det vara bra?
     Jag minns sista gången vi sågs. Han skulle åka iväg och packade bagageluckan med en stor grön resväska. Jag älskade den där väskan för den hade massa klisterlappar på sig och en av dem var formad som en Land Rover. Jag gillade bilar. Då. Han rufsade om mitt hår och satte sig på huk och sa att; ”Vi ses snart, kompis.” Han lovade att köpa en sån där flygfrakt – en godislåda – åt både mig och brorsan. Men vi sågs aldrig mer och vi fick aldrig någon flygfrakt.
     Det är oklart varför de krockade. Den andra sa att pappas bil plötsligt befann sig i fel körbana. De girade båda två – fast åt samma håll. Som när man fastnar framför någon på stan och man försöker passera varandra utan att lyckas. Den andra sa att pappa måste varit full eller något. Varför skulle han annars göra nåt så galet? Polisen frågade om Pappa drack mycket men det gjorde han inte. Sa vi. För det var vår sanning. Promillehalten visade en annan sanning men det fick jag veta först långt senare. Jag mindes aldrig att min pappa varit full. Jag minns honom som nykter. Som någon man inte skämdes för.

Nu sitter jag där i hans knä igen framför brasan som i vår gamla lägenhet. Det är väldigt likt vår gamla lägenhet. Det är på vippen att jag vågar dra mig till att det faktiskt är det. Vår gamla lägenhet. Jag ser på honom och tänker att jag ju borde fråga om vad som hänt. Varför han varit så full att han kört över i fel körfält. För det är ju den detaljen som stört mig i så många år. Frågetecknet. Det är ju just det. Om något.
     Men det är som om han förstår vad jag tänker fråga. Han får något smärtsamt i blicken. En urskuldande hinna lägger sig över hans ögon, en bedjan till mig att inte fråga. Jag låter den outtalade frågan hänga. låter den vila i precis så många sekunder att den upplöses och försvinner. Han slappnar av i ansiktet.
     ”Hälsa mamma att jag har det bra, kompis.”
Han ler och rufsar om mitt hår.
     ”Du måste vidare nu. Du kan inte sitta här.”
     Han lyfter ner mig på golvet och pekar mot en dörr. Daskar mig ömt i rumpan som om jag vore fem år – som för att ge mig fart. Jag går mot dörren och öppnar den.
     ”Glöm inte att hälsa henne det”, upprepar han innan dörren hunnit gå igen. ”Att jag har det bra.”
     Jag vänder mig aldrig om en sista gång. Men hans doft sitter kvar; en utsökt blandning av cigarettrök och parfymen Kourus från Yves Saint Laurent.

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, pappor, krockar, minnen, sorg
Intressant.se

Trettio dagar kvar - Hotellet del 1

2009-09-10T19:45:00.003+02:00

Jag öppnar boken och ser åter på alla dessa märkliga tredebilder som griper efter en och där – där är han plötsligt och yxan kastas ut ur boken och träffar mig i pannan. Fånigt hänger den kvar och gungar och pickar mig på nästippen. Han ser arg ut. Han. Honom. Men se arg ut då ditt fan, tänker jag och går ut. Ut i mörker. Oigenontränglig svart massa som man bara kan simma igenom. Någon skriker. Jag hör men kan inte finna. Jag letar. Öppnar alla dörrar men överallt är det lika svart och ensamt. Var är människan? Så ensamt. Så ynkligt. Dörr trettiotvå är låst. Det förvånar mig. Alla andra dörrar har varit öppna och alla andra rum innehållslösa. Men det här är låst. Varför är det låst? Jag sätter örat mot träet. Lyssnar och försöker höra men inget hörs. Eller är det inte ett svagt gnyende där inifrån? Som om någon håller en tät hand över en mun som försöker skrika. Jag rycker i handtaget ännu en gång men dörren öppnas inte.
     Var är jag? Jag står barfota mot en röd heltäckningsmatta. Korridoren är lång. Ett hotell? Det måste vara ett hotell, tänker jag och i samma ögonblick hoppar det fram en gorilla – en riktig gorilla – en apa iklädd en pickolodräkt och börjar skjuta helt galet mot mig med ett maskingevär. Det finns liksom ingen hejd på hans triggerfinger och hans maskin matar fram kula efter kula och samtliga träffar och tränger igenom min kropp – sprayar de neutrala tapeterna med blod . Jag kastas bakåt av rekylen fast jag vet att jag inte borde göra så. Att det är fel – för det har jag ju sett på Mythbusters att man kastas aldrig bakåt av kulor men ändå – ändå så gör jag det och jag flyger ut genom ett fönster och dalar ner från fan vet vilken våning tillsammans med tusentals små sylvassa skärvor av glas. Det här var inget bra, det tänker jag. Det här, tänker jag, det här var inte som det skulle sluta ju för jag hade ju mål med livet. Jag hade den där boken jag skulle ha skrivit och dom där barnen jag skulle ha gjort och uppfostrat och älskat och dom där barnbarnen och barnsbarnsbarnen. Fan också, tänker jag. Jag vill inte dö för jag har inte levt. Klart. Än. För jag skulle ju vara med Henne många år till. Vi och vår fina framtid. Vi och vår blivande familj. Det var ju dags att boa nu, tänker jag där jag faller och gud, vad varm jag är, känner jag. Ingångshålen pyser och släpper rök som små ventiler på locket till en kokande kastrull med vatten.
     Någon rycker tag i min hand och min fallfart stannar i ett ryck. Jag ser upp och ser grannen som håller i mig. Som inte släpper mig - från där han står på husets tak. Jag riktar en pistol mot honom och han riktar en pistol mot mig. Varifrån fick vi dom pistolerna? Jag undrar vad han vill och han svarar att jag är skyldig honom en tjänst vilket får mig att le och upprepa; en tjänst, säger jag, jag är väl inte skyldig dig nåt – du blackmailar ju mig. Han säger att han släpper mig om jag tjafsar och då förklarar jag att;
     ”Släpper du mig så skjuter jag dig”
Och han säger;
     ”Skjuter du mig så tappar jag dig”
Och jag inser att där har han ju en poäng. Grannen fortsätter;
     ”Men om jag skjuter dig först – och sen släpper. Då vinner ju jag.”
Och så gör han det. Pang Pang Pang. Tre i pannan. Och jag faller igen och tänker att det är ju själva fan Att det alltid är jag som blir överkörd. Rövknullad.
     Jag landar i ett hav. Jag sjunker ner, långt ner och runt mig färgas vattnet rött. Det är förvånande att jag ändå lever tänker jag där jag låter mig nå en dyig botten. Är det här min mardröm, tänker jag, då borde det snart komma hajar. Och det kommer hajar. Jag ser dom dyka upp från överallt och ingenstans. Instinktivt hugga blint med sina käftar i det blodiga vattnet fast de har långt kvar till det verkliga målet. Källan till deras hunger. Blodiga jag. Jag ser ett ljus bakom dom. Ett ljus som blir starkare – som en strålkastare från en bil som närmar sig. Sen börjar dom äta mig. Slita mig i stycken – bit för bit, svälja mig i stora otuggade portioner. De första betten känns. Benet bryts av, köttet slits bort. Sen domnar det fort bort. Hajarnas tuggor känns snarare som lätta drag och ryck i mig. Det gör inte ont. Kort därefter är jag borta. Hajarna simmar iväg med mig, uppdelad i sina magar – åt olika håll – och det ända spåret som finns kvar av min lekamen är en bortfejdande tunn hinna av rödfärgat vatten…

___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, hotell, gorillor, hajar, blod
Intressant.se

Trettioen dagar kvar - trettionio komma sex

2009-09-04T22:34:00.004+02:00

Jag brukar säga att det känns som om jag vore en drake - att andedräkten är brännhet i näsan. Som om den var gjord av eld. Hon tycker att det är en dum liknelse och skrattar. Alltid. Jag fattar inte varför? Den är ju inte dum.
Jag brukar säga att det känns som om hjärnan kokar. Som om; när man vänder på huvudet blir blicken kvar vänd framåt. En stund. Det känns som om någon frijazzare dragit av en crashcymbal i örat på en säger jag och hon ler.
Vi ligger. Ner. Mest. Vi pratar inte. Vi bara andas. Och sover. Och andas. Och frågar; "Hur mår då?" Och svarar "Jag mår skit, du då?".

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, svininfluensan
Intressant.se

Trettiotvå dagar kvar - Något i halsen

2009-09-03T16:48:00.002+02:00

Någonting är det definitivt. Det som igår kväll var en irritation långt ner i halsen har idag utvecklats till en smärta. Jag vaknade med ett rivjärn i strupen – hon vaknade med svåra problem att svälja och dessutom lite feber. Så dagen blev inte lika härlig som gårdagen. Jag tar tillbaka allt jag sa om att få ligga ner med gott samvete för idag var det rent besvärligt. Jag hittar inte riktigt skrivarglöden känner jag. Har långt till flytet. Känner mig märkligt nog arg på henne som jobbar i en smitthärd. För att hon har smittat mig. Varför känner jag så?
Nästa känsla är oro – kanske rent utsagt rädsla. Fast tanten på vårdguiden kallade Svininfluensan för uppsjåsad av media… dock kan man ju inte låta bli att ta åt sig av alla skräckrubriker.
Nej, nu måste jag lägga mig. Får se hur det blir med skrivandet i dagarna som följer. Förlåt.

______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, förkylning, svininfluensan
Intressant.se

Trettiotre dagar kvar - Ingenting

2009-09-02T21:52:00.004+02:00

Tänkte jag skulle skissa lite mer på mina planer idag men Hon vaknade med ont i halsen och mådde dessutom lite illa. Hon tänkte ju direkt på svininfluensan. Jag visste inte vad jag skulle tro. Hon ringde och rådfrågade sin chef och blev tillsagd att stanna hemma. Skulle det vara svinet ville de inte ha in det på daghemmet – resonerade hon klokt. Så vi blev hemma – i väntan på bättre tider och ingenting hände. Ingenting alls. Men vi hade väldigt mysigt. En sån där dag då man inte kan göra annat än inget och dessutom med gott samvete. Vi höll oss i sängen och pratade och hon nyste lite och jag hämtade te och bredde mackor och vi såg en film och massa skräpteve och jag sprang ner till affären och handlade lite godis och glass som toppade dagen. Nu sover hon och jag är märkligt nog jättetrött själv. Trött av att inte lyfta ett finger. Eller kanske trött av att aldrig tillåta sig själv att vakna. Trött och med en svag smärta långt, långt ner i halsen.
Nöff?

_____________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, svininfluensan
intressant.se

Trettiofyra dagar kvar - I bastun

2009-09-01T16:08:00.004+02:00

Stärkt av att ett beslut var taget gick jag ner till gymet. Jag bytte om medan jag muntert nynnade på en glad melodi. Jag undrade lite roat vilken jävla idiot jag var egentligen som blev så uppåt av en så pass dum idé. Att råna sin svärfar var allt annat än riskfritt. Det var bara dumdristigt och ogenomtänkt men det gjorde mig glad så jag lät mig vara det. Jag tänkte att jag kanske behövde något sådant här; en galenskap, en utmaning. Det passade in på min personlighet tyckte jag. Att agera lite spontant – att bara göra och jag saknade känslan av livet. Känslan av att det var lite tufft och farligt. Som när man befinner sig i en situation där ett felsteg kan kosta en livet. Då livet är värdefullt och när det verkligen är tydligt att man faktiskt lever. Jag läste Björn Larsson som ung man och mindes att jag också ville segla över nordsjön till Skottland och kanske bara för känslan att ha klarat av något med substans – något som gick att ta på och säga – åh, fan det var en verklig bedrift. Eller så dog man.
     Det slog mig att jag ju redan levde så. På randen mellan liv och… ja, om jag inte levererade så fanns det vissa risker. Konstigt att jag varit så avslappnad de senaste veckorna tänkte jag. Konstigt att jag inte ställt fokus?
     Jag befann mig i träningslokalen och såg mig omkring. Den första jag såg var gymveteranen som kämpade vid bänkpressen. Jag gick fram och väntade. När han blev klar fick han syn på mig och skrattade till.
     ”Nej då. Inga dumheter nu. Ja har ingen lust att rädda dig från döden fler gånger.”
     ”Det ska du slippa”, lovade jag och tog bort ett antal kilo från skivstången.
     Sen tränade vi ihop i ett helt pass. Det föll sig naturligt bara att vi turades om och peppade och han som ju trots allt var en veteran gav tips och råd. Jag lyssnade och tog in. Jag var mottaglig nu. Idag.

Efteråt bastade vi och i den tryckande värmen berättade han om sitt liv. Jag har aldrig gillat att basta. Jag kan gå med på att gå in där en kort stund för att vara en del i ett socialt sammanhang men att frivillig sitta och pressa hade aldrig tilltalat mig. Inte heller att sola gillade jag. Gymveteranen hade en gyllenbrun nyans i sin hy och att han gillade att basta var det ingen tvekan om. Han öste vatten skopa efter vattenskopa över aggregatet och det sved och brände i huden när de plötsliga värmeattackerna uppstod. Termometern på väggen höll på att explodera och jag undrade om det var hälsosamt att sitta i en sådan hetta att varje andetag rev och slet i bröstet. Samtidigt tänkte jag på mina tidigare funderingar - om att tänja på gränserna och leva lite farligt.
     Gymveteranen tycktes oberörd. Han pratade utan pauser från högsta bänk och medan jag lyssnade flyttade jag mig allt längre ner på den läktarliknande trappan. Tillslut satt jag på golvet. Det var hans historia som fick mig att uthärda. Han var skärpt den gamle – och rolig – och tragisk. Allt på samma gång. Han hade varit kroppsbyggare utan sprärrar och vunnit lite priser och sedan – ovanligt sent i livet – börjat knapra ryss femmor och torskat. Adjöss karriär, men hej till ett nytt liv som han sa. Det lät fint. Han hade blivit ren och tränat "ner sig". Tagit upp kontakten med sin son igen och nu var han farfar – en stolt sådan. Han var inte dyster liksom. Han var tacksam. Typ. Sen svartnade det för mina ögon. Det sista jag såg var nog en hallucination; min hand smälte framför mina ögon som en isglass i en ugn.

När jag vaknade låg jag på samma sätt, på samma brits, som någon vecka tidigare. Gymveteranen baddade min panna med kallt vatten. Han log ömt.
     ”Du sa ju att jag skulle slippa rädda dit liv igen”
     ”Det här var sista gången”, sa jag.

______________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, gym, bastu, utmaningar
Intressant.se

Trettiofem dagar kvar - Ett första beslut

2009-08-31T14:23:00.005+02:00

”Vem är det du har sugit av?”
     Vi satt vid frukostbordet och stämningen var lite tjock. Svärföräldrarna hade gett sig av i en himla fart kvällen innan och jag hade väl på sätt och vis skämts lite över vad jag sagt – inte på något vis ångrat det – men kanske tyckt att det var lite onödigt. Han var ju ändå hennes far och gårdagens lilla utbrott hade ju satt käppar i hjulet för alla framtida familjära högtider och trevande middagar. Jag såg inte riktigt att det någonsin skulle gå att reparera; Jag och Svärfar. Jag var inte säker på att jag ville det heller och han; han var alldeles för stolt.
     ”Man behöver inte alltid säga precis allt man tycker”, skrek hon åt mig när dom gått och jag var redo att hålla med. Men istället för att göra det. Istället för att be om ursäkt hade jag bara gått ut och smällt i dörren. Jag hade gått till ett seveneleven och skrivit sen hade jag ringt en gammal kompis och han hade gått med på att träffas och dricka öl.
Han hade roats av min historia – tyckt att det var rätt åt gubbfan. Eggat mig till ett uppblåst självförtroende och tron att jag skulle få rätt när jag kom hem och samtalet kom.
     Men samtalet kom inte. Hon hade låst dörren till sovrummet och jag blev förvånad då jag inte ens visste att vi hade ett lås där. Jag la mig på soffan och insåg att jag kanske tagit en öl för mycket. Eller två. Det snurrade och jag försökte fokusera med föga framgång. Men tillslut hade jag somnat. Tydligen. För jag vaknade. Och när jag gjode det var jag inte så kaxig längre..

”Vem är det du har sugit av?”, upprepade hon och tog en tugga av mackan utan att släppa mig med blicken. Hennes sätt var avslappnat och hon utstrålade en känsla av att hon sket i vilket fast det var något hon alldeles säkert inte gjorde.
     ”Hörde du det?”, sa jag. Hon nickade. Jag undrade varför just denna lilla parantes var det hon först frågade om. Jag hade ju kallat hennes far för både det ena och det andra och anklagat honom för saker jag kanske inte hade med att göra. Som jag inte hade belägg för – och hade jag det berodde det på att hon berättat för mig i förtroende.
      ”Du talade högt och tydligt”, förklarade hon. ”Jag och mamma satt här ute och hörde allt. Vem har du sugit av? Jag är ärligt nyfiken”
     ”Men jag var tjugo och gillade Bowie och Iggy och Lou Reed och ville gå emot alla normer och könsideal och var lite förälskad i hela grejen med det androgyna och fri kärlek. Det hade inget med homosexualitet att göra. Vi ville testa gränserna och var kåta och busiga bara. Och fulla. Det var midsommar på nån skärgårdsö. Det var barnsligt att jag tog upp det men ska jag vara ärlig med dig var jag så jävla trött på din farsa och hans trötta konservativa syn på allt att jag ville chocka honom lite bara”
      Hon hade lyssnat tyst och nu nickade hon. Jag suckade och såg ut genom fönstret. Det kändes som en kall dag på alla plan.
     ”Han är som han är men jag ser ingen idé i att bråka med honom. Han går inte att ändra på.”
     ”Han sa att jag var talanglös och en nolla. Jag blev förbannad och röt till.”
     ”Sa han det?”
     ”Ja, han ville att vi skulle flytta till Sandviken och att jag skulle börja jobba hos honom och att du skulle bli hemmafru. Han menade att ditt jobb var lika lite värt som mitt och att vi skulle växa upp… typ”
     Hon skrattade till och jag andades ut lite och log med henne. Det här skulle kanske ordna sig. Kanske skulle den lilla vägg som stod mellan oss gå att välta.
     ”Jag tycker fortfarande att du tog i”, sa hon och drack lite kaffe. Jag sa inget.
     ”Min farsa har sina skeva ideal och sina nojor han kör över folk på ett otrevligt sätt ibland. Så är det. Och han litar inte på någon. Inte på mig och mina val. Inte på dig. Inte på mamma. Inte på sina anställda. Han har ett jävla kassaskåp på kontoret som bara han kan koden till. Inte nån annan. Och vi har påpekat att om han skulle dö skulle vi aldrig komma in där men han har en lösning har han sagt. Det är allt han säger.”
     ”Har han inte pengarna på banken?”
     ”Han litar inte på banken. Och han vinner poäng på sina kompisar som förlorade massa pengar på krisen – att han visste typ. Har du inte tänkt på att han alltid pröjsar i cash?”
     Det hade jag lagt märke till men inte reflekterar kring närmre. Hon fortsatte berätta om honom. Att han trots alla sina dåliga sidor hade vart en trygghet och en pappa och att hon förvisso borde satt ner foten själv för länge sen men kanske på ett smidigare sätt. Något sånt sa hon och jag visste att hon ljög för jag hade hört helt andra melodier förut. Jag slutade lyssna. Jag nickade och skakade på huvudet efter tonfall – sa ett mmm då och då och hoppades att det skulle sitta – men i tankarna var jag någon helt annanstans. Jag ställde mig själv ett antal frågor; Hur mycket pengar kunde ligga i skåpet? Hur säkert skåp kunde han ha, snålgubben? Han köpte säkert sitt skåp billigt på Claes Olsson. Å andra sidan verkar han ju vara besatt av pengar så kanske var han mån om att skydda dom? Hur fan bryter man upp ett kassaskåp föresten? Skulle jag kunna få tag på kombinationen på något sätt?
     ”…eller vad tror du?” sa hon plötsligt och jag såg lite dum ut när jag insåg att jag missat vad hon sagt.
     ”Förlåt”, jag försvann bort lite sa jag ärligt.
     ”Tror du att det går att reparera?”
     Jag log; ”Jag hoppas det…”, ljög jag och tog samtidigt beslutet att jag skulle råna min svärfar på alla sina besparingar.”

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, rån, svärföräldrar, kassaskåp
Intressant.se

Trettiosex dagar kvar - korsförhöret

2009-08-30T22:06:00.005+02:00

     "Vad gör du då, nuförtiden?"
     "Vad menar du?"
     "Gör? Vad gör du? Vad jobbar du med? Ja, när du inte målar om förstås?"
     "Nä, men jag gör allt möjligt."
     "Kan du ge exempel?"
     "Jag skriver."
     "Vad skriver du?"
     "En blogg."
     "En blogg?"
     "Ja…"
     "Blir man rik på det?"
     "Det kan man bli."
     "Blir DU rik på det?"
      "Nej. Måste man alltid bli rik?"
     "Nej, men man måste gå runt, Manne. Går du runt?"
     "Jag går runt."
     "Hur mycket tjänar du?"
      "Ursäkta?"
     "Hur mycket tjänar du i månaden?"
     "Det varierar."
     "Tjänar du mer än min dotter?"
     "Det har hänt."
     "Hur mycket deklarerade du förra året?"
     "Ge dig nu."
     "Ursäkta?"
     "Ja, ge dig nu."
     "Ok, De andra grejerna då, sist vi talade hade du nån idé om en dokumentärfilm?"
     "Det sket sig."
     "Vadå – sket sig?"
     "Jag sket i det – jag gav upp om du så vill. Jag kände att insatsen var större än vad jag skulle få ut – om du förstår vad jag menar. Så jag sket helt i det bara. Själv då? Hur har du det?"
     "Nu handlar det inte om mig, Manne. Har ni det bra ihop?"
     "Ja."
     "Har ni pratat om att gifta er."
     "Öh… jag vet inte om… varför undrar du det?"
     "Jag är nyfiken bara. Jag vill att hon ska vara lycklig."
     "Hon är lycklig med mig."
     "Är du säker? Jag tycker hon verkar lite… jag vet inte."
     "Vad menar du?"
     "Nej, men… du vet."
     "Jag vet inte. Vi har det otroligt bra."
     "Jaså… ja, du har kanske rätt… det var bara. Äsch. Har ni snackat barn då?"
     "Du…"
     "Ja, nä ni får väl chocka mig när det är dags. Behöver du pengar?"
     "Nej…"
     "Manne, du behöver inte skämmas för att du har dålig ekonomi. Snart inser du att det inte är hållbart och du tar du dig i kragen och skaffar ett jobb. Ni kan väl flytta upp till Sandviken så kan hitta er en prisvärd villa och så kan du få en plats på kontoret. Det vore väl något?"
     "?"
     "Manne, Jag gillar dig. Det är inte det. Men det här med att skriva… Jag vill att min dotter ska få en framtid. Förstår du?"
     "Nej, kan du precisera. Snälla."
     "Du kanske borde sätta ner fötterna på jorden. Är man trettio år och inte lyckats komma någonvart med skrivandet ska man kanske – ge upp? Alla har inte skrivtalang. Så är det. Jag kan inte ens skriva ett SMS men se var jag befinner mig. Jag har en egen firma med anställda och jag försörjer min fru och…
     "Okej, nu håller du käften ett tag ditt, gubb-as, och lyssnar på något du säkert aldrig hört förut. Du är förlegad och mossig. Du förtrycker din fru och din dotter. Ditt prisvärda hus i Sandviken är det mest ocharmiga fyrkant jag satt min fot i och jag skulle inte flytta in i något liknande om jag så fick betalt. Tanken på att flytta till din stad och jobba i din firma får mig illamående. Det kommer aldrig att hända. Vet du en sak? Jag vill inte jobba. Jag anser inte att det är det som är meningen med livet. Att kämpa arslet av sig för att kunna köpa en prisvärd villa, ett kök åt sin fru, en bil som glänser. Har du inte förstått vilket jävla pris du fått betala? Du har ju, aldrig varit hemma ju. Du har ju missat hela hennes jävla liv. Är det eftersträvnadsvärt? Är det meningen med livet? NEJ! Meningen med livet är ju att jobba så lite som möjligt och leva så mycket som möjligt. Jag tänker gå runt. Precis så. Gå runt. Jag tänker bo här där det händer något mer än en årlig Jazzfestival och precis gå runt. Sen ska jag vara hemma med din dotter. Jag ska umgås med henne. Är det inte läbbigt för dig; Att umgås? Att vara ett istället för att vara en man med sin kvinna. Att inte gömma sig på jobbet? Du känner ju inte din dotter om du tror att hon vill bli nån jävla hemmafru. Hon har ett kall. Precis som jag. Och en talang. Precis som jag.
     "Du, nu tycker..."
     "Håll käften sa jag. Vet du? Jag dammsuger och städar hemma. Jag har rosa strumpor och stretchbyxor. Jag har faktiskt sugit av en man. Jo, det är sant. Och jag gick igång på det. Och det är inte min teve och hennes kastrull. Inte min dator och hennes strykjärn. Vi har det ihop. Allt ihop. Vi har fan en gemensam ekonomi. Jag lever just nu på din dotter och när vi får barn ska jag vara pappaledig jättelänge. GÅ INTE NÄR JAG PRATAR MED DIG. HUR MÅNGA MÅNADER TOG DU UT – DITT MANS-SVIN? JAG VILL ALDRIG BLI SOM DU. ALDRIG!!! KOLLA JAG HAR FEMININA GESTER. KOM TILLBAKA. HAR DU NÅGONSIN TALAT MED DIN FRU. JAG MENAR VERKLIGEN TALAT? HAR DU HÖRT VAD HON VILL? HAR DU TÄNKT TANKEN ATT ENS FRÅGA. VAD FAN GÅR DU FÖR? NU PRATAR VI JU ÄNTLIGEN PÅ RIKTIGT. SVÄRFAR. KOM TILLBAKA SÅ SKA JAG LÄRA DIG VAD KÄRLEK INNEBÄR. NÄR DU FATTAR KOMMER DU VARA SÅLD - DITT JÄVLA SVIN!"

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om maffia, hot, skuld, förhör, svärföräldrar
Intressant.se

Trettioåsju dagar kvar - Svärföräldrarna

2009-08-29T19:10:00.002+02:00

Jag la en matta över fläcken på golvet. Den täckte nästan men det hjälpte inte. Hennes mor är som en hök; ”Ni har väl aldrig mattor!”, var typ det första hon sa efter det att de hade ankommit och gick en husesyn på eget initiativ. Jag vet inte varför hon lyfte på mattan. Kanske som för att bevisa sin tes. Som för att dubbelkolla med sitt visuella minne att det faktiskt brukade se annorlunda ut. Hon blottade den vita färgfläcken på trägolvet. Jag hade skrubbat men den hade hunnit sätta sig. Sugits in i det härligt obehandlade träet. Hennes Pappa sa; ”Hoppsan!” och gav mig en blick som påstod att jag hade ett och annat att lära innan jag blev en riktig karl. Han var sån. Det var hans grej; att tycka saker om kvinnligt och manligt och vilka roller de skulle spela i ett normalt fungerande förhållande. Och varje gång vi sågs tog han mig åt sidan och körde ett litet korsförhör för att se hur långt jag kommit i det som han kallade; att ta ansvar. Förhöret skulle komma. Antagligen imorgon strax innan de skulle ge sig av. Det brukade vara så. Att han lämnade mig i en känsla av obehag. Av otillräcklighet.
Jag fick förklara fläcken. Hon undrade oroligt om jag slagit mig illa, hennes mor ojade sig över det förstörda golvet, hennes far hånlog åt mina bristande hantverkskunskaper och jag stod i mitten av skiten och påstod att vi ju ändå funderat på att måla golvet vitt länge nu. Nu hade vi ju fått en orsak, sa jag och lät spelat upprymd.

Och så där fortsatte kvällen, morgonen, dagen och eftermiddagen. Nu är det kväll igen. Jag har fått en kort andpaus till att ”kolla mail”. Snart är den tiden slut.
Nu höll jag på att skriva; snart är min tid slut. Men jag tycker det där snacket börjar bli tjatigt. Nu bestämmer jag mig att jag nästa vecka ska göra något vettigt. Att jag aldrig mer ska skriva en mening som nedvärderar mig själv. Som är självömkande och patetiskt. Inte innan jag gjort mitt bästa i alla fall. Jag måste resa mig från sofflocket för fan. Jag ska visa min jävla svärfar att jag också kan lyckas med något i livet. På mitt sätt.

____________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, svärföräldrar
Intressant.se

Trettioåtta dagar kvar - Väggen

2009-08-28T16:43:00.003+02:00

Hon la upp det som ett oskyldigt förslag; ”Du kanske skulle måla väggen innan dom kommer? Ja, om du hinner alltså?”
     Hon sa det igår eftermiddag i ett stökigt samtal från förskolan och hon hade egentligen inte tid att prata förklarade hon men idéen hade slagit henne så plötsligt – att det vore kul om det var fint hemma - och hon ville bara säga det till mig. ”Men du kanske har tänkt på det själv?”
     Jag förblev tyst så pass länge att hon hann bli otålig och upprepade; ”Men bara om du hinner älskling”. Sen tog hon ett kort adjö och hördes skrika en uppmaning till ett barn som gjorde något dumt i bakgrunden innan samtalet bröts.
     Om jag hinner, tänkte jag och kostade på mig ett leende. Det vet hon att jag gör och ger mig alltså ett val; antingen gör jag henne glad eller så gör jag henne besviken på ett sätt som hon aldrig kan uttrycka då hon visade mig en utväg. Men en besviken tystnad skulle slingra sig runt oss om jag inte agerade och kanske skulle den hänga sig kvar och förstärkas i och med hennes föräldrars besök. Det som irriterade mig mest var inte hennes sätt att utdela en dold order. Nej, det som störde mig var det faktum att jag faktiskt tänkt måla den där jävla väggen själv - som en översakning - men nu var det ju omöjligt att få det att se ut som om jag gjort det på eget initiativ. Hon bestal mig på äran. Men jag orkade inte grotta ner mig i det där. Jag tog mig till järnaffären för andra gången på kort tid och köpte ny vit färg – denna gång för väggar. Jag skyndade hem och plastade golvet ännu en gång och tejpade listerna och rörde om i färgen. En första strykning gick smärtfritt förbi och resultatet var enastående. Det blev vitt. Kanske borde jag stannat där. Bara låtit det vara fint och inte tänkt på det där att det behövdes fler strykningar. Väggen var ju vit från början och det enda jag försökte dölja var ett sträck. Ett sträck som var borta bara efter en strykning – men jag visste inte hur det skulle se ut efter åtta timmar, när färgen torkat.
     Hon kom hem och blev glad över min insats. Jag sa att jag tänkt göra det ändå – ljög att jag redan köpt färgen när hon ringt och och sa att det var bra och kysste mig på munnen fast det var uppenbart att hon inte trodde mig. När jag frågade om hon tyckte att en andra strykning skulle behövas sa hon att; ”Ja, det kan väl aldrig skada.”
     Hon hade fel.

Vi lät allt stå och sov med sängen mitt i rummet. Morgonen kom och hon gick. Jag öppnade färgburken med en skruvmejsel och såg sen upp mot väggen. Sträcket syntes fortfarande inte. Skadan var åtgärdad men vem vet hur det kommer att se ut i en kvällsbelysning med toppljus. Då kanske det framträder igen – sträcket – som en påminnelse om min slarvighet. Vem vet? Och förresten skadar det aldrig med en andra strykning. Tre hade varit och ta i. Men två.
     Jag hade rollat klart hela väggen och stod nu med en pensel för att fylla i längst taket. Jag stod på ett nattygsbord och hade färgburken hängande i armvecket, doppade penseln och sträckte mig upp för att fylla i en sista torr fläck när det hände; nattygsbordet vek sig. Det trycktes ihop som ett korthus och jag hann tänka att det var ju själva fan att jag struntade i att dra åt den där jävla skruven för att jag inte orkade leta upp en IKEA-nyckel. Nu kommer straffet. Jag kände hur färgburken voblade upp av nedåtrörelsen och hur jag blev helt blöt i ansiktet – hur det brände till i ögonen – igen. Sen kraschlandade jag mitt på golvet. Förblindad av färgen men jag hörde tydligt hur förödelsen tog form runt omkring mig.

Färgburken var tom – golvet ser ut som en tavla av Jackson Pollock och dom – dom kommer om en timme.
     Jag fick en stark känsla av att det här målarprojektet var förbannat. Att det var i maskopi med Honom. Och det skulle dröja sig kvar och eskalera tills tiden rann ut. Att om jag bara hade låtit allt vara som förut och skitit i snusfläcken i taket som jag skitit i den under så många år hade allt varit bra nu. Då hade pengarna nått mig på något sätt och allt skulle vara bra. Nu. Nu var det inget bra. Inget bra alls. Nu.
     Nu ringer det på dörren.

_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, måla, spilla, kladda
Intressant.se

Trettionio dagar kvar - Tidiga samtal och barnlängt

2009-08-27T14:12:00.005+02:00

Vi vaknade samtidigt. Av telefonen. Först tänkte jag att det var grannen. Att han skulle utkräva sin tjänst nu - omedelbart innan jag vaknat till och fått igång hjärnan. Innan jag var kapabel att ge motstånd. Sen tänkte jag att det var Han – eller en av hans gorillor - som ville påminna om något otäckt som jag kämpar så hårt för att förtränga – för att glömma. Hon reste sig för att svara men jag höjde en hysteriskt hand.
     ”Vänta!”, sa jag med en imponerande attack som fick henne att se på mig förvånat.
     ”Vadå? Det ringer ju.”, sa hon och fortsatte att resa på sig. Jag försökte få tag på henne med min blint fäktande arm men hon gick bara lugnt bort till luren och lyfte. Jag höll andan. Hörde hur hon sa sitt namn, hur hon lyssnade på någon, hur hon såg bekymrad ut för ett ögonblick – eller var det rädsla? Fan, det är han, tänkte jag. Det är den där jäveln som går för långt nu.
     Sen skrattade hon plötsligt till och avbröt min tankekedja.”Nej, mamma vi har inte glömt att ni kommer”
     Att dom kommer? Ska dom komma? Det måste jag glömt – frågan är om jag någonsin vetat om det? Jag slappnade av lite när jag förstått att i alla fall inga dödshot förmedlades henne genom luren. Dock bekymrade mig det som faktiskt förmedlades; att hennes föräldrar skulle komma till Stockholm och antagligen bo hos oss i gud vet hur länge. Det var inget större fel på dom men att ha dom här hemma blev aldrig helt konfliktfritt. Det fanns irritationsmoment och hennes pappa var så näsvis. Ställde massa jobbiga frågor vid fel tillfällen. Hon avslutade och la på. Kom tillbaka till sängen. Suckade.
      ”Jag fattar inte varför dom alltid ringer så tidigt”, sa hon och kollade på klockan som visade 07.25.
      ”Ska dom komma hit?”, frågade jag och jag lät ofrivilligt tveksam.
     ”Ja, det vet du väl. Det bokade vi ju för flera månader sen.”
     Jag skakade på huvudet. ”Jag tror faktiskt inte jag hört talas om det här besöket. Du har glömt att berätta.”
     ”Jag har inte glömt att berätta.”, sa hon och lät väldigt bestämd.
     ”Då har jag fått delar av mitt minne raderat”, sa jag med en ironi som inte gick hem. Jag skakade förlåtande på huvudet. ”När kommer dom och hur länge blir dom kvar?”
      ”Dom kommer imorgon kväll och stannar till söndag”
Jag nickade. Det är överkomlig, tyckte jag och hon gav mig en blick.

Det var ingen idé att somna om så vi gick upp, klädde oss och åt frukost tillsammans för en gång skull. Jag kokade mannagrynsgröt och på den lilla musikspelaren sjöng Miss Li för oss. Vi satt så en stund och smakade på den matiga frukosten innan Hon började berätta om en pojke på dagis som hon hyste lite extra känslor för fast man inte borde.
     ”Borde vad?”, undrade jag.
     ”Ha favoriter.”
     ”Det är väl oundvikligt.”, sa jag. ”Man kan väl inte bestämma sig för vilka man ska tycka om. Och man kan ju inte tycka om alla.”
     Hon nickade. Sen berättade hon mer ingående om sin favorit. Vad han sa och gjorde. Hur bra han var med andra barn och hur tankfull och klok han var.
     ”Hoppas vårt barn blir så.”, sa hon så plötsligt att jag hajade till lite. Det hade aldrig tagits upp så direkt innan. Vi hade snuddat vid tanken men nu uttalade hon det som en självklarhet. Vårt barn. Det skrämde mig på samma gång som det fyllde mig med värme – en behaglig hetta i hela kroppen – en röst som ropade; ja!

Känslan satt i långt efter det att hon gått och jag satt stilla i soffan och i tankarna gungar jag mitt eget barn – inte lillkillen – och mitt eget barn säger inte Mannen till mig utan Pappa. Pappa Manne. Mitt barn.
Grannen dök upp som ett smärtsamt missfall i sitt fönster på andra sidan gatan. Han vinkade och gjorde en gest; en telefonlurgest som sa; Jag ringer, kompis.

__________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om svärföräldrar, barnlängtan, hot, maffia, skuld
Intressant.se

Fyrtio dagar kvar - Fildelningsegoisterna

2009-08-26T15:16:00.005+02:00

Så jag kunde inte släppa det där med människan igår kväll. Det fanns hos mig som ett väsen hela kvällen och natten. Kunde inte sova så jag smög upp från sängen och bort till datorn. När jag inte finner ron att somna, när tankarna liksom inte fastnar och slappnar av, då lyser jag böcker. Lyser – en sammansättning av orden lyssnar och läser. En vän till mig har tagit åt sig äran till ordet men den kan ju komma från var som helst. Där är han inte att lita på. Till skillnad från denna vän - som alltså också lyser – köper jag mina mp3böcker. Han skakar på huvudet när jag berättar om det – enligt honom är all media gratis och jag orkar inte gå in i debatten med honom. Det leder liksom ingenstans.
Jag hade precis avslutat en bok och köpte nu alltså en ny. 159 kr är pengar men det var ju också löning igår natt. Jag fick ut 5700 från a-kassan. Nu hade jag 5541 kronor kvar. Min vän fick ut över 25 000 från sitt jobb inom media. Hans fru tjänar ännu bättre. Så för honom kan det inte vara en pengafråga. Det måste vara en princip. En ovana.
Men skit i honom nu. Kärlek är allt jag känner för den mannen även att jag inser att han har fel i just denna fråga.
Det som kom till mig där jag satt och följde stapeln som sakta fylldes var en sorglig känsla. En slags hopplöshet. En tanke blommade ut som såtts kvällen innan; människan är så självcentrerad – en sån där jävla superegoist som inte ser längre än näsan räcker. Det yttrar sig i krigen och i orättvisorna. I miljökrisen, i finanskrisen, i fildelningsdebatten. Folk vill ha och folk tar oavsett om det gäller olja, mark, liv, land, eller datafiler.

Fildelarna skyller sitt övertramp på något de påstår är en integritetskränkning. I samma stund som dom bloggar om sina liv, barn, bekymmer, nöjen och njutningar till allmän beskådning – i samma andetag som de dagligen delar med sig av sin sinnesstämning om det så gäller ett nyfött barn, en plötslig diarré, en film dom ska se, en restaurang de ska besöka eller någonting de misslyckats fatalt med via statusrader på Facebook eller MySpace eller MSN eller en uppsjö andra digitala forum – I samma rörelse som de lägger upp hela sitt liv i bilder och filmer på nätet - ger dom fuckyoufinger till en påstådd storebror och kallar sin integritet krängt för att folk vill ta betalt för verk och produkter. Vad har det med integritet att göra? Jag ser inte sammanhanget. Har aldrig gjort det. Integriteten lämnade vi ju bakom oss när Big Brother startade på teve. Jag påstår inte att det är dåligt. Jag bloggar ju själv och dessutom om ett ämne som ju borde vara högst privat.
Nej, Jag ser en massa hycklande egoister som inte alls vill dela med sig som dom så storslaget påstår – utan bara vill ta. Upphovsrätten ska dö – skriker det. Pengarna delas upp fel - stora bolag är tjuvar – och absolut, något är skevt så ändra på det istället för att ta för er och peka på laghål. Om ni tar allt finns inte ens det lilla kvar. Och att ni sen sätter stort värde på andra saker – skitsaker som ni gärna lägger mycket pengar på – teveapparater byggda under tvivelaktiga förhållanden i ett avlägset land, bensin till era bilar som nu sen spyr ut i era bilköer, mat som skeppats över hela jävla världen för att ni kräver att det aldrig ska finnas en tom hylla i er affär. Att jag får höra av en bekant att jag fyller Steve Jobs lyxjakter med disel genom att köpa en uppgradering till min dator lagligt och sen tar han upp sin iPhone och stämmer träff med en kompis på McDonalds för att smörja skrovet innan han tar en taxi hem för att du inte orkar vänta på kollektivtrafiken, din late drul. En hycklare är vad du är.
Vill ni leka Robin Hood så gärna för mig men flytta då ut i skogen och gör lite nytta? Rädda de förtryckta. Skicka era sparade pengar till artister ni lyssnar på som tack för att de sitter och gör musik åt er – eller till en författare som ägnat ett halvår åt att ljuga ihop en historia som du ska skrämmas av eller roas av eller bita av dina naglar för. Och gå fan inte och köp ett par Nikeskor för tusen spänn utan att tveka samtidigt som du använder storbolagens rävspel som ett argument. Det blir så otrovärdigt då. Nej se på dig själv, se på din ekonomi – se att du har råd att köpa musik från iTunes då och då. En ljudbok när det är löning. För allt behöver inte vara tillgängligt hela tiden. Det behöver bara vara tillgängligt när vi har råd och när det finns i handeln. Och det behöver absolut inte vara gratis. Varför ska det vara det? Varför vill ni att det ska vara värdelöst? Och vad i helvete har det med integritet att göra?

Så har det varit i alla tider. Att man har sett fram emot sin nya skiva, satt högt värde på sin musik – och för visso delat med sig till sina vänner med blandband och senare brända skivor. Till sina vänner. Och det är bra. Att tända, inspirera och dela med sig. Fast inte till hela världen. Då sjunker ju musiken precis som The Pirate Bay. Då blir den sponsorfinansierad och fylld med reklam som allt annat. Då blir den skit.

Människan. Egoisten. Förlåt. Jag blev visst lite upprörd i den här texten. Så det kan bli.

Och sen tog jag min nya ljudbok med mig tillbaka till sängen och Henne och det vita tjocka sträcket på väggen och medan tankarna löpte amok i min skalle försökte jag höra på vad min författare berättade för mig genom mina små lurar – som förövrigt fullkomligt håller på att falla sönder. Jag måste köpa nya. Men jag anser att jag har andra prioriteter just nu. Det är ju så det är. I alla fall för mig.

_____________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om integritet, the pirate bay, tpb, fildelning, egoism, maffia, hot, skuld
Intressant.se

Fyrtioen dagar kvar - Gör Israel mig till en antisemitist?

2009-08-25T14:35:00.012+02:00

Jävla skitvärld. För egentligen; vad är vi för några konfliktsökande krigiska jävlar. Människan. Judar, muslimer, katoliker, protestanter – israeler, amerikaner, palestinier, svenskar, kineser, cubaner – talibaner, nynazister, pirater, moderater, kommunister, faschister – den kristna högern, veganer, feminister, huliganer – människan. För det är väl egentligen väldigt liten skillnad på oss. Vi har två ben, två armar, två ögon, en kropp, tio fingrar, tio tår, en mun, ett kön, en röv. Vi bajsar, vi kissar, vi älskar vi pratar – uppenbarligen för lite för jag tycker att vi missförstår varandra hela tiden. Det måste väl vara så – att vi missförstår. Eller är det så illa att vi drivs av ett latent hat?

Jag och Hon satt och såg på teve igår kväll. ”Aktuellt med fördjupning. Vi hade lämnat sträcket på väggen bakom oss och för att ta itu med senare och ätit en god middag. På teven avhandlades artikeln i Aftonbladet om organstölder som väckt sådan debatt. En förvirrad kvinna vid namn Lisa Abramowicz från Svensk Israelinformation och Jan Helin från Aftonbladet diskuterade saken och hela cirkusen gjorde mig förbannad. Hon anklagade artikeln att vara byggd på falska grunder helt utan bevis, att den var antisemitisk och osmaklig. Att artikelförfattaren hade ljugit ihop hela historien. Hon kände sig tydligen personligen anklagad som jude – som om det hade något att göra med judar överhuvudtaget. Det framgick inte i inslaget. Jag gick in på aftonbladet.se och läste artikeln. Ingenstans kunde jag läsa om judar. Ingenstans kunde jag se att artikelförfattaren la upp några som helst sanningar utan han ställde frågor och uppgav vad folk berättat för honom. Berättelser om uppskurna lik, avrättningar och begravningar i det skymda och tysta. Ingenstans stod det att Lisa Abramowicz personligen hade sprättat upp en pojke och tagit hans organ. Ingenstans stod det att judar gjort det. Jag läste inte in någon antisemitism i artikeln Jag läste om förtvivlade mödrar som ville göra sin röst hörd. Jag tyckte det var en bra artikel som ställde viktiga frågor som kräver svar.
Folk stod utanför svenska ambassaden i Tel Aviv och gastade med plakat som påminde oss om historien. Landets regering vill ha ursäkter och förkastelse. Är inte det en konstig reaktion? Borde inte en sund människa tänka; kan detta vara sant? Det måste vi undersöka?

Människan.

Och när Lisa Abramowicz avslutar med att förklara att dagarna efter artikelns publicering hade fyllts av samtal till hennes förening och andra judiska organisationer; samtal med hot och hat och löften – och på någotvis försökte skylla det på aftonbladet känner jag en sorg i bröstet. Vad är det du vill lilla människa, frågar jag henne? Varför är du så rädd? Varför är du så hatisk och arg? Varför är du inte stolt nog i din tro? Varför kan du inte hitta styrkan att förkasta dessa handlingar? Varför gör du dig så liten? Är du immun mot kritik bara för att du har ett judisk efternamn? Är det inte så att dessa människor som av en oförstålig anledning tycker så illa om dig alltid finns där. Att artikeln bara var en katalysator som fick dom att lyfta luren precis som den också var en anledning till att den Israeliska staten åberopar antisemitism? Artikelförfattaren hatar dig inte. Jag hatar dig inte Lisa men jag tycker lite synd om dig för att du, vid din ålder och med din erfarenhet av liv, inte kommit längre. Inte lärt dig att lyssna istället för att hålla för öronen. Inte lärt dig att uppfatta istället för att missuppfatta. Jag tyckte att hon såg lite spänd ut. Kanske är det en kram hon behöver. Lite kärlek bara – och lite mindre hat.

Människa.

Är jag antisemit? Är det kanske så enkelt att inom mig finns en liten man som hatar ett folkslag. En liten man som är helt uppbyggd på förakt och rädslor för det okända och vars största önskan i livet är utrotningen av en samling människor med karaktäristiska näsor och efternamn. Jag känner efter. Känner. Finns han där? Är det därför jag blir så illa berörd av Lisas ignorans. Lisas tunnelseende. Nej, jag känner inte igen mig. Det har ingenting med judar att göra. Det har med människans idioti att göra. Den finns fan överallt och den kväver mig,
Jag är också en idiot – uppenbarligen. Denna blog existerar just därför att jag beblandat mig med folk jag borde hålla mig ifrån. Människor som verkligen borde föraktas. Inte för att dom är judar, araber, jugoslaver eller zigienare utan därför att de är hjärtlösa, elaka och hänsynslösa. Därför att de har en felaktig bild av vad respekt är. Därför att de antagligen är så fruktansvärt rädda och osäkra. Hade man haft modet skulle man ignorera deras våldsamhet och gått fram och kysst dom på munnen – hållit kvar tills dom smält av min kärlek och blivit snälla.

Är det en plan? Är det min plan? Jag är väl lika naiv som alla andra?

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Lisa Abramowicz, Jan Helin, Aftonbladet, organhandel, antisemitism, maffia, hot, skuld
Intressant.se

Fyrtiotvå dagar kvar - I målartagen

2009-08-24T19:44:00.003+02:00

Jag öppnade upp den stora burken med vit takfärg och rörde om med en ovässad blyertspenna. Jag gick för att hämta rollern och det där fatet man rullar den i. Det prasslade när jag gick. Allt var skyddat. Golvet, byrån, stolen och sängen som nu stod mitt i rummet - var insvept i skyddsplast. Jag kände mig trygg när jag hällde upp färgen och när jag doppade rollern och rullade in det vita. Jag stod i sängen för att komma upp lite och förde rollern mot taket med hjälp av ett skaft. Det gick bra. Fina vita sträck bildades i taket. Jag kände den där härliga känslan som infinner sig när man gör kroppsarbete av något slag. Den där manliga fåfängan om att göra sin plikt - sin manliga plikt. Eller så är det bara något som vi omanliga män känner för att det är något vi saknar. Jag kan vara mallig i veckor när jag hjälp nån kompis klippa gräsmattan. Jag kan bräka på om det i tid och otid och dom som lyssnar förstår ingenting - dom som byter oljepannor, målar om stugor och båtar, tömmer latriner, klipper gräs, bygger på sommarstugor och mekar med bilar var och varannan dag. Männen.
    Jag är nog inte mycket till man, tänkte jag där jag målade på med stolta rörelser. Sen fick jag en droppe färg i ögat. Det sved till så in i helvete och jag tappade balansen på den mjuka sängen. Jag grep tag i rollerskaftet som om det skulle hjälpa mig. Istället trycktes det mot taket och började rulla. Ju längre bort från mig rollern tog sig desto djupare föll jag. Till slut låg jag på mage på sängen och kved. Jag rafsade fram en hörna av lakanet under skyddsplasten, torkade bort det värsta och såg jag upp. Jag höll fortfarande i skaftet men dess andra ända - själva rollern - låg lutad mot golvet. Det inplastade vackra gamla trägolvet. Vilken tur att jag var noggrann med förarbetet, tänkte jag. Sen såg jag den lodräta, vita, rollerbreda, rand som prydde väggen framför mig. Väggen var vit sedan tidigare - men precis som taket gulnad av tid. Jag var tämligen säker på att det där sträcket inte skulle smälta in.

Och mycket riktigt. När jag senare stod där med Henne bredvid mig var det inte det nymålade taket hon kommenterade först.
    "Vi får köpa lite väggfärg", sa jag med en manlig underton. "Imorgon är det löning."
    Jag blinkade irriterat med mitt skadade öga och kostade på mig ett litet; "Tjoho!"

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, takmålning
Intressant.se

Fyrtiotre dagar kvar - Frukost på sängen

2009-08-23T22:20:00.002+02:00

Jag vaknade först idag trots att Hon slumrat in så tidigt. Klockan var över nio och jag tänkte att hon kanske behövde sin sömn och smög därför upp som hon ju gör för mig varje morgon. Lät henne sova för en gångs skull.
    I köket fick jag idéen att jag senare skulle väcka henne med frukost på sängen - liksom fortsätta den här helgen i romantikens tecken. Jag öppnade kylskåpet men det gapade tomt. Scones, tänkte jag ambitiöst. Fan, jag bakar. Toppar allt med nybakt bröd och typ pressad apelsinjuice - om vi bara haft apelsiner. Jag öppnade skafferiet. Eller bakpulver.

Jag bestämde mig för att kila ner och handla. Affären låg väldigt nära men jag ångrade att jag inte satt på mig mer än ett linne och tygbyxor. Det fanns en kylig vind i luften - en höstens andedräkt – som inte syntes när man såg ut genom fönstret men som var där närvarande som en ond aning. Jag rundade ett hörn och kilade bort mot affärens skjutdörrar och steg in i något ännu kyligare - Airconditionkylan. Jag bet ihop och började plocka på mig lite vad som föll mig in. Lite paprika och körsbärstomater. Och sen en näve riktiga körsbär av bara farten. Jag hittade bakpulvret och stod och valde bland mer eller mindre festliga marmeladsorter när jag kände en närvaro. Jag såg upp och upptäckte att Grannen stod snett framför mig och såg ut att stå i valet och kvalet mellan Gevalia eller Zoega. Han är en typiskt Zoegatyp, tänkte jag och tyckte det var konstigt att han inte sett mig. Han måste ha passerat mig rätt nära för att nå sin position vid kaffet. Grannen valde mycket riktigt en Intenzia och la den i sin korg. Sen såg han upp, såg mig i ögonen helt hastigt och nickade till – en kort nick bara, ett; tjena – innan han gick vidare förbi mig. Jag stod förvånat kvar en stund. Det var som om vi varit helt vanliga grannar; en så där ytlig bekantskap som man helst undviker helt och mörkar på. En sån där när båda är med på det. När man viker bort blickarna i ett samspel – i en tyst överenskommelse. När man inte orkar med artighetsfraserna liksom för dom betyder ju ändå inget. När sånt är okej. Och så skulle det ju mycket väl kunna varit – om man bortser från hans utfall bara två dagar tidigare.
    Jag gick bort för att hämta en mjölk och på vägen tillbaka mot kassorna kikade jag ner i frysdisken - vilket jag alltid gör – efter en italiensk glassimport med smak av mintchoklad som jag köpt där för kanske tre år sen, blivit fullkomligt förälskad i men aldrig sett igen. Den var inte där idag heller. Jag lyfte lite fåfängt på ett Big Pack som om jag skulle finna min italienare därunder och när jag besviket såg upp såg jag grannen igen. Mitt framför mig. Vägandes ett paket frysta ekologiska ärtor i handen. Han låtsades inte om mig. Först blev jag nästan förbannad – jag menar vilken jävla typ alltså. Först stövlar han in i mitt kök och blackmailar mig och sen ignorerar han mig som om jag vore luft bara någon dag senare. Jag var på håret att säga något när jag plötsligt fick för mig att jag drömt alltihop. Att han aldrig hade kommit och hälsat på annat än i fantasin. Fast det vore ju märkligt. Jag diskade två koppar. Och utskriften.
    Jag släppte glasspaketet i frysen och gick därifrån – till gör-det-själv-kassorna. Jag blippade allt som skulle blippas och vägde och valde bland bilderna på touchskärmen och tryckte Avsluta och Betala. Jag drog mitt kort och slog min kod och hörde en högljudd inspelad röst säga; ”Kortfel – försök igen.”. Jag försökte igen men fick samma meddelande uppspelat för mig.
    En ung anställd hjälpte en förvirrad tant som oavbrutet beklagade sig över den nya tiden och vad var det som var så fel med att verkliga levande människor skulle sitta bakom kassorna och det hade ju fungerat i alla tider och ve och fasa och vart var världen på väg och stackars pojke – sa hon till den unga anställde och vågade sig till och med på en kindklapp; ”Förstår du inte att du kommer ersättas av en robot, Förstår du inte att du kommer bli arbetslös nu, stackars lilla barn”. Killen gav henne en ironisk blick och förklarade att han inte tänkt sig en karriär på Konsum ändå och bad henne sedan trycka på en bild på ett rött äpple.
    ”Varför ska jag göra det?”, kraxade tanten.
    ”Därför att det ligger ett rött äpple på vågen”, sa han och pekade på ett rött äpple som mycket riktigt låg framför henne på vågen.
    ”Kortfel – var god försök igen”, skrek min maskin och jag var beredd att hålla med tanten, i alla fall till en viss del. En mänsklig kassörska skulle visa lite mer diskretion kring människors övertrasserade konton.
    Jag skulle precis vända mig till den unge anställde och be honom dra kortet manuellt eller nåt - kanske bett om krita – när jag hörde grannen bakom mig.
    ”Är du pank, eller? Du kanske inte borde tagit den dyraste marmeladen?”
    Han skrattade till och jag skulle precis ta och säga något dumt till svar när han klappar mig på axeln och i en van rörelse får upp ett glittrande guldkort ur sin kavaj och låter det glida igenom min kortläsare. Han knappade in en kod och texten godkänd dök upp på displayen som ett bevis på hans utmärkthet.
    ”Så där ja”, sa han och gav mig ännu en serie överlägsna ryggdunk. ”Vi hjälper varandra, du och jag”
    Jag nickade bara. Visste inte vad jag skulle göra. Hans kort var draget och hans pengar borta. Jag kunde uppenbarligen inte betala tillbaka honom. Inte nu och där i alla fall. Jag tackade och packade min kasse. När jag gick förbi honom sa han; ”Jag ringer!”

Hon satt i köket när jag kom. Det luktade scones. Hon undrade var jag tog vägen och jag sa att jag gått för att handla. Hon log.
    ”Ja, det fanns inget bröd. Men jag lagade scones.”
    ”Utan bakpulver?” sa jag lite överkört.
    ”Nej, man kan inte göra scones utan bakpulver, älskling. Då blir dom helt platta.”
    Jag sa inget mer utan packade bara upp de varor grannen betalt, ställde upp bakpulvret på diskbänken bredvid en retroburk märkt med texten; bakpulver och räckte henne marmeladen. Hon nickade gillande. Sen gick dagen.

____________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, grannar, kortfel, frukost, scones
Intressant.se

Fyrtiofyra dagar kvar - En lördag i sängen.

2009-08-22T21:23:00.003+02:00

Jag målade inte taket igår. Jag målade inte bort de vita fläckarna för jag tyckte det kändes lite jobbigt. Jag gick inte heller ner till gymmet. Av samma anledning: det kändes jobbigt. Istället drack jag upp min kaffe i lugn och ro. Jag bara satt där och tog små klunkar av den svarta drycken. Jag hämtade inte tidningen och jag satte inte på radion igen. Jag bara satt och stirrade ut genom fönstret och sög på vad det nu vad som hänt. Grannen. Sen gick jag och skrev bloggen ni läste igår. Relativt nöjd med min text klädde jag mig snyggt i svart skjorta och röd slips. Jag gick ut och ner till blomsteraffären där jag köpte en bukett med röda rosor som var extra långa.
     Jag tog mig ner i tunnelbanan vid Slussen och åkte söderut. När jag steg av i Bagarmossen såg jag att jag var lite tidig. Jag gick bort till ett konditori vid torget och tog en kaffe, såg på den märkliga skulptur som någon placerat på en konstgjord gräskulle.
     Jag kom fram till hennes dagis några minuter innan tre. Jag ställde mig vid staketet och väntade. Några barn blev nyfikna och kom fram. Ställde massa frågor och jag svarade ärligt att jag väntade på Henne och att jag var hennes pojkvän. De sa att de tyckte mycket om henne och jag sa att det gjorde jag med.
     Så kom hon ut. Hon sken upp när hon såg mig och kom fram.
    "Vad gör du här?", undrade hon och jag sa att jag ville följa henne hem. Hon nickade och sa hej då till de fnittriga barnen. Önskade dom en trevlig helg. När vi gick stigen mot tunnelbanan gav jag henne rosorna.
     "Varför får jag dom här?"
     Jag tänkte. För att jag vill be dig om förlåtelse. För att jag gjort en del felsteg i livet och nu ville jag ha en kram och en puss och ett; det ordnar sig ska du se. För att jag vill att den där jävla grannen inte ska ha några hållhakar. För att jag tror att tio röda rosor och en slips ska ändra utgången på denna historia. Det var därför jag köpt blommorna och det var det jag tänkt säga.
     "För att jag älskar dig", sa jag bara och gav henne en puss.

När vi kom hem blev vi hemma. Hela eftermiddagen och kvällen och natten och när vi vaknade idag låg vi bara kvar i sängen och ville inte gå upp. Så jag drog in teven dit och skarvade ihop en mängd antennsladdar tills bilden nådde oss och sen kollade vi på vad som visades oss utan att klaga och när Happy Gillmore slutade klockan nio somnade hon. Vi hade legat hela dagen i sängen undantaget de gånger vi hade hämtat mat eller gått på toa. Vi hade inte älskat utan bara legat nära, luktat, smekt, känt och vilat. Nu sover hon och jag låg en stund och lyssnade på henne andas innan jag gick upp och nu - nu sitter jag ju här.

____________________-______________________
Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, hot, maffia, skuld
Intressant.se

Fyrtiofem dagar kvar - Ett oväntat besök

2009-08-21T14:01:00.002+02:00

Det ringde på dörren. Tre gånger. Jag slog upp ögonen och förundrades över att jag nästan varje morgon väcktes av något. Att jag så sällan fick vakna av mig själv. Och sen vandrade tankarna vidare och jag skämdes plötsligt över att jag hade lyxen att bli irriterad över en sådan sak. Det ringde igen på dörren. Hon gick upp varje morgon. Tidigt. Hon gick till sitt jobb med massa barn som sprang runt som yra höns och skrek och det var hon i hela dagen. Sen kom hon hem. Ibland lagade hon middag också. Ibland lagade jag middag. Men hon klagade fan aldrig. Och här ligger jag, kvar i vår säng för att hon varit vänlig nog och smugit sig upp för att inte väcka mig, och blir arg över att jag aldrig får vakna av mig själv. Jag borde ställa klockan. Gå upp och göra lite jävla nytta. Det ringde på dörren en femte gång och jag kände att jag kanske borde se efter vem det var som aldrig gav upp.
    Grannen gav aldrig upp. Han stod där i sin dyra kostym och sa; ”Tjena, får jag komma in?” Som om det vore det mest naturliga. Jag kände mig dum där jag stod nyvaken i mina kalsonger som var i storleken small fast ändå inte smet åt kring mina stickor till ben. Kontrasten mellan hans välkläddhet och min fullkomliga brist på kläder var skrattretande. Jag blev lite nyfiken på vad han ville och steg åt sidan.
    Jag visade in mitt oväntade besök till köket och satte på en balja kaffe. Han slog sig ner vid bordet och jag slog på den lilla stereon som stod på diskbänken. Jag gjorde det för att rörelsen satt inprogrammerad; först bryggaren, sen musiken, sen brukade jag gå ut i hallen och hämta tidningen om Hon inte redan gjort det. Nu stod jag bara kvar och hörde hur White Stripes ”Conquest” lite opassande och stökigt öste ut ur de små högtalarna i alldeles hög volym. Jag stängde av och såg mot min gäst. Grannen slängde upp en utskrift på bordsytan. Han gjorde en gest mot mig att komma och titta. Jag gick fram och såg att det var ett utskrivet mail. Avsändaren och adressaten var båda överstrukna med en svart tuschpenna men i subjektraden stod; Vem kör runt i din bil?
    En kort text följde;

Tjenare Von
Såg att din bil var ute och åkte utan dig häromdagen. Han som körde betedde sig skumt så jag tog en bild. Men det kanske var helt i sin ordning? Golf i helgen?

Jag tyckte det var lite konstigt att tonen i mailet var så mild och att det minst sagt besvärande budskapet följdes av en invit till golf. Bara sådär. Längre ner på sidan var en bild som, med tanke på kvalitén, verkade vara tagen med en mobilkamera. En bild på mig i som med ett otåligt ansiktsuttryck väntar i Grannens bil framför ett rödljus vid Stureplan. Trots pixlarna och suddet var det ingen tvekan.

Busted.

Jag nickade och gick bort mot bryggaren som började bli klar med sin uppgift.
”Kaffe?”, frågade jag och han sa att det ville han gärna ha. ”Mycket mjölk.”, bad han.
Jag tog ner två koppar och fyllde dem. Jag hämtade mjölken i kylskåpet och ställde den och en av kopparna framför honom. Satte mig.
     ”Jaha”, sa jag. ”Vad tänker du?”
    Han dröjde ytterligare med att svara och smakade istället på kaffet. Sen log han och sa; ”Din flickvän var väldigt övertygande. Antingen spelar hon väldigt bra eller så vet hon inte om ditt extraknäck som biltjuv?”
    ”Du, jag snodde aldrig bilen. Du fick tillbaka den utan en skråma.”
    Han höjde ett finger.
    ”Jag har kollat upp dig. Din deklarerade ekonomi går inte ihop med ditt leverne. Jag tänker svarta inkomster. Jag tänker skattefusk. Jag tänker bidragsfusk. Jag tänker att din flickvän är söt och trevlig men måhända lite naiv. Jag tänker att du inte vill att hon ska veta. Eller skatteverket. Jag tänker att vi kan ha hjälp av varandra - du och jag.”
    Jag förstod inte och sa därför; ”Jag förstår inte?”
    ”Jag vill att du gör ett jobb åt mig.”
    ”Jobb?”
Han nickade och svepte kaffet, reste sig upp och sa; ”Jag hör av mig”. Sen gick han.

Jag satt kvar på min stol med min kopp. Dramatisk människa den där grannen, tänkte jag och kollade ner på bilden som han lämnat på köksbordet. Jag hörde hur hans bil startade ute på gatan och åkte iväg. Jag trodde att han säkert var väldigt nöjd med sig själv just nu, kaxig liksom, som gjort ett sånt coolt utfall och verkligen skrämt vettet ur en annan människa enbart med sin överlägsenhet. Men av någon märklig anledning var jag inte skrämd. Jag kände mig inte det minsta rädd. Grannens överlägsenhet var en fjärt i rymden i jämförelse med Hans. Eller så var det just det. Att det inte går att pressa en man så redan är pressad till knäna.
    Jag drack lugnt upp mitt kaffe och funderade på om jag skulle måla om taket i sovrummet eller ta en sväng ner till gymet.

_______________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om grannar, utpressning, maffia, hot, skuld
Intressant.se

Fyrtiosex dagar kvar - Mamma

2009-08-20T12:07:00.005+02:00

Mamma ringde i morse. Väckte. Påminde om att vi ju skulle ses i veckan och att veckan faktiskt snart var slut. Så jag bestämde träff med henne på ett konditori och sen la vi på.
    Jag öppnade upp sovrumsfönstret och kikade ut. Kisade mot solen. Tänkte att hösten och sommaren hade svårt att komma överens i år.

Mamma var redan på plats när jag anlände. Hon hade en kopp kaffe och en Napoleonbakelse framför sig. Fast att det var just en Napoleonbakelse visste jag först när jag gått fram till henne och sagt; "Jaså, tårta på en torsdag"
    "Det är ingen tårta", sa hon då som om det var något jag borde vetat om. "Det är en Napoleonbakelse"

När jag beställt en kaffe till mig själv och satt mig framför henne började hon omedelbart att prata.
    "Manuel", sa hon ömt. "Hur mår du?"
    "Bra, det är bra", sa jag och la till; "Hur mår du själv?"
    Hon ignorerade min fråga fullständigt. "Hur är det med din flickvän?"
    Jag påminde min mor om Hennes namn och förklarade sen att allt var bra där också.
    "Hon verkar vara en bra tjej."
    "Det är hon."
    "Slarva inte bort henne."
    Jag surnade till lite; "Men varför skulle jag göra det?"
    Ännu en gång lät hon bli att svara mig och frågade istället själv; "Hur har du det med jobb?"
    Jag tystnade. Tog en klunk av kaffet och såg ut genom fönstret. En kvinna med barnvagn hade problem att komma in i en port som låg några trappsteg upp. Jag tänkte precis resa mig för att gå ut och hjälpa henne när en förbipasserande man axlade ansvaret. Jag såg på Mamma igen. Jag kostade på mig ett leende.
    "Ah, du vet. Det är inte så lätt. Men det går framåt."
    "Du skulle skriva en roman har du sagt. Hur går det med det?"
    "Segt." Jag såg ner i bordet. Visst kunde hon vara lite jobbig, det kan väl alla morsor. Men hon ska fan ha credit för att hon alltid trott på mig och stått bakom mina val. Stuckit till mig pengar när det varit skralt. Hjälpt mig att leva som jag gjort. Aldrig, inte en enda gång sagt till mig att tänka om eller byta inriktning - göra något mer konkret, något med fast inkomst. Hon hade lyssnat till alla mina tokiga idéer. Gått i god till lån och hjälpt till med firmor jag startat och sen lagt ner.
    "Men du ska inte oroa dig, morsan. Det är saker på gång."
    Hon log på ett sätt som övertygade mig om att hon inte trodde mig men ändå stod bakom. Jag skulle kanske förstå denna naiva backning när jag själv fick barn. Man sägs ju göra allt för sin avkomma. Jag hämtade en påtår och vi började prata lite mer allmänt om livet. Hon frågade lite om Hennes Greklandresa och jag berättade vad jag visste. Tiden gick och när vi var på väg att bryta upp sa hon plötsligt efter en stunds tystnad; "Behöver du pengar?"
    Jag såg på henne en lång stund och begrundade vad hon sagt. Övervägde och sa sen; "Ja, åttahundrafemtiotusen hade hjälpt". Jag såg på henne, djupt in i ögonen, försökte se in i henne - se om det fanns där, det jag behövde. Men så skrattade hon till och sa; "Jag bjuder på kaffet".
    Jag log tillbaka och tackade.

På vägen hem gick jag in på Wirströms Järn och köpte vit takfärg, roller och skyddsplast. Jag är dock inte helt hundra på om jag orkar ta tag i det just precis nu.
_____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om mammor, konditorier, napoleonbakelser, hot, skuld maffia
Intressant.se

Fyrtiosju dagar kvar - Förklaringen

2009-08-19T13:06:00.001+02:00

Jag sitter här och ser att det snart gått två veckor sedan jag drog igång det här spektaklet. Och jag ser ju att jag har en hel del läsare och jag förundras över att ni inte kommenterar. Fast samtidigt kan jag ju förstå om ni är osäkra på det ni läser. Ni som har skrivit om mig i era bloggar eller andra forum, har alla avslutat med en ”Jag vet inte om jag tror på det här”. Först kände jag mig förolämpad men sen tänkte jag efter lite. Hur skulle jag själv reagera? Antagligen med stor skepsis. Jag skulle ställa mig ett antal frågor;
    Vem fan drar igång en blogg och skriver en historia som denna. Varför? Och det följer en stor otrovärdighet i det faktum att han, trots en påstådd anonymitet, ändå utlämnar så mycket. Vem som helst som känner denna person kan lätt förstå vem det handlar om. Inte minst figuren som kallas Han.

Jag har bloggat tidigare. Jag kan bloggvärlden, jag vet hur bloggverktygen fungerar och hur man pingar. Så det fanns inom mig. Även ordet ligger mig nära om hjärtat och jag anser att jag uttrycker mig bättre i ord än i tal. Många är de gånger då jag lämnat en situation – en diskussion eller enkelt samtal, eller ett bråk av något slag – och tänkt; fan det där borde jag ju sagt! Hur jag efteråt spelar upp situationen i huvudet fast denna gång säger jag det där träffande, coola, kloka – det där som får motståndet att tystna. När jag skriver har jag makten.
    Så när jag vaknade den där morgonen hade jag ett sånt stort behov av att ventilera – att snacka ur mig. Jag satt länge och stirrade på telefonen och undrade vem jag skulle ringa till men gav upp tanken. Antingen stod de mig för nära för att jag ville blanda in dem eller så var de bara den typen av vänner man inte vill anförtro sig till. Jag hamnade vid datorn och var på väg att skriva något i min redan existerande blogg men det kändes förstås för utlämnande. Det var då det slog mig. Sextio dagar.

Jag har sysslat med så många olika jobb i livet. Allt från hederliga åttatillfemmor till lite mer suspekta sysslor. Jag har alltid drömt om att få skriva dock. Att skriva en roman. Om jag så har stått och sorterat post eller kränkt av något elektroniskt som med största sannolikhet varit stulet har jag haft det i tankarna – samlat historier och stoff som en jävla Charles Bukowskij. Men att få tummen ur och verkligen göra det är en annan sak.
    Så där var jag, tilltufsad och öm - framför datorn och tänkte att den där författardrömmen kändes ju blek nu. Framför mig fanns en skärm och ett Internet och ett overkligt stort forum. Utan att egentligen tänka närmre på det startade jag denna blogg, skrev mitt första inlägg och postade det.

Redan andra dagen tvivlade jag. Kände hur dumt och farligt det var. Jag betänkte möjligheten att Hon skulle hitta den. Att hon skulle fatta och bli bestört. Skraj. Hon hade ingen större inblick i de tvivelaktiga delarna av mitt liv. Hon visste lite om lite men jag kanske inte berättade rakt ut om alla affärer som gick igenom eller i stöpet. Jag var ju ”mellan jobb” med A-kassa så att lite pengar fanns var inte jättekonstigt. Skulle hon läsa var alltså chansen att hon kände sig lurad överhängande men jag visste ju att hon inte läser bloggar. Hon tycker det är larvigt. Hon förstår inte varför folk vill läsa om andras ointressanta liv.
    ”Men det finns bloggar som är jävligt välskrivna och intressanta också”, försökte jag men hon fnös bara.
    ”Jag läser DN och böcker”, sa hon den gången och jag irriterades över hennes inställning. En kultursnobbism, en konserativ jävla mossig inställning. ”Bloggar är mer än Kenza, Kissie och alla andra smeknamn och z:an och blondiner”, försökte jag fåfängt men porten var stängd.
    Hon skulle inte hitta Sextio Dagar om så någon pekade ut den och läste högt för henne. Jag var tämligen säker där.
    Han då. Jag har ingen aning om Han läser bloggar men jag har känslan av att han inte gör det. Och gör han det så är jag inte säker på att det spelar någon roll. Kanske skulle han till och med njuta av att få vältra sig i min rädsla och meningslösa försöka att ändra på mitt öde.

Dag tre såg jag hur besöksstatistiken började stiga. Jag blev förundrad. Jag tänkte på de bloggar jag drivit förut. Som efter flera månader kom upp i de antal träffar denna blogg redan hade. Och här slog fåfängan till. Jag medger att jag blev lite hänförd – jag tänkte att fan; det här blir mitt legasy. Mitt arv till eftervärlden. Något jag var tvungen att genomföra oavsett vad. Min roman.

Och här är vi nu. Jag erkänner att jag är en biprodukt av dokusåpasjukan. Det sätt att exponera sig själv – ett sätt jag tidigare föraktat – har blivit mitt eget. Jag sitter här och öppnar upp min trenchcoat och ber er titta och jag går igång på det.

Därför vågar jag nu skriva detta som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag tänkte tidigt att jag inte skulle tala till min publik, mina läsare. För då skulle min trovärdighet sjunka ytterligare. Jag ville verka som en desperat, förvirrad man utan verklighetsförankring som tanklöst skrev och skrev mest för sig själv och för sin egen skull - och inte som en läsarhungrig bloggare.
    Nu ber jag er istället sprida ut min blogg ytterligare. Prata om den, skriv om den, tipsa om den. För bloggandet är ett direkt forum och Sextio Dagar har kommit att bli en följetong. Ju längre jag kommer i min berättelse desto mer blir det att läsa på.
    Dessutom tänker jag på det ni alla har lagt till efter det att ni skrivit att ni inte tror att min blogg är på riktigt; ”…men det spelar ingen roll för den är som en roman”. Och efter denna förklaring behöver jag inte förklara hur dessa ord får mig att må. Ni har rätt. Det spelar ingen roll vad ni tror.

Och ni; jag heter inte Manne egentligen…

________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om förklaringar, hot, maffia, skuld
Intressant.se

Fyrtioåtta dagar kvar - Misshandeln

2009-08-17T17:16:00.006+02:00

Jag kände mig iakttagen där jag gick. Det var mitt på dagen och jag befann mig bland andra fotgängare på trottoaren invid en trafikerad gata men ändå kände jag mig så ensam. Så utsatt. Jag skyndade på mina steg och rundade ett hörn. Det var varmt, över trettio grader, och den lilla fartökning jag gjort fick mig att omedelbart börja svettas. Jag fortsatte kvarteret ner och hörde vågskvalp och jag upptäckte att gatan jag gick på var kantad med palmer. Var var jag? Men den tanken tilläts inte utvecklas mer än så för sekunden senare föll jag till marken. Trottoaren var rikligt uppvärmd av den starka solen. Någon har puttat till mig bakifrån, tänkte jag och vände mig om - såg upp på tre figurer. Han och hans två gorillor. Han började skratta och gav en order utan att förklara sig närmre.
    ”Gör honom illa.”, sa han bara – så enkelt och effektivt.
    Gorillorna steg fram och började sparka mig där jag låg. Över hela kroppen matades spark efter spark och jag förundrades över att det inte gjorde så ont. Det kändes mer som små puttar. Och vilka små fötter dom hade med tanke på att dom var så enormt stora i övrigt. Men så kom en av sparkarna att träffa min näsa och det kändes faktiskt. Jag skrek till och vaknade.

Lillkillen låg tvärs över sängen med huvudet invid Henne och fötterna vid mig. Han var inne i nåt; ett slagsmål på dagis kanske eller så sprang han bara – i mitt ansikte. Mitt skrik hade inte väckt honom för han fortsatte veva med sina små fötter men hon, som är rätt lättväckt, satte sig upp och fick syn på mig och min blödande snok. Klockan var 05.20. Jag gick upp och stoppade näsan full med bomull och gick sedan in till min sovande brorson och min fnittriga flickvän och försökte somna om. Vi hade flyttat lillkillen i lodrät position men innan jag hann somna var han tillbaka i sitt ansiktssparkarläge. Jag gick upp och la mig på soffan.
    Kvart över sex väcktes jag av att lillkillen stod framför sig i sin pyjamas och sitt gosedjur i handen. När vi stirrat på varandra ett tag utan att säga något lyfte han sin lediga hand, tog tag i bomullstussen och drog ut den ur min ömma näsa. Han såg på det intorkade blodet en stund innan han la den ifrån sig.
    ”Jag har bajsat…”, sa han bara som om det var det mest naturliga i världen. Vilket det ju faktiskt är.

Nu är han inlämnad på dagis och jag är ensam här igen. Tänkte faktiskt gå och lägga mig en stund. Jag har ju varit vaken och ritat krumelurer sedan tjugo över sex. God natt.

_____________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om övernattningar, barnvakt, näsblod, hot maffia, skuld
Intressant.se

Fyrtionio dagar kvar - Lillkillen

2009-08-17T15:33:00.003+02:00

Jag vaknade av att brorsan ringde och hade försatt sig själv i en knipa. Han skulle hämta lillkillen från dagis var det tänkt men så hade ett jobb som han planerat röja undan på en förmiddag dragit ut på tiden. Det var vanligt förekommande i hans bransch- reklamfilmsbranschen. Han kom helt enkelt inte ifrån och hans fru var på ett jobb i Göteborg och skulle stanna över natten. Dom hade sina karriärer men jag klandrar dom inte. Dom är bra föräldrar som väldigt sällan låter jobb gå före lillkillen. Det har dom gjort till en regel och det hedrar dom. De jobbar så mycket dom behöver och tackar nej till uppdrag om månadsekonomin är clearad – som brorsan förklarar det - för att kunna vara hemma många dagar i veckan med lillkillen. Jag tror att det är en halvlögn. Jag tror tanken var sådan från början men brorsan brottas i en tuff och åtråvärd bransch som lätt släpper en om man börjar tacka nej. Om man inte bockar tacksamt till alla erbjudanden som dyker upp – skambud eller inte. Och sen blev det ju finanskris också.
Jag sa bara ja och när brorsan även flaggade för en eventuell övernattning var jag lika positivt inställd. Den där lillkillen får tankarna åt andra håll. Han lämnar inget utrymme till självömkan.

Farbror Manne infann sig på dagis 14.58. Jag hade hämtat några gånger innan och personalen kände igen mig. Vi hälsade och jag förklarade att det kört ihop sig för brorsan och den jordnära fröken förstod och uttryckte sin glädje i att lillkillen hade så många runt omkring sig som tyckte så mycket om honom. Det var en trygghet. Jag höll med.
Sen fick han syn på mig, den lille, och kom springande. ”Maaannnen, skrek han och satte mig på huk för att möta hans kram. Vi gillar varandra. Det är ett starkt band mellan oss och allt går lätt med mig. All den trots, alla de bråk som hans föräldrar ofta berättade om; den sidan såg jag aldrig. Jag var ju inte hans farsa, Det var väl så enkelt. Jag satte inte upp några regler eller gränser. Snarare tvärtom. Det var liksom inte min uppgift. Jag var lekfarbrorn. Jag var Mannen – som han felaktigt kallat mig när han precis börjat prata och det hade ju satt sig förstått. Mannen.
”Vad ska vi göra idag, Mannen?” frågade han med en stor dos förväntan i kroppen.
”Vi får se, kompis”, sa jag och rufsade om hans hår.

Så hamnade vi i en lekplats och han satte direkt igång att klättra i en rätt avancerad klätterställning ämnad barn som var äldre än lillkillen. Jag gick bredvid på marken och guidade honom framåt i konstruktionen av rep och fogar. Han klarade uppgiften med bravur och jag kom att tänka på min egen barndom. Jag hade alltid varit den vilde, tanklöse som sprang rakt mot stup och klättrade högre än vad som kanske ar hälsosamt. Mina föräldrar uttryckte ofta att dom hade hjärtat i halsgropen när jag plötsligt for iväg mot något. Min bror var annorlunda. Han var en tänkare som satt och såg på – tog det försiktigt. Han ritade och konstruerade. Det lustiga var att trots min våghalsighet var dt oftast han som slog sig. Jag hade liksom koll på min kropp och tänjde förvisso alla gränser men o0m jag råkade falla hade jag på något vis lärt mig att falla så det inte gjorde så ont.
Och så fick brorsan en son som till utseendet var en kopia av honom själv – men till sättet påminde så mycket om mig. Det är lite lustigt. Dom tyckte det var jobbigt i början minns jag men det var ju bara att släppa taget lite och försöka slappna av. Annars var det bara bråk och tillsägelser. Så dom resignerade också kan man ju säga… till en treåring.

Lillkillen hade tagit sig ner till marken och sprang bort mot rutschkanan. Jag gick sakta efter och plötsligt fylldes jag av vemod. För första gången i mitt liv drabbades jag av ett längt efter egna barn. Jag blev helt nockad av den nya känslan. Den kom så plötsligt och oannonserad. Jag blev tvungen att sätta mig ner på en mur och andas lite, försöka komma underfund med varför en insikt som ju borde vara så härlig gjorde mig sorgsen. Jag insåg snabbt att det hade med Honom att göra. Om det sket sig, om det gick som Han verkade hoppas på, då skulle jag ju inte ha tid kvar att genomleva en graviditet. Jag kände hur jag plötsligt blev tårmild, hur de lyckliga härliga känslor som väckts i mig – pappagenen – krockade med en hopplöshet och modlöshet och öppnade upp mina tårkanaler. Jag kände mig samtidigt fånig som satt och bölade på en lekplats men inga av mammorna som stod i närheten verkade se mig, eller låtsades att inte göra det i alla fall – deras barn däremot; dom tokstirrade. Och efter ett kort tag kände jag att lillkillen hoppade upp bredvid mig på muren. Jag såg på hans lilla ansikte, hans långhåriga frisyr och mulliga kinder.
”Vad är det, mannen?”, sa han och jag kunde inte låta bli och le åt hans lillgamla sätt.
”Äsch, det är inget vidare hurredu.”, sa jag och torkade ansiktet med tröjärmen.
”Har du slagit dig?”
”Nej, det är inte det… jag…” Jag pausade en kort stund och betänkte vad som höll på att hända men det gick inte att stoppa. Det var ingen idé att försöka. På samma sätt som denna blogg har blivit ett medel att rensa, ett sätt att få ur sig alla tankar och skit som finns inom mig. På samma sätt blev lillkillen en kanal för jag visste att han skulle lyssna utan att begripa.
”Jag sitter i skiten, lillkillen”, började jag och sen fortsatte det bara. Jag berättade om de två typerna som jag litat och trott på. Jag berättade om hur en avlägsen bekant introducerat mig för Honom och hur vår kontakt etablerats. Jag berättade om pengarna och om blåsningen och frustrationen. Jag berättade om mina försök att få Honom att förstå och hur Han inte alls gjort det. Jag berättade om de sextio dagarna jag fått på mig och att det nu var fyrtionio kvar. Sen var jag tömd. Lillkillen tittade på mig en stund och sa sedan;
”Såja, Mannen. Nu vi ska köpa en glass”
Och vad fan – så blev det.

Min bror ringde några timmar senare och lät bestört och svor över fallerande teknik och kunder som la sig i petitesser.
”Kunde han sova hos er?” kom det till sist och jag sa att det var lugnt. Jag fick en lång beskrivning på hur allt skulle gå till. I hans väska låg tydligen allt från pyjamas till böcker och gosedjur och det angavs tider och instruktioner om tandborstning och mjölkmängder. Jag tänkte att jag inte kommer att minnas hälften men jag mmade och lät honom berätta. Det löser sig nog tänkte jag,

Och det gjorde det för nu ligger han där i vår säng och sover och jag och Hon har utbytt blickar som tyder på att vi går i liknande tankar.

Dessvärre.

________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld, dagis, karriärer, brorssöner, lillkillen
Intressant.se

Femtio dagar kvar - Yxmannen

2009-08-16T20:05:00.004+02:00

Söndag. Vaknade ensam i sängen. Jag låg kvar en stund och bara drog mig. Lät mig själv vara. Jag varken funderade eller inte funderade. Jag var bara. Och när jag varit bara en tillräcklig stund gick jag upp och fann Henne i soffan med 3D- boken med skräckbilder. Hon var inne i den. Bokstavligen. Hon sa; "Waow, var har den här boken stått någonstans."
Jag gjorde en gest mot bokhyllan och satte mig bredvid henne.
"Vadå? ser du nåt, eller?", undrade jag med stor skepsis.
"Massor" Hon log och blinkade några gånger med ögonen - återgick till det verkliga rummet. Sen räckte hon mig boken. "Prova!"
"Jag har försökt." sa jag. "Men jag har glömt hur man gör."
"Jag ska visa", sa hon, bläddrade fram en ny sida i boken och placerade den i mina händer. "Håll den rätt nära ansiktet. Se förbi den, som om du kollar på en punkt en halvmeter bakom boken. Sen är det bara att vänta."
Jag gjorde som hon sa och väntade. Sidan var täckt av ett blått mönster med återkommande, blodiga yxor. Jag satt så en stund och det kändes dumt. Inget hände. Jag var nära att ge upp när hon sa:
"Om det inte händer nåt kan du testa att helt kort kasta ögonen i kors och låta dom glida tillbaka i position liksom. Fattar du?"
Jag nickade och gjorde som hon sa. Plötsligt såg jag något; konturer började sticka ut ur sidan, ur bilden, fortfarande oerhört diffust men ändå; en struktur. Hon uppfattade hur jag lät blicken glida runt och undersöka sidan.
"Nu ser du nåt, eller hur? Dra då boken sakta från dig. Sakta sakta. Om du känner hur du börjar tappa bilden stanna upp och skela lite. Efter ett tag borde du se motivet."
Och det gjorde jag. En gammal, men mycket kraftfull man med vansinnig blick sprang ut ur boken med en yxa i högsta hugg - med uppsåt att drämma den i skallen på mig. Jag blev häpen. Jag såg på mannen som stod som pausad i sitt utfall. Det var slående likt. Jag började le. Hon såg nyfiket på mig.
"Vad ser du?", frågade hon och jag skrattade till.
"Det är nån som försöker ta mitt liv" sa jag.
"Är det kul?"
"Nä, men gubben är på pricken lik någon jag känner."
"Vem då?"
"Du vet inte vem han är.", sa jag och kände att jag fått nog. Jag försökte blinka och vida blicken men gubbfan var envis och klamrade sig kvar.
"Usch, hur fan blir man av med han då?", frågade jag och kände att jag faktiskt lät lite skakad.
"Stäng boken", sa hon som är så klok.

Och så gjorde jag det.

__________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om 3D- bilder, yxmän, hot, skuld maffia
Intressant.se

Femtioen dagar kvar - Grannen

2009-08-15T18:03:00.005+02:00

”Vad är det för fläckar i taket?”, sa Hon som ju var ledig. Vi låg på rygg och stirrade uppåt efter en mindre lyckad intim stund. ”Vadå?”, sa jag men ångrade mig genast och la till; ”Jaså, dom där… det är väl inget”. Hon vände sig mot mig. ”Något är det ju. Det är vita fläckar?”. Jag nickade och tänkte en liten stund. ”Jag målade över den bruna fläcken, jag trodde det skulle bli bättre så här – men jag vet inte. Det här är nästan mer störigt.” Vi såg på fläckarna igen. ”Dom försvinner om man kisar”, sa jag. Och så kisade vi.

Sen gick vi upp. Tog det lugnt. Tänkte över alternativet att måla om taket men tog inga riktiga beslut. Det är ett hästjobb att plasta in allt och köra tre strykningar och tork och lukt. Vi enades om att vi skulle gå in på järnaffären på Folkungagatan och höra oss för lite. Kanske fanns det en bättre lösning. Sen kunde vi ju ta en sväng förbi Nytorget och köpa en kaffe på String, tyckte hon och jag nickade.
När vi skulle gå hittade jag inte min mobil. Vi letade runt en stund på alla logiska ställen men den var ingenstans. Hon föreslog att jag skulle ringa den och så kunde vi kanske höra signalen någonstans ifrån. Sagt och gjort. Jag slog mitt eget nummer och tryckte på knappen. Det var fullkomligt tyst i lägenheten. Jag höll telefonen i midjehöjd för jag räknade inte med att någon skulle svara och när någon gjorde det blev jag först helt perplex.
”Hallå?”, sa någon.
Jag såg ner på telefonen. Hon såg förvånat på mig och gjorde en gest mot mig som kunde tolkas som; men säg nåt då!
”Hallå!”, sa rösten igen med en betydligt mer aggressiv framtoning än tidigare. Jag lyfte luren till örat.
”Hallå.”, sa jag, ”Vem är det?”
”Vem jag är? Vem fan är du?”
Jag var på vippen att svara för hans röstläge var sådant att man omedelbart kände sig manad att lyda. Men så hejdade mig och insåg vad som hänt. Jag hade ju blivit bestulen.
”Du pratar i min telefon så jag tycker du kan svara först.”, sa jag och försökte låta auktoritär.
”Din telefon låg i min bil i morse så jag sätter emot. Bollen ligger hos dig.”, sa han och lät också auktoritär - fast på riktigt. Svetten sprang omedelbart läck i mitt hårfäste. Hon såg undrande på mig. Hur fan skulle jag lösa det här då, tänkte jag och höll käften. Han röt till i andra luren.
”Jag är på väg till snuten nu. Du sitter du skiten, kompis”
Jag la på och knep ihop ögonen. Smart drag, Shrerlock. Hon frågade vem det var som hade telefonen. ”Jag vet inte”, ljög jag. ”Han påstod att han hittat den i sin bil.”
”Men det är ju helt galet”, sa hon. ”Hur skulle den hamnat där?”
”Jag vet inte”, ljög jag igen och la till; ”Men han var på väg till polisen nu.”
”Ge mig luren”, sa hon och jag lydde omedelbart. Hon ringde upp honom. Grannen. Och bad honom ta sitt förnuft till fånga. Jag hade självfallet tappat telefonen tidigare under dagen eller blivit bestulen på den, hävdade hon. Hon försäkrade att jag inte var en biltjuv eller vad han nu misstänkte mig för. Hon bad vidare om att möta oss så jag kunde få min lur tillbaka. Och han svalde allt. Hon var trovärdig för hon ljög ju inte. Hon var i alla fall inte medveten om det.
Så kom det sig att vi tog en fika med Grannen på ett fik vid Polisstationen vid Torkel Knutssongatan. Han var upprörd när han kom för polisen hade inte tagit honom på allvar. Bilen var ju tillbaka sa dom och hade sen frågat om den blivit vandaliserad? Han svarade att den ju inte blivit det. Och då sa dom bara att han skulle vara glad. Nån unge hade tagit den på en joyride bara. De hade viktigare saker för sig än att dra igång en utredning på ett brott som redan löst sig. Det ända han blivit bestulen på var ju lite soppa.
Sen kände han igen mig som sin granne. Han bad om ursäkt för sitt tanklösa beteende tidigare. När det stått ”älskling ringer” på displayen hade han kört på som en ångvält sa han. Jag sa att det var lugnt men att jag visst blivit lite rädd och lagt på. Han skrattade till.
”Vi borde dra igång ett medborgargarde”, tyckte han och gav mig sitt visitkort.
”Ska dom sno mobiler och bilar… och sen då? Och vad gör polisen?”
Vi nickade osäkert och sen ursäktade han och gick. Vi såg på varandra och blev fulla i skratt. Fast av olika anledningar.
”Vilken jävla snubbe”, sa hon och jag nickade.

Nu ligger hon i badet. Min räddare i nöden. Tänk om jag skulle berätta allt. Hela skiten om pengarna och Han. Skulle hon kanske lösa det också? Eller skulle hon dra?

___________________________________________________

Läs även andra bloggares åsikter om Grannar, polisanmälningar, bilstöld, mobilstöld, flax
Intressant.se

Femtiotvå dagar kvar - BMW Z4

2009-08-15T01:15:00.004+02:00

Jag gick ut, såg upp och tänkte att idag kommer det nog regna en skvätt. Ömsom svarta moln, ömsom blåa stripor. Himlen var hotfull och inbjudande på samma gång. Precis som Han, tänkte jag och log bitterljuvt.
Jag har ju liksom ingen plan än. Jag bara går runt och försöker glömma men ändå uppstår minnet av Han hela tiden. Så vad? Nu har det gått över en vecka och det finns inga idéer - inga hållbara i alla fall. Men å andra sidan; hur ser en hållbar idé ut i detta fall? Det finns inga verklighetsförankrade uppslag som kan generera den fantasisumma han kräver mig på. Det är inte hållbart. Och han måste veta om det. Han njuter säkert av att veta det, den sjuka fan. Och just därför, intalade jag mig själv och tog klivet från porten ut på trottoaren och sedan vidare över gatan, precis och just därför måste jag få ihop pengarna på något jävla sätt. Det måste finnas ett sätt. Det gör det alltid.
Och det var i exakt i samma stund som jag formulerade den tanken – det gör det alltid – som jag såg den extremt välklädda mannen vika in mot en port och i samma rörelse som han fick upp nycklarna till sin lägenhet ur kavajfickan så rasade också något ut. En bilnyckel. Han talade högt i en mobil och märkte inte att han tappat något. Han sa; ”Nää, det kan du glömma, jag går upp till sängen nu och kryper ner och kommer inte att lämna sovrummet på hela dagen – det var hårt i natt”
Han vände sig om innan han öppnade porten – kanske gör vi alla det – liksom ser sig om efter en fara av ren djuriskt gammal instinkt från tiden som apa. Han fick syn på mig och blinkade kort med ena ögat. Jag kände omedelbart igen honom som mannen mitt emot. Mannen som stått och kollat in mig här om morgonen när jag testade nostalgiska 3D-bilder. Jag hejdade min tänkta upplysning om hans tappade nyckel och nickade istället bara kort och lät honom försvinna in. Jag såg nyckeln ligga där på trottoaren och upprepade tanken.

Det måste finnas ett sätt. Det gör det alltid.

Jag lyssnade till orden i mitt huvud som om de var uttalade av ödet. Eller Gud kanske – om man nu tror på honom. Jag visste inte säkert men min magkänsla sa till mig att jag mycket väl visste till vilken bil nyckeln skulle passa.

Jag hittade den två kvarter bort - parkerad mellan en SAAB och en Toyota. Jag såg mig omkring och tänkte att jag kan ju ha fel. Hade jag haft en magkänsla att lita på hade jag aldrig stått här nu i stånd att stjäla en bil. Då hade jag istället suttit i en by utanför Nice, sett ut genom ett blåmålat fönster över en makalös utsikt och skrivit min debutroman. Men den där grannen och den här bilen kändes som ett äkta par. Jag försökte föreställa mig honom i andra bilar men det gick inte. Det måste vara rätt. BMW Z4 läste jag på karossen. Jag tog ett djupt andetag och stack nyckeln i låset. Vred om. Det klickade till när dörren öppnades och när jag steg in i den låga bilen försökte få det att se ut som om jag gjort det tusentals gånger tidigare.

Jag hade sannerligen aldrig åkt en bil som liknade denna förut. Den svarade omedelbart på allt jag bad den om och det var med nöd och näppe som jag höll mig till hastighetsbegränsningarna. Jag mindes min senaste bil. En stor, svart Volvo kombi från åttiotalet som bara startade om man bad snällt och skrek och gnisslade och skakade så fort man åkte snabbare än sjuttio kilometer i timmen. Men denna bil var ingenting som min gamla Volvo. Jag tänkte att jag måste ta mig ut ur stan. Ut på någon väg där jag kunde bränna på lite. Jag smekte gasen med foten och skrattade till som ett barn i en godisaffär.

Folk såg på mig, på min bil. Jag kan medge att det roade mig lite att vara center of attention. I folks blickfång. Det hade börjat regna lite och jag gled som på måfå genom centrum. Jag vet inte hur jag hamnade där men plötslig stod jag vid ett rödljus vid Stureplan. Det var som om bilen tagit sig dit av egen vilja. Som om det var där en kände sig hemma. Folk stod och skyddade sig för regnet under svampen. Unga, snygga människor. De såg på mig och bilen och jag drabbades av en obehaglig tanke. Vem som helst av dessa människor kan känna igen den. Vem som helst kan plötsligt känna igen bilen och se att fel person styr den. Jag menar; hur många såna här bilar finns det i Stockholm? Inte skitmånga.

Jag försökte göra mig osynlig men det var svårt. I en sån här bil är man inte det. Själva tanken med att ha ett sånt här fordon är ju att sticka ut. Någon pekade mot mig. Var det bara för att han gillade bilen eller skulle han snart börja skrika på polis. Fan, varför blir det aldrig grönt tänkte jag och såg upp mot Sturegatan och tänkte mig en flyktväg ut via Roslagstull. Mannen som pekat vände sig mot sina vänner och jag såg att de skrattade till. Verkade lugnt. Så blev det grönt och jag svängde höger.

Jag parkerade vid en trafikplats strax utanför stan och steg ut. Jag såg på bilen och undrade vad fan jag sysslade med. Som styrd av ödet? Mot vadå? Vad ska jag göra med den? Skulle jag köra den till Honom och säga att det är en delbetalning. Vad kan den vara värd? En halv miljon ny? Stulen, utan papper? Det var ingen idé att spekulera.

Jag mindes en gammal polare från högstadiet som jag vet hade sysslat en del med bilstöld. Jag tror han åkte dit. Eller var det bara ett rykte? Nu var han hur som helst ute och dessutom tvåbarnsfar visste jag för vi var vänner på Facebook. Han sitter med två barn i knäet på sin profilbild. Och skrattar. Och barnen skrattar också. Kunde jag ringa honom? Jag tänkte att det nog inte var en bra idé, gick runt bilen och såg registreringsplåten. Där stod ett förnamn. Jag misstänkte att namnet tillhörde min granne och att om han varit bekant med någon av människorna som stod runt Stureplan så var han också varse om att hans bil åkte runt utan honom. Hans bil var inte bara en ovanlig bil; den var en ovanlig bil med ett namn i röven.

Det här var ingen bra dag. Jag tog ett beslut bara för att jag var tvungen att göra något. Han svarade efter tre signaler.

”Hej, det här är Manne.”, sa jag och förbannade mig själv för att jag svajade på rösten.

”Mannelito!”, sa han och påstod att han tyckte det var roligt att höra från mig. ”Har du något till mig?”

Han lät nästan lite road av sin fråga. Som om den i själva verket var ett skämt. Jag harklade mig och sa att jag faktiskt hade det.

”Vadå?”

”En bil.”

”En bil?”

Han tystnade. Jag väntade. Den fina regnet och den ivriga vinden hördes i lövkronorna längst vägkanten.

”Men, Manne. Jag behöver ingen bil. Jag har redan två”

”Det här är en fin bil.”, sa jag och ångrade mig genast. ”Jag menade inte att dina bilar inte är det utan att bilen jag har är en bil du kan sälja.”

”Har du papper på den, Manne?”

Jag hejdade mig i några sekunder och svarade sedan nekande.

”Hur ska jag då kunna säja den?”

”Jag tänkte att du kanske hade kontakter…”

Han avbröt mig och nu nästan skrek han; ”Om du lånar ut något till någon förväntar du dig att få samma sak tillbaka. Du lånade pengar av mig Manne och det är pengar jag vill ha. Inte en stulen bil som säkert är lyst redan. Sälj den själv.”

”Jag vet inte hur man gör”, erkände jag fånigt.

”Varför snodde du den då?

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag kände mig så otroligt dum där jag stod mitt i ett regn längst en motorväg med en bil som blivit mer av ett problem än en lösning.

”Du kanske inte har fattat allvaret här riktigt, Manne,”

”Nej…”

”Gör det då!”, sa han och la på.

När jag kom tillbaka till vår gata såg jag att någon tagit parkeringsplatsen. Jag cirkulerade lite tills jag hittade en ny parkering en bit därifrån och hoppades att grannen var en sån som ibland glömmer var han ställt bilen kvällen innan. Jag stängde av motorn och satt lite i tystnaden, i lädersätet. Han ville inte ha en bil, tänkte jag. Han skulle säkert kunna kränga den och få rätt bra pengar men jag insåg plötsligt att det inte var pengarna som var problemet. Pengar hade han så det räckte och blev över. Det handlade om rutin och respekt. Han skulle neka mig allt annat än precis det vi kommit överens om för att han kunde. För att det inte spelade någon roll om han blev tvungen att döda mig. Den här dealen kunde inte omformuleras.

Jag låste bilen och gick bort till min grannes port. Jag testade samma kod som vårt hus hade och det funkade. Då jag sett honom i fönstret mitt emot vårt så bodde vi på samma våningsplan och jag kände ju redan till hans förnamn. På brevlådan stod även ett efternamn. Han var en Von. Jag droppade nyckeln på golvet utanför dörren och gick ner för trappan, ut och över gatan, in och uppför trappan. Hem. Hon satt i soffan och undrade var jag varit. Jag tyckte hennes tonfall var lite väl strängt och undrade vad klockan var. ”Halv tolv”, sa hon och jag förvånades över hur fort tiden kan gå.

__________________________________________________

Läs även andra bloggares åsikter om BMW Z4, hot, maffia, skuld, bilstöld
Intressant.se

Femtiotre dagar kvar - Gymveteranen

2009-08-12T23:32:00.004+02:00

Vaknade av att telefonen ringde. Vågade inte ens kolla på den. Kisade mot taket. Upptäckte att fläckarna försvann om man kisade. Undrade om Han också gjorde det. Försvann om man kisade. Mindes en gammal bok som stod kvarglömd i bokhyllan och gick upp. Telefonen ringde igen men jag sket i det.
Det var en bok från nittiotalet med såna där 3D- bilder. I just denna bok var ämnet skräck och i ett facit som man fann i slutet kunde man se att de tredimensionella illustrationerna skulle komma att föreställa monster, skellett och spöken. Jag höll boken mot nästippen och förställde blicken. Kisade. Försatte ögonen i kors. Försökte hitta något slags fokus. Vad som helst. Sen sakta, sakta – i en knappt märkbar rörelse – drog jag boken ifrån mig. Och framför mina uppspärrade gluggar materialiserades – ingenting! Jag vände blad, bytte till en sida med ett rapportmönster av dödskallar och yxor. Upprepade proceduren. Ingenting. Efter ett tiotal försök gav jag upp. Jag , som varit 3D- mästare på högstadiet och levt bland varelserna i det horrorland boken kunde väcka till liv, hade tappat min förmåga. Hopplöst. Jag slängde boken i soffan och såg ut genom fönstret. Såg en man stå i dyr kostym i huset mitt emot. Han flinande mot mig. Jag; som stod i kalsonger och som ägnat tjugo minuter av morgonen till att stoppa näsan i en bok och sakta fört den från mig flinade inte. Om han var obekant med 3D-bilder så måste jag framstått som fullkomligt förvirrad. Om han däremot kände till 3D-bilder? Jag är inte säker på att det spelat någon roll. Undrar hur länge han stirrat. Jag gav honom fingret och släppte ner persiennen.

Efter att jag kort därefter fått syn på min egen spegelbild – sett det orakade ansiktet, den spensliga kroppen som tycktes smalnat av ordentligt på bara några dagar, sett dom där svarta ringarna under ögonen – det var i och med denna syn jag bestämde mig för att sticka ner till gymet. Och när jag nu satt där på en bänk i omklädningsrummet och försökte förmå mig själv att resa mig upp och gå ut dit till hårdrocken och svetten och alla tuttar och sprickfärdiga biceps och pannband – då började jag plötsligt att gråta. Jag blev helt tagen på sängen. Dammen brast liksom och jag kunde inte stoppa det. Värsta lilleskuttskuren öste ner på plastgolvet och jag gjorde allt jag kunde för att sluta. Men det var lönlöst. Så hörde jag hur någon tog i handtaget. Jag frammanade all möjlig orimlig kraft som fanns gömd i min ynkliga kropp och bet ihop. Fick tag i min handduk och började låtsastorka håret. Gömde mitt rödmosiga ansikte. Jag hörde en stor mans tunga steg runda hörnet och stanna upp. Precis framför mig. En sekund gick och sen sa han; ”Vad fan, du ska torka dig i duschrummet. Nu blev jag helt blöt om strumpan ju!”
Jag kikade fram och såg att två randiga tubsockor stod mitt i lilleskuttpölen. Jag såg upp och mötte strumpornas ägare. Det var en gymveteran. Jag hade sett honom förr. En riktig krutgubbe med tatueringar och muskler av järn som lyfte skiten ur vilken jävla bodybuilder som helst. Han såg på mina rödgråtna ögon och hörde min ursäkt innan jag reste mig och helt resolut lämnade omklädningsrummet utan ytterligare förklaring.
Jag kunde gått hem bara, skitit i kläderna i skåpet och bara gått. Men det gjorde jag ju inte. Jag tänkte att; nu är jag här och omklädd och jag behöver uppenbarligen en dos endorfiner. Jag tog mig samman och började med uppvärmning. Tio minuter rodd. Svetten blandades med spåren efter tårarna och jag började nog se rätt normal ut - för att vara på ett gym alltså. Sen gick jag raskt på några benövningar. Jag kände mig faktiskt taggad. Gymveteranen kom ut i lokalen iklädd sitt lilla linne och korta röda shorts. Han hade - trots sin höga ålder – en kropp att vara avundsjuk på. Jag bytte till en krånglig maskin som tränade axlar på ett obekvämt sätt. Gymveteranen gick rakt förbi alla maskiner och ställde sig framför spegeln och hantelraden. Han plockade upp ett par riktiga klumpar – lättsamt - och gav mig en granskande blick genom spegeln innan han började pumpa.
Jävla gubbe, tänkte jag. Tror att han är så jävla stark och manlig i sitt fåniga brottarlinne, tänkte jag vidare och tappade greppet om min maskin så hela stapeln med tyngder rasade med en högljudd smäll. En instruktör gav mig en blick men jag ignorerade den och gick ett varv i lokalen. Letade utmaningen. Fann den i bänkpressen. En rätt bitig kille blev just klar och reste sig.
”Är den ledig?”, frågade jag. Han nickade, granskade mig helt kort och böjde sig sen fram för att haka av sina många vikter från stången. Jag höjde en avvärjande hand.
”Det är lugnt.”, sa jag. ”Jag tänkte börja lite lätt”.
Jag blinkade åt honom men han log inte. Han bara skakade kort på huvudet och gick bort mot vattenfontänen. Jag la mig ner och kastade en snabb blick mot gymveteranen. Han stod några meter bort och pumpade otröttligt. Jag nickade kaxigt åt honom genom spegeln och fattade stången, tog ett djupt andetag och lyfte.
Åh, dra åt helvete, tänkte jag när jag kände hur armarna vek sig fullständigt. Sen svartnade det för ögonen. Innan smällen måste det varit för det gjorde aldrig ont. Som om kroppen tänkte; aj aj det här kan inte sluta bra – och sen bara la av för att medvetet somna ifrån det jobbiga. När jag såg upp igen stod han där, gymveteranen, och lyfte stången från min strupe i ett enda ryck. Jag tog ett långt härligt andetag med luft och kände hur mina luftvägar var alldeles tillknöcklade men fungerande.

Jag låg ustäckt på bänken i omklädningsrummet med min handduk som kudde. Gymveteranen hade hämtat vatten åt mig och själv åt han en banan. Han stod en stund och såg tyst på mig och mumsade innan han sa; ”Tror du aldrig jag gråter då?”
”Jag vet inte”, sa jag. ”Gör du det?”
”Det är väl klart jag gör. Tror du annat är du en idiot.”
”Jag är en idiot”, resignerade jag. Han suckade och tog fram en andra banan ur sin väska. Han skulle precis börja skala den men hejdade sig.
”Ska du ha en banan?”
Jag skakade på huvudet. ”Bananas for monkeys”, sa jag och började skratta.

När jag kom hem upptäckte jag att jag hade fjorton missade samtal på mobilen. Jag hade glömt den hemma och hela dagen hade gått utan att jag saknat den. Det fann jag mycket märkligt. Jag såg att samtliga missade samtal var från min mamma och ringde upp henne. Hon verkade upprörd. ”Var har du varit?”, frågade hon i ett dramatiskt tonfall.
Jag förklarade att jag varit och tränat men hon nöjde sig inte där. Hon menade att vi inte hörts på en vecka och att hon blivit orolig.
”Men, mamma…”, försökte jag. ”Vi hörs väl inte varje vecka?”
Men det gjorde vi tydligen och dessutom hade hon fått onda aningar sa hon. ”Går allting bra för dig? Har du jobb? Vad gör du?”
”Jag har saker för mig”, sa jag bara och ursäktade mig. Sa att jag var tvungen att lägga på och att jag lovade att höra av mig i nästa vecka så vi kunde ses på en lunch. Hon köpte den historien.

Jag har saker för mig.

Jag sa det högt och hörde hur intetsägande det lät. Jag kunde väl ha hittat på något i allafall - som jag brukar. Något spännande som hon kunde ha skvallrat om vid nåt kafferep. Eller jag kunde ha blivit wild'n'crazy och helt tanklöst sagt att bloggtipsarna gillat min blogg. Då hade hon kanske blivit stolt. Om hon ens vet var en blogg är. Lilla mamma.

_____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, gym, 3D-bilder, mammor
Intressant.se

Femtiofyra dagar kvar - Påminnelsen

2009-08-12T14:29:00.003+02:00

När jag vaknade i morse hade hon redan gått. Jag låg kvar en stund i sängen. Kollade på de nya, vita fläckarna i taket. Hon hade inte sagt nåt om det. De kanske inte syntes så bra i morgondunklet för hon gick ju tidigt och skulle öppna på jobbet. Hon ser det kanske i helgen när vi ligger kvar båda två. Och när jag låg där som bäst och funderade över hur hon skulle reagera på min taffliga renovering så ringde telefonen. Först tänkte jag att jag inte skulle svara men efter sex enträgna signaler tog jag mig samman och tryckte på den gröna luren. Först förstod jag inte vem det var. Det var liksom en röst som inte presenterade sig. Rösten skämtade på ett sätt som gjorde mig osäker. Illa till mods. Som när någon vinner poäng på sitt övertag. Sen plötsligt förstod jag vem det var.

Han.

”Hur går det?”, frågade han bara. ”Hur går det, Mannelito”
Jag visste inte vad jag skulle svara.
”Det går bra”, sa jag och försökte låta trovärdig.
”Bra”, skrattade han. ”Jag gillar dig, Mannelito. Det vore så tråkigt att behöva bråka mer med dig”

Sen la han på. Istället för en påminnelse på posten – en röst i örat på morgonen. Jag låg länge kvar och höll luren tryckt mot örat fast ingen var på andra sidan tråden. Skulden i sig fanns alltid närvarande men jag kan medge att jag blivit lite blasé till problemet. På bara några få dagar, en knapp vecka, hade jag vaggats in i en känsla av att det bara skulle ordna sig. Som att jag - om femtiofyra dagar - skulle kunna traska upp på hans kontor med vad jag nu kunnat få ihop och säga att; ”Här får du din gamle skurk. Det här var vad jag fick ihop. Inte riktigt vad du lånade mig men det gick inte helt enkelt. Det fattar du säkert som har hållit på med pengar så pass länge. Jag tänkte mig en avbetalningsplan på tjugo år…”
Det kommer nog inte gå så lätt. Det finns nog ingen pardon i den mannen. Jag la ifrån mig telefonen och såg igen på fläckarna. Jävla fläckar. Nu stör de mig nästan mer än snusmärket. Måste fixa det på något vis.

_______________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om skuld, hot, maffia, telefonsamtal
intressant.se

Femtiofem dagar kvar - Mallorca

2009-08-11T13:04:00.003+02:00

Hon kom hem igår och var trött efter en lång dag med ledsna barn. Semestern hade fått en del av dem lite hemmatama, sa hon. Mycket jämmer och gråt och korta stubiner.
Så vi åt en hastig middag och sen kraschade hon i sovrummet. Jag satte mig framför teven och zappade runt tills jag fastnade framför Gone in sixty seconds med Nicholas Cage. Jag kunde inte undgå likheten. Förutom siffran sextio fanns där problematiken; skulden, tidsbegränsningen, hotet och stressen. Skillnaden är att dom faktiskt tar tag i sitt dilemma och löser det istället för att lägga sig på en soffa och se på en halvbra actionrulle. Men visst blev jag inspirerad.
Jag visste att det ofta stod en rätt fräsig sportbil på min gata – en Porsche. Jag kan inte bli mer specifik för bilar har aldrig intresserat mig. Men den såg dyr ut. Och den glänste. Jag gick fram till fönstret och såg ut. Såg att jag haft fel. Det var en BMW. Men den såg fortfarande dyr ut. Vad tänker jag? Att jag ska sno den? Sälja? Till vem?

Jag satte mig i soffan igen. Nicholas och hans crew tjuvkopplade bil efter bil. De var på god väg att klara uppgiften. Men dom var flera. Och professionella. Jag är ensam och klantig.
Borde jag kanske berätta för någon? Blanda in en till hjärna som kunde styra upp lite? Nån ambitiös typ som såg utmaningen? Som var villig att offra lite får att hjälpa en polare?

Han svarade på fjärde signalen.
”Hallå!”
”Hej det är jag?”
”Tja.”
Det blev tyst en stund. Sen frågade jag vad han gjorde.
”Packar”, sa han.
”Ska du resa?”
”Yes, jag sticker till Mallorca. Hittade en sjukt billig biljett. Jag tror att alla terrordåd har pressat ner priserna.”
”Jaha”, fick jag ur mig. Jag kunde inte dölja min förvåning.
”Hur länge blir du borta då?”
”Ett halvår, kanske längre.”
”Ett halvår?”
”Jag är så jävla trött på det här landet, Manne. Jag fixar inte en höst till – det är för deppigt. På Mallis är det ju varmt. Och långsamt.”
”Och saker sprängs i luften”, försökte jag.
”Sånt där skrämmer mig inte”, sa han bara och det var ju det jag visste. Det var ju därför jag så omsorgsfullt valt ut just denna vän ur skaran - för att han var en sån som aldrig bangade och sällan brydde sig. Så sällsynt befriad från rädslor och sociala koder.
”Tänkte du säga nåt eller?”
”Nej, jag tänkte faktiskt bara försvinna en stund. Höra av mig senare. Jag tänkte att ni säkert hade en jävligt befogad orsak att hålla mig kvar om jag berättade. Det brukar bli så.”
”Jaha”, sa jag bara. ”Ja, ja. Ha det så jävla bra då.”
Jag höll tillbaka en stark vilja att slänga på luren.
”Vadå, blir du sur nu?”
”Ja, jag blir faktiskt lite sur. Jag trodde vi var så pass tajta att man berättar när man planerar att lämna landet.”
”Det är vi, Manne. Du skulle bli den första att få vykortet. Jag tyckte att det var en kul grej liksom. Som i en film, du vet. Bara försvinna och när alla börjar undra var man är så kommer ett vykort – blankt men från Mallis. Så skulle du fatta att det var jag.”
”Hur skulle jag kunna fatta det när det inte står något på kortet?”
”Det skulle du bara. Du skulle känna det på dig. Som i Nyckel till Frihet.”
”Men där rymde ju han från ett fängelse och var efterlyst och skickade ett blankt vykort till sin polare från ett ställe de redan talat om att åka till. Det var liksom lite väntat”
”Ja?”
”Vadå ja? Det här är ju en helt annan sak ju. Du rymmer ju inte från något och vi har ju aldrig pratat om Mallorca förut. Hur skulle jag kunna lista ut att det var från dig. Vadå; Hmm… ett blankt vykort? Vad mystiskt? Det måste ju vara från dig för du har ju inte hört av dig på tre dagar? Du har förstås rymt från Sverige och bosatt sig på Mallis och kommer vara borta i ett halvt år eller mer kanske. Ja, det är ju solklart. Var fan ska du bo föresten?”
”Jag har köpt ett litet hus.”
”Va?! Har du helt slutat prata med mig eller? Har du köpt ett hus?”
”Ja, ett litet.”
”Hur hade du råd med det? Du kan väl inte få ett lån?”
”Morsan dog ju. Har jag inte sagt det? Hon hade hursomhelst sparat en del upptäckte jag. Ja, och sen såg jag det här huset på Blocket och så tänkte jag att… nämen, att vad fan, men lever ju bara en gång liksom Så jag köpte kåken för pengarna och sen hittade jag den där billiga biljetten”
Tystnad.
”Du kom och hälsa på vet jag. Så kan vi sitta på Pation och korka upp en juste Rioja. Jag har en vinkällare. Det ingick.”
Tystnad.
”Vad ville du föresten”, undrade han.
”Vadå?”
”Ja, det var väl du som ringde?”
”Nej, det var inget speciellt. Hör av dig.”

Sen la jag faktiskt på. Jag satt tyst en stund och stirrade på en tavla, ett plasttryck med motivet ”Fiskargubben” som jag köpt på en loppmarknad i Lysekil för en tia. Jag såg den där gubben och tänkte för en stund att jag skulle åka med till Mallorca. Lämna landet. Gömma mig. I vinkällaren. Men jag är ju, till skillnad från min vän, rädd för bomber.
Jag kikade ändå runt lite efter billiga biljetter men hittade inga. Jag tänkte att antingen hade han haft tur eller så hade hans ekonomiska ribba höjts i och med hans arv.
Jävla polare man har.

_____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Mallorca, flykt, hot, maffia, resor, polare
Intressant.se

Femtiosex dagar kvar - Listan

2009-08-10T12:06:00.006+02:00

Okej. Hon gick till jobbet och jag låg kvar en liten stund. En liten kort stund bara låg jag på rygg med händerna knäppta över bröstet och stirrade på en fläck i taket. Det var en fläck från en snus som jag en gång för länge sedan hivat upp där. En ren impulshandling. En stundens ingivelse. Den hade suttit kvar i en vecka innan jag äntligen hämtat en sopborste och krafsat ner den. Detta var över fem år sedan, innan Hon kommit in i mitt liv, men fläcken fanns kvar där. Varje dag sedan dess har jag sett den – ibland bara anat den, ibland verkligen tagit in den – men alltid tänkt att idag; idag ska den bort. Och sedan har jag hamnat vid frukostbordet. Liksom lämnat sovrummet och tankarna på fläcken bakom. Glömt den tills nästa morgon. Syns inte, finns inte.
      Idag skedde annorlunda dock. Jag gick upp och raka vägen till en garderob i hallen i vilken allt möjligt skit förvaras. Jag rotade fram en liten burk med vit färg som jag mindes blivit över vid något tillfälle. Jag hittade ingen pensel så jag doppade en tuss hushållspapper i färgen och hoppade upp på sängen. Jag nådde inte taket. Det var på håret – kanske tre centimeter kvar när jag stod på tå och sträckte ut mig i min fulla längd. Jag förundrades över takhöjden. Jag tänkte att om vi valt de högre sängbenen på IKEA så hade jag nått upp. Det hade uppstått en liten dyspyt när vi stod där kring hurvida vi skulle komma förvara saker i lådor därunder eller inte. Jag tyckte det var praktiskt. Hon tyckte det var fult. Hon tog hem segern. Hade det praktiska fått ta plats före det estetiska hade jag inte haft något problem där jag nu stod och höll upp armen mot taket som om den skulle börja växa av tanke kraft. Som den där gummimannen i Fantastic Four.
      Så började jag hoppa. Jag upptäckte att madrassen hade en rätt bra studs och tog i lite mer. Tänkte att min brorson hade diggat det här. Han, som inte får hoppa i sängen. Relativt snabbt var jag uppe i takhöjd och började dutta. Först missade jag helt men sen fick jag till en serie av tre perfekt placerade tryck och fläcken var borta. Jag stannade upp och såg på vad jag åstadkommit. Den nya färgen avslöjade att taket gulnat lite under åren. En ny fläck hade uppstått. En vit fläck – eller två efter som den första dutten hamnat någon centimeter bort. Jag förkastade en fåfäng idé som gick ut på att dutta hela taket med sänghopp. Jag tänkte att två vita fläckar ändå är bättre än en brun fläck. Dessutom kanske inte skillnaden var lika stor när färgen väl torkat. Jag tänkte att detta var en nystart. Jag tänkte att nu - nu jävlar.

Efter frukost slog jag upp en sida i ett block jag köpt någon gång men aldrig använt. Jag skrev med en blå bläckpenna; Hur jag skaffar pengar snabbt:
      Jag såg på orden rätt långe. Sen skrev jag;

1. Rånar en bank.

Jag flinade åt tanken. För det första gillade jag inte vapen. För det andra var jag alldeles för snäll – eller kanske feg. Det är en tolknings fråga. För det tredje skulle springa ut med en växelkassa och inte med den summa jag behövde. För visst är det så att de inte hanteras stora summor på banker nu förtiden? Jag frågade mig själv men jag hade inga svar. Jag kom att tänka på de många värdetransportrån som gjordes titt som tätt men såg inte alls mig själv i den rollen.
      Jag hämtade en kopp kaffe och satte mig igen.

2. Sol-och-vårar en rik änka.

För tidskrävande. Och äckligt. Och dessutom är jag otroligt dåligt på att ljuga.

3. Spelar på hästar.

Den är inte helt dum. Eller poker kanske. Jag kände till en del svartklubbar. En del pokerbord. Men det var inte den sortens summor. Och var det det var insatsen hög och motspelarna alldeles för bra. Jag skulle nog bara bygga på min skuld. Tur verkar inte vara min grej alls.
      Jag drack lite av kaffet. Jag tittade på det jag skrivit.

Hur jag skaffar pengar snabbt:

1. Rånar en bank.
2. Sol- och-vårar en änka.
3. Spelar på hästar.

Jag log åt min idioti. Ska jag lösa det här problemet krävs det nog mer av mig. Lite jävla fantasi. Jag ska ju vara en kreativ själ. Sägs det. Kom igen nu! Jag skrev:

4. Lånar av brorsan.

Jag kände föraktet blomma upp inuti mig. Han skulle kunna sitta på pengarna. Jag visste att han var tät men hade ingen egentlig koll på hans förmögenhet. Han sparade. Det sa han ofta. Sparade till deras framtid. Till en villa. Till sonen.
      Skulle han ställa upp? Kanske? Kunde jag sjunka så lågt? Kunde jag be honom ge bort sina drömmar. Femton år av sparande? Skulle jag kunna betala tillbaka?

Knappast. Det skulle ta många år. Många långa år av avbetalningar. Jag skrev:

5. Låna av banken.

Så dumt. Jag garvade till, rev ut lappen och kastade den mot papperskorgen. Jag missade fullständigt.
      Har ni några idéer?

___________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om snus, fläckar, tak, listor, lån, spel, rån, hot, maffia
Intressant.se

Femtiosju dagar kvar - Hon

2009-08-09T20:18:00.003+02:00

Att vakna bredvid henne. Att vakna först och ligga och bara titta på henne andas och snarka. Att känna hennes tyngd i sängen. Att hon snodde täcket. Allt detta filtrerar bort de mörkaste tankarna. Man kan liksom inte vara hopplös när hon är med. Man hinner inte tänka att man ska fixa fram en ansenlig summa pengar på femtiosju dagar annars blir man typ dödad. Det känns inte viktigt längre. Skit händer liksom. Vem bryr sig? Här ligger vi. Hon är naken. Solen skiner. Fåglar kvittrar. Inget kan stoppa oss.
Sen gick vi ut. Åt frukost på stan - gravt missnöjd med latten. Vi promenerade lite på måfå. Gick en sväng på Djurgården. Pratade. Om framtiden som om den existerade. Sen – när vi gick över bron fick jag syn på en svart Mercedes med tonade rutor. Den körde åt vårt håll. Jag stannade omedvetet till och mitt grepp kring hennes hand hårdnade. Hon kände det och såg på mig. Undrade. Jag stirrade bara på bilen som närmade sig och först när en gammal Östermalmsfarbror materialiserades ur solreflektionerna bakom vindrutan började jag fungera igen. Jag sa att jag hade trampat fel och låtsades halta hela vägen till bussen.

Han har nog satt ett större avtryck i mig än jag trodde. Vår odödlighet avväpnades på enbart några sekunder – av en rik gubbe som tog en söndagstur i sin onödiga bil. Kanske är det just hennes sällskap som gör mig så sårbar. Hennes närvaro verkar dubbelbottnad. Den styrker och försvagar på samma gång. Kanske har denna dag bara varit en stor missuppfattning?

Nu är hon ute. Förskolan hon jobbar på öppnar imorgon och de skulle ha något slags förberedande möte/prepp. Så fort hon lämnade mig ensam började tankarna rulla igen. Ångern. Hur fan kunde jag slarva bort något så bra? Hur fan kunde jag trampa så djupt ner i skiten. Men samtidigt vet jag ju om att dessa tankar inte tjänar något till. Gjort är gjort och bytt är bytt och blåst är blåst och jag kan fan aldrig ta det tillbaka.

Imorgon. Måndag. Jobbdag. Jag har inget jobb men jag har något att jobba mot. Pengar. Massor av pengar.

_______________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om pengar, maffia, hot, dom, dömd, Djurgården, Mercedes
Intressant.se

Femtioåtta dagar kvar - Hemkomsten

2009-08-08T22:20:00.003+02:00

18.34 hörde jag nyckeln i dörren. Jag stålsatte mig, svepte med blicken över rummet och blev plötsligt osäker på om jag skulle sitta eller stå. Om jag skulle låta mina fem centimeters höjdövertag göra mig till en trygg hamn att landa i och lita på, eller om jag skulle - från ett grodperspektiv – ge henne ett omedelbart övertag och därav min egen tillit. Det slutade med att jag satte mig på armstödet till soffan i en onaturlig ställning som skulle få vem som helst misstänksam.
Så halvsatt jag alltså då hon steg in i rummet och ställde ner väskorna. Det första hon sa var; Men, Gud. Det är ju varmare här än på Ios. Jag log och nickade som om jag hade en aning. Hon såg sig omkring. Såg det städade hemmet. Såg blommorna i min hand och det falska leendet i mitt ansikte. Min konstiga ställning. Jag sa att hon var välkommen hem och reste mig och gick henne till mötes. Jag sa älskling och hennes eget leende svalnade och hon undrade om något hänt. Vadå? undrade jag. Vadå hänt? Och hon bara frös och stirrade så där länge som Han hade gjort några kvällar innan. Men blickens innebörd var annorlunda. Hans var dömande, hennes granskande. Tillslut sa hon att jag var konstig.
Jag har blivit blåst, nedslagen och livegen – det är vad som hänt. Så kunde jag sagt men det gjorde jag ju förstås inte. Jag vaggade in henne i en falskt trygghet med någon historia om för mycket jobb och en dålig pasta och sedan började jag babbla om annat. Jag frågade om hennes vecka i Grekland, om flygresan – hur det hade gått för hon var ju så makalöst flygrädd. Men det hade gått bra – av en okänd anledning hade hon känt sig trygg. Jag var ju på väg hem till dig, sa hon och blinkade med ögat.
Hennes vecka på Ios hade varit kul men ön kanske var mer av ett fylleslag än ett ställe att ta det lugnt på – att samla kraft till en lång höst av arbete. Hon förklarade att kvällarna varit stökiga men dagarna rätt sköna då hela ön var utslagen. De kunde vara i stort sätt ensamma på stranden fram till tolv och du kom de krypandes som en hel generation av Zombies som sökte vattnet solen och kraften att orka med ännu en kväll av sex, droger & rock'n'roll.
Hon skrattade och sa att resan ju var billig.

Jag bjöd på middag. Boeuf Bourguignon har blivit lite av mitt ess i rockärmen och hon uppskattade den även denna gång. Jag lät henne prata. Jag älskar när hon gör det. När hon berättar något med sin speciella inlevelse och yviga gester. Hon berättade om en amerikansk surfartyp hon träffat. Som var närmre fyrtio men betedde sig och talade som om han var fjorton. Chuckie. Han hade påstått att han förälskat sig i henne men jag kunde vara lugn, sa hon. Hon hade inte blivit ens en gnutta intresserad av den brunbrände, surfande, muskliga amerikanaren. Han är inget i jämförelse med ett benrangel som dig. Sen skrattade hon och drack en klunk vin.
Jag är aldrig orolig för sånt. Aldrig med henne. Jag litar blint på hennes kärlek och tjafsar aldrig. Blir aldrig svartsjuk. Aldrig. Hon gillar inte det. Hon verkar vilja att jag ska vara sotis för att det i så fall skulle vara ett tecken på att jag älskar henne. Att jag värnar om henne och beskyddar henne. Hon nämner det så ibland. Att hon undrar om mitt lugn kommer sig av att jag inte bryr mig om vad hon sysslar med. Att det inte spelar någon roll. Men det är inte sant.

Hon somnade i soffan framför Apornas planet. Hon ligger där nu och snarkar lite medan de hetsiga aporna är en fin metafor på mänskligheten. Hon verkar inte störas alls. Hon verkar helt lugn och tillfreds. På något vis smittar det av sig. Hennes närvaro sprider sig här hemma. Det är klart. Hon ligger ju där och jag slipper grubbla så mycket. Plötsligt fylldes jag med annat än ånger och jämmer. Eller så är jag bara full. Jäkla gott vin det där – Vicar's Choice.

___________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Hot, skulder, maffia, Ios, Grekland, vicar's choice
Intressant.se

Femtionio dagar kvar - Ett hus i Nice

2009-08-06T19:50:00.005+02:00

Inatt låg jag vaken. Som vanligt. Stressad. Jag har alltid varit sådan. Det känns som om det har något med min livsstil att göra. Fifflarlivstilen. När man alltid jagar det stora klippet. Det där som kommer styra upp allt. Drömmen som någon jävla gång kommer gå i uppfyllelse. Det har jag alltid varit övertygad om och det har blivit som min livsfilosofi. Att leva bekymmerslöst i nuet - för framtiden är garanterat ljus. Det har jag sålt in till folk. Till vänner och bekanta. Till dem jag älskar. Till hon som vill öppna sparkonto och blicka framåt och jag bara; Baby, vi behöver inget sparkonto för imorgon är vi rika. Lev med mig i nuet så har vi kul och bränner alla tillgångar. Det ordnar sig.

Gör det det?

Så över en natt växte man upp. Vid trettio år blev man vuxen. Men då var det för sent. Hade jag sparat lite skulle jag kanske haft en sportslig. Eller i alla fall en möjlighet. Jag har liksom inget att gå på här - annat än mina tusen luftslott som ligger punkterade i högar runt kring mig.

Utanför pågår dagen. Utanför - sedd genom persiennerna. Folk ser faktiskt lyckliga ut. I alla fall till ytan. De traskar fram och tillbaka med sina solglasögon och lätta kläder. Solen lockar till leende. Det blir väl ljusare då. Allt verkar betydligt mer bekymmersfritt när solen smeker. Kanske borde jag gå ut och köpa en glass? Kanske borde jag bara glömma, skratta frisk i fullkomlig förnekelse. Det känns mycket svårare den här gången. Jag borde åtminstone stiga ur sängen.

För någon vecka sedan satt jag med Henne i någon slags drömvärld och letade utlandshus på Blocket. Vi såg ett hus utanför Nice. Ett hus som byggdes på medeltiden och låg i någon liten pittoresk by högt upp på ett berg. En av bilderna visade ett rum med gula stenväggar och blåa fönsterluckor som stod uppslagna på vid gavel och utanför skymtade man en utsikt som kan få vem som helst tårmild. Det var så fint och hon yrade på att där nedanför fönstret kunde jag sitta och leva ut mina författardrömmar och låta mig inspireras av bergen och dalarna. Hon kysste mig i nacken och jag minns att jag tänkte att hon kanske har rätt. Där ska vi bo. När jag gjort mitt klipp. Och fått mina miljoner. Ha ha.
Hon är ingen dumbom. Hon lever i det verkliga nuet där räkningarna ska betalas och lönerna tar slut. Hon ler och nickar när jag målar upp vår framtid. Hon tror mig nog inte men låter mig hålla på. Låter mig drömma. Är inte det kärlek.

Fan. Min sista dröm slukade mig. Jag är så jävla naiv som inte såg det komma. Två jävla brattungar med skeva kvinnoideal och fasta handslag. Hela mitt väsen skrek åt mig att inte lita på dom för dom var så uppenbart genomruttna. Men ändå sträckte jag ut min hand och vi nickade i samförstånd. Och nu står jag här. Utan hus i Nice.

Nu får jag rycka upp mig.

_________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, livsstil, maffia, Nice, skulder, sparkonton
Intressant.se

Sextio dagar kvar - Domen

2009-08-06T16:09:00.006+02:00

Vaknade med huvudvärk. Kudden var lite blodig för jag struntade i att göra något åt ansiktet igår när jag kom hem. Jag la mig bara och somnade märkligt nog omedelbart. Jag som annars har så svårt att sova. Det är faktiskt konstigt. En sådan natt, som jag somnade ifrån igår, borde rimligtvis vara full av grubblerier. Av tankar om vad som ska hända nu. Vad jag ska säga till henne, flickvännen. Var jag ska få tag på pengarna. Hur fan jag ska fortsätta mitt patetiska liv. För om man klantar sig så uppenbart som jag gjorde – då är patetiskt ett mycket användbart ord.
Jag kan inte påstå att jag hade allt – men jag hade i alla fall det lilla och det lilla kan oftast vara nog. Nu är jag inte ens säker på det lilla. Det lilla är hotat.

Igår kväll fick jag alltså min dom: två månader - eller sextio dagar som han sa.

Annars...

Sen blev han tyst. Han spände ögonen i mig i några sekunder - kanske – eller precis så länge som det tog mig att förstå allvaret. Sen vände han sig om och gick. Jag fick en kompletterande örfil av en av gorillorna och blev lämnad ensam. I skiten. ”Annars…” sa han bara utan att förklara sig ytterligare. Det behövdes inga förklaringar. När en man som han säger så; Annars punkt punkt punkt, då fattar man fortsättningen. Det är som en filmklyscha. Men hade inte; Annars skär jag dig i små bitar och matar dig till fiskarna också varit det? Han är lite oldschool där. Att säga så; Annars” och sen tystna och ge onda ögat - det känns ju förlegat och fjantigt. Men han är inte fjantig. Han pratar i halva meningar. Döljer det uppenbara. Det blir egentligen bara läskigare då. När det är på riktigt. För det här är det.

Sextio dagar känns i efterhand väldigt generöst ju. Han kunde ha sagt tre dagar. Eller inga alls dagar. Bara så där impulsivt just skärt mig i små bitar. Oberäkneligt. Det finns ju självklart inget kontrakt på min skuld men hade det funnits det skulle man nog kunna läsa där någonstans i de finstilta partierna; Betala eller dö. Effektivare än kronofogden. Det visste jag när jag tog emot pengarna, de eventuella konsekvenserna. Men då var jag ju het, jag hade värsta dealen på gång. Vattentätt. Se det som en investering sa jag och han nickade. Som i draknästet fast med en riktig jävla drake.
Vad fan skulle jag ha att göra med de där lirarna?

Det var ingen bra deal. Det var en jävla skitdeal. Och nu har jag fått sextio dagar på mig att pröjsa annars ska det hända något. Om två dagar kommer min flickvän hem från en resa. Jag hoppas svullnaderna gått ner till dess. Hon vet inget.

_____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hot, maffia, skuld
Intressant.se